Fly me to the plastic spoon

2009-09-19 23:19 by haddock
Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exhalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att luftas på flygplatser.
Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.
Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.
Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.
Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.
Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.
Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?
Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som glatt utropar “Vi är uppe i luften! Då är det bara 40% chans att vi krashar, eftersom 80% av olyckor är vid start eller landning!”
Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att få vingar på en flygplats.

Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.

Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.

Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.

Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.

Jag har sett hyfsat många flygplatser tack vare mina resor. Men någon som tar det till sin extrem är Wired’s utsände Brendan Ross som under en månad bor på flygplatser runt om i USA, utan vilja eller rätt att lämna flygplatsen. All for science.

Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.

Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?

Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Flygplan är djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som innan flighten glatt utropar “80% av olyckor händer vid start eller landning!”

Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Och plattformen för och möjligheten att förbehållslöst bara hata vissa människor. Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

/haddock

Tags: , , , , , , , ,

2 Responses to “Fly me to the plastic spoon”

  1. Gustav says:

    Ville bara säga att jag delar din fashination för flygplater, små som stora så har de alltid den där vibben, äventyrslustan och alla människor med tankarna någon helt annanstans.
    Jag har en liten svaghet för större tågstationer av samma anledning (egentligen även mindre tågstationer förutom södertälje syd).

    Tack för ett igenkänningsrikt inlägg!
    -Gustav

  2. haddock says:

    Jag har aldrig egentligen tänkt samma tankar på tågstationer, får inte inte riktigt den “högtidliga” känslan där. Tågstationer är lite mer.. ghetto. Känns som att folk bara hänger där utan anledning – det är sällan du ser en sunkig alkis ligga och sova på en bänk eller ett ungdomsgäng som sparkar på förvaringsboxar på en flygplats.

    Men Södertälje Syd är en riktig skitstation, faktiskt. Och Falu Järnvägsstation är klippt värdelös den också. Men den allra mest meningslösa stationen som finns i Sverige är Örebro södra. Fy fan för en lättjans högborg.

Leave a Reply