Archive for September, 2009

Fly me to the plastic spoon

2009-09-19 23:19 by haddock
Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exhalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att luftas på flygplatser.
Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.
Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.
Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.
Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.
Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.
Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?
Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som glatt utropar “Vi är uppe i luften! Då är det bara 40% chans att vi krashar, eftersom 80% av olyckor är vid start eller landning!”
Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att få vingar på en flygplats.

Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.

Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.

Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.

Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.

Jag har sett hyfsat många flygplatser tack vare mina resor. Men någon som tar det till sin extrem är Wired’s utsände Brendan Ross som under en månad bor på flygplatser runt om i USA, utan vilja eller rätt att lämna flygplatsen. All for science.

Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.

Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?

Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Flygplan är djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som innan flighten glatt utropar “80% av olyckor händer vid start eller landning!”

Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Och plattformen för och möjligheten att förbehållslöst bara hata vissa människor. Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

/haddock

Dagens recept: Jan Stenbecks kaviarmos

2009-09-19 13:19 by johabbed

Det sägs att Jan Stenbeck, den gamle mediemogulen som åt och drack ihjäl sig, hade en särskild favoriträtt att stinna mage och själ med under de sista ljuva åren innan hans kärl kletade igen.

Så måste nämligen alla matmissbrukare värda namnet jobba. Elvis Presley hade sina friterade mackor med banan och jordnötssmör. Jan Stenbeck hade sitt kaviarmos. En rätt som bidrog till att gamle Janne mot slutet av sitt liv själv kallades Stenbeck-sfären.

 

 

Vi citerar husguden Leif GW Persson, som uttalade sig om receptet i radioprogrammet Flipper för några år sedan:

 

–På slutet introducerade Jan en speciell vickningsrätt. Den bestod av potatismos gjord på äggulor, vispgrädde och en och annan potatis. I det rörde han ner enorma mängder rysk kaviar som han sen åt med sked direkt ur kastrullen.

 

Lyxigt. Dekadent. Utsökt.

Nu är det inte alla som har råd att hålla sig med dylika matvanor, särskilt så här i finanskris-tider. Vi på Boyahed delger därför receptet på Jan Stenbecks kaviarmos – lågbudgetversionen.

 

Jan Stenbecks kaviarmos – lågbudgetversion.

Ingredienser:

1 påse pulvermos. 15-20 enportionsförpackningar kaffegrädde. 1 tub Isbjörnens Kaviar. Kranvatten.

Tillredning:

1. Stjäl så många enportionsförpackningar kaffegrädde (eller motsvarande) som möjligt från din lokala lunchrestaurang.

2. Blanda pulvermospulvret med varmt kranvatten tills det får en sträv, pulvermosig textur.

3. Tillsätt kaffegrädden från enportionsförpackningarna.

4. Blanda i tuben Isbjörnens Kaviar under omrörning. Om du vill lyxa till det ytterligare, använd Kalles Kaviar.

5. Vid behov, uppvärm till lagom ät-temperatur.

Du är färdig! Avnjut med sked direkt ur kastrullen.

 

Billigt. Dekadent. Utsökt.

/johabbed

Above and beyond

2009-09-18 22:37 by haddock

Det värmer mitt hjärta att se så mycket energi spenderas på raka motsatsen mot vad som förväntas. Löjligt välproducerade löjligheter från Funny or Die:

/haddock

Domo arigato, Mr. Attention Whore

2009-09-18 01:24 by haddock

För ganska exakt en månad sedan var jag på Ikea och fyllde en korg med dubbelt så mycket som jag hade tänkt. Bland annat ett “japanskt” bonsaiträd. Såhär i efterhand var det kanske inte det smartaste. Snacka om attention whore!

Min kära bror, som nu bor på en resesäng i hallen, flyttade in hos mig för en tid sedan med avsikter om temporärt boende. Nio månader senare börjar jag undra aningen över både hans avsikter och över hur han väl han förstår orden han slänger sig med. Speciellt när det temporära i hans boende resulterat i att mitt hem numer är en veritabel djungel.

Jag var väldigt skeptisk till en början. Varenda en av de grönbruna spektaklena han släpade in såg ut som de hade råkat ut för växternas motsvarighet till stroke, spetälska och plötslig spädbarnsdöd. Han bedyrade att det berodde på undernäring och misskötsel, courtesy of the previous blomvakt.

Åtta månader senare såg djungeln lika risig ut som första gången jag blev tvungen att gå på upptäcktsfärd i den, på jakt efter kylskåpets lockande innanmäte.

Men som Kjell Höglund sjunger i Man vänjer sig: Man vänjer sig. Både min bror och hans plantor har växt på mig. Och både han och växterna ser lite bättre ut i mina ögon idag.

Så kom då stunden för mig att acceptera att jag både vant mig och lärt mig tycka om grönbruna spektakel som levande färgklickar i vardagen. Ikea, på Furuset utanför Oslo, lockade med växter i slutet på den evighetslånga spatserturen genom möbelinstallationer och människor lika långsamma och tjocka som sofforna de just provsuttit.

Bonsai, okej. “Det ska bli mitt skötebarn”, sade jag. “Den kräver jävligt mycket omsorg och pill”, sade brorsan.

Banzaiiiiii!

Inte nog med att den tappade alla blad efter två veckor – idag var fjärde gången på en månad jag noterade att den såg säckigare ut än min gamla tränares hängpung.  Torrare var den också.  Och även plantan nedsänkes i vatten för att återfå en fräsch vigör för en kort stund.

Således står jag nu plötsligt anklagad för fyra dråpförsök, och med ett träd som är i värre skick än alla brorsans spektakel till växter – sammanlagt.

Jag är ju inte sadist, egentligen. Kanske borde jag bara vara barmhärtig och ge detta stackars åbäke ett svärd så att det kan skära upp magen med värdigheten i behåll. Harakiri for life.

Eller inte. Oavsett ska jag ju ändå förr eller senare ge mig på att beskära det.

/haddock

“Kaninöron”

2009-09-17 11:10 by johabbed

Det är sällan en nättidning arbetar så genomtänkt med placeringen av sina nyhetsartiklar som DN.se gör idag. Symmetrin i sidospalten är i det närmaste perfekt.

 

kaninöron

 

Vi ser alltså en man som äter banan och har på sig kaninöron. Och allting gestaltar kusligt väl den utsatthet Dawit Isaak måste känna när han närmar sig 2916 dagar i sitt eritreanska fängelse.

De enda som har en sjukare inställning till vikten av vett och etikett än DN:s expert Magdalena Ribbing är för övrigt hennes läsare. Banan-mejlet lyder som följer:

 

Gillar skarpt Magdalenas goda råd, denna spalt tillhör de absolut bästa i DN!

Nu behöver jag lite hjälp. Pojkvännen spenderade ett år i USA och har helt tappat det här med att använda kniv och gaffel. Det är väl en sak att äta stort sätt allt med bara gaffeln, men när man äter pizza med endast fingrarna eller skalar bananen helt för att sedan ta den i handen för att äta har man gått för långt, tycker jag. Följaktligen blir händerna kladdiga.

Snälla Magdalena, visst kan jag förstå att man i Amerika äter på ett visst sätt, men att när man är i Sverige bör man äta som man gör här eller hur?

 

Visst är jänkarna ena sjuka, ociviliserade vildar. Äter pizza med händerna! Och banan utan skal! Inte alls som vi i Sverige.

Snart slutar amerikanerna väl till och med använda dessertgaffel och fin-assiett när dom avnjuter Baconnaise. Vart är världen på väg?

/johabbed

Pausfågel

2009-09-16 18:48 by johabbed

Bloggen har inte uppdaterats på nästan två dygn! Snabbt! Släng upp en film på en pelikan som äter en duva!

 

/johabbed

Här luktar det inte hallon!

2009-09-14 23:48 by haddock

Har du tänkt på att det finns en doft som ofta omnämns, men sällan definieras?

Den luktar inte hallon

Hur luktar inte hallon egentligen?

Och hur kan någon komma undan med påståendet “Det luktar inte hallon precis!” när inte hallon saknar definition?

Efter att jag tog upp detta till diskussion i somras enades kompisgänget om att en rap med doft av vitlökskabanoss, öl, stark senap och en gnutta as är definitionen av inte hallon. Rapen behöver inte nödvändigtvis komma från munnen.

Ska vi spika det?

/haddock

Tjosse & Josse – Kongos bästa biltvättservice

2009-09-13 19:56 by johabbed

Den norska humorduon Tjosse & Josse, som dömts till döden fem gånger om i Kongo, har blivit lite av en följetong här på bloggen.

Tjostolv Moland och Joshua French, som dom sjukt nog heter på riktigt, har dömts för såväl spioneri som mord och påstås bland annat ha skjutit ihjäl sin kongolesiske chaufför.

Försvaret påpekade att killarna vara legosoldater, men att dom åtminstone var renliga och städade bilen ordenligt efter att mannen bragts om livet. Det finns det bildbevis på.

Blodtvätt - skoj grejer

Nu kan vi på Boyahed som första västerländska media presentera ett tämligen avgörande bevismaterial från rättegången. Detta torde bli en världsnyhet.

Vi har nämligen fått tag på en exklusiv utskrift av en ljudupptagning, där det hörs vad som sades mellan Tjostolv Moland och Joshua French när dom tvättade den jeep som agerade både färdmedel och brottsplats.

Håll till godo:

 

Tjostolv:  Oh, man, I will never forgive your ass for this shit. This is some fucked-up repugnant shit.

Joshua: Tjostolv, did you ever hear the philosophy that once a man admits that he’s wrong that he is immediately forgiven for all wrongdoings? Have you ever heard that?

Tjostolv: Get the fuck out my face with that shit! The motherfucker that said that shit never had to pick up itty-bitty pieces of skull on account of your dumb ass.

Joshua: I got a threshold, Tjostolv. I got a threshold for the abuse that I will take. Now, right now, I’m a fuckin’ race car, right, and you got me the red. And I’m just sayin’, I’m just sayin’ that it’s fuckin’ dangerous to have a race car in the fuckin’ red. That’s all. I could blow.

Tjostolv: Oh! Oh! You ready to blow?

Joshua: Yeah, I’m ready to blow.

Tjostolv: Well, I’m a mushroom-cloud-layin’ motherfucker, motherfucker! Every time my fingers touch brain, I’m Superfly T.N.T., I’m the Guns of the Navarone! In fact, what the fuck am I doin’ in the back?! You’re the motherfucker who should be on brain detail! We’re fuckin’ switchin’! I’m washin’ the windows, and you’re pickin’ up this nigger’s skull!

 

Komprometterande, minst sagt. Och nej, vi vet inte heller varför de två norrmännen pratade engelska.

Just det, vi fick ju tag på en videoupptagning också. Check it!

/johabbed

Att skratta över spilld mjölk

2009-09-12 21:29 by haddock

Hur kan jag ha gått miste om detta tidigare?

Från lokal-tv i Karlskoga, med äkta amatörkänsla. Men i motsats till annat producerat för lokal-tv så lyckades de med konststycket att ge innehållet liv längre än första sändningen.

Mycket underhållande. Bravo!

/haddock

You’re a prick, prick!

2009-09-11 18:06 by johabbed

Ståuppade på Klubb PrickPrick i min forna hemstad Lund igår. Jag var smått sliten efter onsdagens post-Oslipat-öl och påföljande arbetsdag, samt scen-ovan efter ett tre veckors långt uppehåll från live-skämtande. Så det hade jag haft att skylla på om det hade gått dåligt. Men det gick fan rätt bra.

Klubben drivs av Erik Börén, denna säsong assisterad av Cecilia Ramstedt som återkommande konferencier. Rookie som jag är har jag blivit van att gå upp som förstakomiker, vilket kanske egentligen inte passar då jag undlåter mig att syssla med trams som publiksnack och skapande av god stämning. Men då tidigare nämnda duo hade värmt upp finfint så var publiken på skratthumör från början. Sedan fortsatte dom att skratta. Det var trevligt.

När jag gick av scenen så kände jag mig något mindre bakis än tidigare, och det är en känsla som funkar alldeles utmärkt som substitut till glädje. Den minskade bakfyllan var förstås tvungen att firas med öl. Och pyttipanna, som PrickPrick-traditionen bjuder.

Dessutom hade jag roligt åt de andra komikerna, för det skedde sig så underligt denna kväll att samtliga medverkande var väldigt roliga. Dessa skrattretande filurer och narrar bar namnen Shahin “The Mahin” Dehghani, Rebecca Vinterbarn Elg, Kringlan Svensson, Ahmed Berhan, Agneta Wallin och Lasse Nilsen. Roligast på scen: Kringlan Svenssons mustasch.

Har börjat tappa räkningen på ståupp-giggen nu, men tror att nästa framträdande betyder att jag kommer upp i tvåsiffrigt. The Big 1-0. Guldtian. Le Gig Tiondé. Nu återstår bara att hitta ett ställe där detta ska ske. 

/johabbed

Fullproof

2009-09-11 09:31 by haddock

Läser om ett alldeles briljant sätt att bortförklara rattfylla:

Han säger att han drack efter att han stannat: 60 centiliter ren sprit på en minut. Och frias.

Det är tamejfan helt fantastiska nyheter för alla fylletrafikanter därute!

Du: Vad är konstapeln, problemet?

Polis: Konsta.. Probl… Jo, jag är inte helt övertygad om att du är nykter, så jag skulle vilja att du blåste i den här.

Du: Bara så att du vet så kommer den ge kraftigt utslag. Jag drack en back öl, grillade lite korv och svepte en fulgrogg när du blinkade.

Polis: Jaha, okej… My bad, då får du ha en fin dag!

Du: Rap.

/haddock

Tjosse & Josse – to glade gutter

2009-09-11 00:48 by johabbed

Den omtalade dödsdomen på Tjostov Moland och Joshua French i Kongo, som vi skrivit om här på bloggen tidigare, får förstås svåra konsekvenser för människorna i de två vapenglada norrbaggarnas närhet.

Mest synd är det kanske om deras familjer.

Om de femfaldiga dödsdomarna verkställs och Tjosse och Josse verkligen avrättas, så är det en verklig tragedi för de anhöriga. Oavsett de två männens skuld så kommer oskyldiga personer få leva sina liv i sorg och saknad.

Om så sker hoppas jag bara att norrmännens släktingar kan minnas dem i sina bästa stunder. Komma ihåg de ögonblick när killarna hade som roligast. Tänka på hur de så ofta hade nära till skrattet.

Som på den här bilden:

gladaminerochblod

“Lite hjärnsubstans-tvätt är inget att ta på blodigt allvar! Blodigt! Är ni med mig?! Ho ho ho.”

Norrmän. Alltid glada.

/johabbed