Denna var egentligen tänkt till Alex Schulman på Osexigaste 2007, men den glömdes bort. Sedan användes den enligt utsago i Grillad mot löfte om en gratis öl (still waiting…). Men det sändes aldrig.
Det är allt för lätt att skämta om Alex Schulman genom att bara spela på hans tänder. Bokstavligen. Som en xylofon.
/haddock
Söndag och energinivån gör minsta ansträngning till en utmaning i Everest-klassen, likt en tröskel för en dvärg.
Trycker håglöst på fjärrkontrollen och tror att jag hamnat på en repris av På Spåret. Väntar på ledtrådarna.. väntar, väntar. Får till slut en ledtråd om att allt inte står rätt till, i form av NRK2-logon i övre högra hörnet.
Trycker på info-knappen och möter nynorsk.
Norsk dokumentar. Opplev heile togturen frå Bergen til Oslo frå orkesterplass, på dagen hundre år etter banen vart opna. Ikkje eit minutt går vi glipp av, programmet varer like lenge som heile togturen tar, altså sju timar og seksten minutt akkurat denne gongen. Slik har du aldri sett Bergensbanen, med mindre du er lokomotivførar. Fire kamera er med på toget, og i tillegg blir kvart eit svart hol i form av ein tunnel, utnytta til å ta fram arkivskattar frå Bergensbanen. Undervegs opplever du “Bergenstoget plyndret i natt”, radiointervju med rallaren Martin Gjerde, som sjølv var med og bygde banen for meir enn hundre år sidan, og mykje anna frå denne vidgjetne togstrekninga over høgfjellet.
For real. We’re talking sju timmar och sexton minuter tågresa – och inte en minut går vi miste om!
Om man hade hängt med från början, det vill säga. Men jag hänger aningen ofrivilligt med sista timmen, vill få en inblick i den norska nationalismen.
Jag blir alldeles förstummad. Det varvas tysta bilder från lokförarposition med i huvudsak norskproducerad musik som kontrast. Omotiverade panoreringar mot tjocka skogsstråk och picture-in-picture-inslag från intervjuer som gjorts med passagerare tidigare år. Dåligt ljud och tonårsflickeskratt i höga toner skär illa genom rummet. Och när tåget står stilla på plattformen, är bilden lika stilla.
Det underligaste stoppet är det näst sista, vid Nasjonalteateret i Oslo. Tåget stannar och blir stående dryga fem minuter.
Til lokomotivføraren som er Deep Purple-fan,
visas överst i rutan och Speed King med Deep Purple drar igång och tonas ut efter en halvminut, därefter tystnad resten av stopptiden.
Lokal-tv är Oscarsklass jämfört med detta.
Den dova tystnaden och den kolsvarta bilden när de åker igenom sista tunneln är befriande. Påminner om hur folk beskriver döden.
Jag kan se för mig hur konduktören som intervjuades efter ankomst Oslo, och lovade att se hela programmet, har varit löjligt engagerad under dagen. Tvingat barnen till att sitta ned och se. Se här vad pappa jobbar med! Och frugan suckar, men är ändå lite tacksam. Det är trots allt inte ofta han tar med sig jobbet hem. Men DVDn som mannen spelat in hela sändningen på, den svär hon för sig själv att diskret slarva bort. Och barnen svär att flytta hemifrån vid första tillfälle.
Åh, Norge, en så värdelös söndag detta varit.
/haddock
Det är lätt att förstå varför Lasse Anrell har anställning på Aftonbladet.
Visst finns det många som skulle kunna skriva enormt spekulativa artiklar om Tiger Woods kärleksliv och eventuella otrohetsaffärer. Exempelvis skrev Aftonbladet om ryktena på nyhetsplats bara häromdagen, med hänvisning till den ansedda Hänt i veckan / En ding ding värld-hybriden The National Enquirer.
Men Lasse är kanske den enda som kan spekulera vilt samtidigt som han förfasar sig över spekulationer, och säga åt folk att låta kändisars privatliv vara i fred i samma krönika som han skriver om deras privatliv. Han är helt enkelt imponerande kvällstidningstränad i sin totala dubbelmoral.
Det där kan man spekulera hur mycket man vill om, men det är bara spekulationer och jag tycker att det är viktigt att media just nu avhåller sig från att spekulera i vad som händer i Tiger Woods värld [...] Låt celebriteter vara i fred när de har personliga problem.
Jag hade tänkt slänga in citat där Lasse motsäger ovanstående å det grövsta, men det skulle i stort sett kräva att hela krönikan citeras. Den är nämligen helt grundad i just spekulationer om vad som händer i Tiger Woods värld och ett grottande i hans eventuella personliga problem.
Just det, den innehåller också den journalistiska klassikern “resonemang baserat på googlingar”, och analyser av att Tiger Woods hemsida beskriver honom som en trevlig prick (fast han förmodligen har skelett i garderoben!). Men mest av allt innehåller den spekulationer som Lasse vill att folk ska undvika.
Kudos, Lasse. Man förstår varför Aftonbladet betalar dig.
/johabbed
Man får ju onekligen lite prestationsångest när regerande svenska mästaren i oneliners skriver på samma blogg.
Men fan, jag gör ett försök:
Vet du vad som är farligt nära gränsen?
Ett lejon i tullen.
/haddock
Ståupperiet fortgår. Här följer ett tråkigt inlägg om det.
Igår gick det som troligtvis var Sveriges första onelinertävling någonsin av stapeln på klubben Garva. Som sagt.
Ett knappt tjugotal komiker hade känt sig manade, och fick således gå upp på scenen och köra fem oneliners var inför en dömande jury (som betygsatte varje skämt individuellt och utdömde en vinnare baserat på bästa enskilda skämt, inte sammantaget) och en förhoppningsvis skrattade publik.
Mina fem oneliners var:
* En om att vilja bli pilot.
* En om min hunds hörsel.
* En om undangömda flyktingar.
* Den här om min högerhand.
* En om att spela flipper.
Det vinnande skämtet för kvällen var nummer fyra i listan, alltså den om högerhanden. Inte min egen favorit av skämtkvintetten. Men samtidigt kanske kvällens mest koncisa oneliner, så jag kan inte klaga på bedömningen.
På andra- respektive tredjeplats i tävlingen hamnade för övrigt Nils Lind respektive Marcus Johansson, med roliga skämt om doftljus respektive ADHD-medicin.
Det hela var ett väldigt kul format på en ståuppkväll, med högt tempo av oneliners inramat av finfina längre set av jurymedlemmarna Jesper Rönndahl, Elin Nordén, och Lena Frisk.
Och idag var det dags igen. Helt vanlig ståupp på Dockan Comedy i Västra Hamnen i Malmö, där jag stått på en reservlista och fick hoppa in med ett dygns varsel.
På grund av fullspäckad arbetsdag hade jag ingen tid att sätta ihop annat än ganska beprövade saker, men det kändes kul ändå. Ett skämt som gett ganska bra med skratt på På Besök och en helt okej mängd i Lund valde idag att totalbomba, men annars funkade nog precis allting som det skulle.
Ni är bra, Dockan-publiken.
/johabbed
Humorklubben Garva i Malmö anordnade oneliner-tävling. Det var roligt. Jag vann. Det var också roligt.
/johabbed
Det är en sjuk, sjuk värld vi lever i – det blir mer och mer tydligt tack vare Internet.
Luttrad brukare av både världen och Internet, förvånas jag sällan.
Men, satan. Mina buskiga ögonbryn lyftes av denna.
/haddock
Jag hade äran att ståuppa på en av Oslipats experiment-kvällar igår, i den underbara lokal som är Tangopalatsets lumpna källare. Kvällen gick under rubriken “Snäll humor”.
Förutsättningarna var som följer: Komikerna skulle framföra fem minuter nytt material som aldrig körts på scen tidigare. Skämten skulle vara snälla, och för att kontrollera detta fanns en referensgrupp med förmodat lättstötta människor i lokalen.
Gruppen bestod av en tant, en feminist, och en jude. (Se bild ovan.) De lättstötta var beväpnade med förmågan att utdela minuspoäng om de kände sig kränkta. Dessutom fanns en jury med betydligt större faktiskt makt. Denna bestod förstås av medelklassmän i 30-årsåldern.
Just det, det fanns ett pris också. Vinnaren fick 1 000 kronor i etiska fonder.
Rent praktiskt hade man nog haft störst vinstchans om man helt skippat snällhetsgrejen och istället blidkat medelklassmännen med hjälp av könshumor, fördomar, och skämt på bekostnad av samhällets svaga. Fast då hade det ju bara varit helt vanlig ståupp.
Själv gick jag på snällhetsspåret mer eller mindre fullt ut. Det var skämt om drinkparaplyer, gnuggisar, ätliga grodor, tivolin, enhörningar, samt tomater. Med bara marginella inslag av spyor och överkörda igelkottar. Det mesta funkade rätt bra.
Status efter gigget: Nöjd men inte stolt.
Komikerna i övrigt var dom gamla vanliga, kan man säga. Närmare bestämt Jørund Larsen, Nils Lind, Valle Westesson, Cecilia Ramstedt, Tomas Högblom, Marcus Johansson, och Kringlan Svensson, med Fritte Fritzson som konferencier. Även Anders Celin skulle varit med, men var tvungen att dra sig ur på grund av sjukdom.
Det blev en mycket kul kväll. Värdig vinnare blev Kringlan Svensson. Han är snällheten personifierad. Titta bara så jävla städad han ser ut på den här bilden:
Kringlan är en man som inte skulle göra en fluga förnär. Föregående mening stämmer dock inte om man byter ut “fluga” mot “orangutang”. Och “förnär” mot “gravid”.
Men det hör ju inte hit.
/johabbed
Behöver du goda råd, nu när du just blivit förälder?
Fler fantastiskaa på c00lstuff.com. De måste verkligen ses!
/haddock
Det har blivit lite för lite bloggande av mig de senaste dagarna. Inspirationen tryter även idag, så what the hell. Vi kör upp ett klipp.
Anna Blomberg fortsätter vara en genialisk imitatör, denna gång i form av Mona Sahlin, Maria Wetterstrand, och Maud Olofsson.
Nytt avsnitt på lördag? Kanske det. Då gästar för övrigt nämnda Maria Wetterstrand, alltså den riktiga, programmet.
/johabbed
På tal om könsord – en fin sketch från SNL S31E05 med Jason Lee:
Eller Cork Soakers från S29E17 med syster Michael Jackson i samma anda:
/haddock
Hurraye! Imperiet Boyahed.com fyller idag hela sju år på Internet. Omräknat i människoår blir det nästan 33 år!
Det har hänt mycket sedan starten. Och det har periodvis hänt väldigt lite. Men viss aktivitet har alltid funnits och frekvensen på uppdateringar är idag större än ever, tack vare bloggen.
Vi har många minnen från tiden som Internetmagnater, men vad har du för minnen av boyahed.com, BRLN, Svettforumet, Vörsuss, bloggen eller andra spektakel vi har producerat?
Vilket är ditt favoritminne från Boyahed som får dig att ömt krama kudden när du bäddar ner dig om kvällen? Bring it! Inom kort?
/haddock
