Fredagen tog mig ner till Malmoe igen. Odramatisk flygresa, förutom den där killen som försökte spränga planet med en bomb han gömt i sina underkläder. Men det skedde ju i USA för över en månad sedan, så jag vet inte om det räknas.
Ståupp-gigg nummer fem under veckan skedde alltså på hemmaplan, närmare bestämt på På Besök, där den fjärde upplagan av Malmö Komedifestival gick av stapeln. Malmö Komedifestival innebär att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker samlas för att skämta inför en publik bestående av den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker och kanske några till.
Kringlan Svensson höll i trådarna som konferencier, och sedan var vi inte mindre än 13 komiker som alla körde sprillans nytt material med imponerande kvalitet. Efteråt samlades vi i en skogsdunge för ett gruppfoto.
Själv gjorde jag det dåliga valet att stå brevid två meter Fritte på ena sidan av mig, och folk som stod på en scen på den andra, vilket gör att jag ser ut som en storväxt dvärg. Nils Lind gjorde det bra valet att låta sin bror Sven vara stand-in för honom, och sedan få sitt ansikte dit-photoshoppat. Synnerligen lyckat.
Temat för festivalen var för övrigt “Ett år av dödsryck — Standup-döden i Sverige”, då Kringlan deklarerat att ståuppen kommer att avlida under 2010. Själv skojade jag därmed lite om hur ståuppen blivit förutsägbar, lite om Adde Malmberg, lite om Astrid Lindgrens barnsjukhus, och lite om hur olika ståuppare i lokalen kommer att döden dö.
Smått internt, alltså. Men det som inte handlade om folk där i rummet borde gå att finslipa och använda vidare.
Hela kvällen var förstås en enda stor circle-jerk — eller rund-runk, om man vill vårda det svenska språket. Men jävligt roligt var det i vilket fall. Min kollega på Robins, sång-och-dansmannen Valle Westesson, tog dödstemat hela vägen, maxade internskämts-mätaren, och sjöng en visa.
Nu bär det av till det något större arrangemanget Malmö Comedy Festival. Där ska jag köra fem minuter precis i början av hela schabraket, för att sedan titta på en massa andra lustigkurrar under resten av eftermiddag och kväll. Fedtness.
I denna bloggs hemliga läderlapps-grotta finns det ett fint verktyg för besöksstatistik, som bland annat listar vilka olika fraser som fört folk hit genom sökmotorer som lycos,altavista, eller google. Det är ofta både eggande och skrämmande läsning.
Mest vanligt förekommande är trista kombinationer som “blogg boyahed”, “boyahed blog”, “tjostolv moland”, och en del komiker som uppenbarligen är ganska poppis men inte har någon egen hemsida. Eller som bara idkar själv-googling (så kallad googlani) väldigt ofta.
Men ibland dyker lite mer otippade fraser upp. Som idag, när någon sökt på denna existentiellt intressanta fras:
svarta män kvinnor stora rumpor varför
Varför, indeed.
Jag tror tyvärr inte att vår blogg ger något fullgott svar till denna fråga, så personen som sökte efter svarta män kvinnor stora rumpor varför, scrollade förbi en massa andra sidor som gav bättre träffar på svarta män kvinnor stora rumpor varför, och sedan klickade sig in på denna blogg för att läsa om svarta män kvinnor stora rumpor varför blev säkerligen något besviken, då vi inte skrivit något utförligt om svarta män kvinnor stora rumpor varför överhuvudtaget.
Jag hoppas nu bara att folk som i framtiden söker svar på svarta män kvinnor stora rumpor varför hittar hemsidor som är mer relevanta för svarta män kvinnor stora rumpor varför, och inte har oturen att gå in på denna nästan helt svarta män kvinnor stora rumpor varför-fria blogg.
Veckans sista ståupp-gigg i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust, avklarades på Tiny Comedy igår.
Jag testade ett par nya grejer som funkade fint, drog sedan mer säkert material, och avslutade med lite good ol’ dvärgporr. Som inte är nytt på nåt sätt, men som det var längesen jag körde. Det gick bra, tycker jag.
Liksom på Komikaze i tisdags så var Ola Söderholm konferencier. Han funkar nästan otippat fint i rollen, och mixade dessutom in lite blandade skämt från sitt framtida deltagande i Roast på Berns. Det kommer att funka bra.
Övriga komiker… öhm, listan inför gigget på Facebook och slut-lineuppen hade inte överdrivet mycket gemensamt, så detta blir ytterst osäkert. Men några av dem var i alla fall Erik Hultkvist, Sara Andersson, Melody Farshin, Per Robin Gustafsson, Niklas Folkegård, och Henrik Blomkvist.
Den sistnämnde har jag inte sett innan, och jag lyckades egentligen bara se halva framträdandet. Hans andra halva kanske övergick till rutiner om hur tjejer går två och två på toaletter blandat med ren nazistpropaganda, så jag ska inte säga för mycket. Men det jag såg var riktigt smart och roligt material.
Nu bär det av till På Besök för att skämta helnytt. Jag borde ha lagt tid på det istället för att skriva det här inlägget. Men jag har aldrig påstått att jag kan prioritera.
Igår var det, föga förvånande för er som kan räkna, dags för veckans tredje ståupp-gigg i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust. Detta skedde på klubben Mitt i smeten, som drivs av Adeel Faqih med assistans av Sandra Ilar, Isak Jansson och Pontus Ströbaek.
Det var synnerligen trevligt. Det gick inte lika bra för mig som kvällen innan, men jag är ändå nöjd. Inledde med skämt om föregående komiker (13-årige Pål Ströbaek, närmare bestämt) och husbandet, som gick hem väldigt väl. Det skrivna materialet fick lite mer fluktuerande respons, skämt som brukar få mycket skratt fick mindre och skämt som brukar få mindre skratt fick mer, och så glömde jag den där detaljen med att avsluta starkt. Men på det stora hela – helt okej.
Adeel var konferencier, och sedan körde Christopher Linnell samt den tidigare nämnda pojkspolingen och ungdomsligisten Pål. Efter mig dök det även upp kändisar! på scenen, i form av Kodjo Akolor, Jonatan Unge, och Mårten Andersson. Och så körde Evelyn Mok en enminutersgrej, men jag tror inte att hon klassas som kändis än så länge. I vilket fall: Alla var väldigt kul.
Efter gigget blev det några öl tillsammans med Dåktår Humår aka RålandUlvselius, den ärade herr Faqih, och den förtjusande fröken Ilar. Med precis lagom mycket skitsnack om utvalda kollegor och bekanta. Känn er träffade, ni som känner er träffade.
Ikväll blir det sista ståuppgigget i huvustaden för den här gången, på Tiny Comedy. Sedan bär det av söderut. Hoppas att vädret i Malmö är 25 grader varmt och soligt.
Veckan efter att Aftonbladet.se slagit besöksrekord, säkert till viss del med hjälp av jordbävningen i Haiti men tveklöst mest tack vare nyheter om 81-åriga bodybuilders, måste man förstås jobba hårt för att upprätthålla såväl besöksantal som den höga journalistiska nivån.
Nu har man knäckt världsnyheten att filmstjärnan George Clooney, som är på blixtvisit i Sverige för en filminspelning, äter frukost.
Artikeln innehåller flera chockerande avslöjanden. I ordning:
1. George Clooneys gårdagskväll var – håll i er! – ”lugn”.
2. Aftonbladet tar sin roll som folkbildare på stort allvar. Artikeln innehåller meningen “Dagens första mål är viktigt.”
3. George Clooney och hans assistent dök upp vid frukostbuffén vid åttatiden.
4. Ryktena stämmer — filmstjärnor, åtminstone George Clooney, äter frukost.
5. En del av denna frukost består i inlagd persika. Detta är kanske det största avslöjandet, då det hamnar i artikelns rubrik.
6. George Clooneys frukost bestod även av två ägg, två skivor bröd, yoghurt och något som kallas “jucie”.
7. George Clooney är “eventuellt lite morgontrött”. Lägg märke till att detta är eventuellt. Uppgifterna är ännu obekräftade.
8. George Clooney lyckas med två enkla ord vara vänlig och avfärdande på samma gång, och samtidigt uttrycka sin ömkan för den stackars reporterns sargade självrespekt. De två orden: “I’m sorry.”
9. George Clooney beger sig mot inspelningsplatsen strax före nio.
10. En kvällstidningsjournalist som inte tvivlar över sitt karriärsval har ingen själ.
Så fort utrikisk media får nys om den här artikeln så kommer dess innehåll att spridas som en löpeld över världens alla förstasidor och nyhetsmagasin. Känn stolthet, Aftonbladet.
Gigg nummer två under ståupperiveckan avklarat. Denna gång på en klubb som heter Komikaze och ligger i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust.
Till skillnad från Big Ben-gigget i söndags så kände jag mig pigg och hade väldigt roligt på scenen. En del av skillnaden kan tillskrivas ringrost och allmän trötthet i söndags, men mycket beror nog också på att jag då enbart körde material jag vet brukar funka. Safe = trist.
Så ej denna gång. Första halvan var beprövade grejer, sedan var mycket helt nytt. Jag hade även bestämt mig för att dra ett skämt jag till 95 procent visste skulle bomba, bara för att själv få det lite intressantare på scenen. Skämtet, som jag kört (och bombat med) en gång i somras, är följande:
Jag skulle vilja ha ett husdjur, men jag är pälsallergiker. Så jag funderar på att skaffa en mogwai och sedan mata honom efter midnatt.
Procenten stämde, skämtet bombade med all rätt, och jag fick det intressantare på scenen. Fedtness.
Det nya jag körde fick varierande reaktioner. Särskilt en grej funkade extra bra, tack vare att en herre i publiken fick mål i mun och var precis lagom jobbig på precis rätt ställe i skämtet. Han blev som en kass snubbe i rundpingis som returnerar en boll med ett rejält ballong-upplägg, och sedan var det bara att smasha.
I sammanfattning: Safe start, sedan en andra halva med lite djupare dalar och högre toppar än i söndags. Ergo, ett roligt gigg.
Resten av kvällen gick inte heller av för hackor. Ola Söderholm var konferencier, och så uppträdde Jörgen Lötgård, Sara Andersson, Elina Du Rietz, Anders Celin, och Mathias Heldevik i åtta minuter vardera. Folk var väldigt roliga.
Kvällens avslutades med nyzeeländaren och improvisationsmästaren Al Pitcher i ett halvtimmeslångt set. Jag träffade Al när han var nere och gjorde ett avsnitt av Robins, men hade inte sett honom ståuppa live tidigare. Han var förjävla rolig.
Skum sak jag lade märke till: Al pratar om istappar, och säger att han aldrig känt nån som dött av en istapp och att det säkert inte fanns nån i rummet som kände nån som dött av en istapp. Då räcker två personer i publiken försynt upp händerna…
Al missar tyvärr detta, då han redan är vidare på nästa rolighet om istappar. Det skumma är att de här två människorna — som uppenbarligen varit bekanta med nån som dött av en istapp – då glatt fortsätter att skratta åt de följande istapps-skämten.
Så tydligen var den där istapps-förolyckade människan ingen de sörjde alltför mycket. Skönt det.
ACHTUNG! Detta är bara ett trist “jag har ståuppat igen”-inlägg. Så sänk förväntningarna till en passande nivå. ACHTUNG!
Ålrajt.
Min säsongspremiär som ståuppare avklarades i söndags. Detta på en klubb som heter Big Ben och ligger i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust.
Jag körde beprövat material, men det märktes att det var ett bra tag sedan jag ståuppade senast. Kände mig aldrig riktigt bekväm, helt enkelt, även om det rent publikmässigt gick rätt så bra. Ska försöka vara mer loose i framtiden. Det känns i alla fall bra att vara igång igen.
Jag hade inte full fokus på scen under hela kvällen, men jag tror att folk var roliga. Ett av mina skämt sabbade tydligen ett av Arons skämt, vilket jag får be om ursäkt för. Han hade för övrigt bra grejer om en viss berömd komikers likheter med ett visst kvinnligt könsorgan.
Nu fortsätter ståupperiet i strid ström, med gigg i huvudstaden på tisdag (Komikaze), onsdag (Mitt i smeten), och torsdag (Tiny Comedy). Sedan flyg ner till Malmö, för gigg på såväl fredag (Malmö Komedifestival) som söndag (Malmö Comedy Festival).
Aww, yeah. Sex gigg på åtta dagar. Det börjar likna nåt, även om jag inte vet exakt vad. Inte en karriär, i alla fall, för där ingår en inkomst.
Att skriva inlägg när man är berusad är att ge sig ut på tunn, tunn is. Nedanstående inlägg skrevs halv tre i går natt, av en dyngrak mig. Halv åtta i morse vaknade jag halvt i soffan, halvt på golvet, med “4r” i inläggets titelruta. Så.. hello, thin ice, here I come.
Kvällen tar plötsligt slut när den två hundra meter korta taxiresan blir obekväm.
Brorsan, som är följeslagare, och underligt nog – en veritabel umgängesentusiast, blir skeptisk när taxin lämnar dekadensens högborg. Direkt blir han bitter, misstror den yrkesverksamma, fruktar för mitt Visakorts överlevnad.
I Norge är det kutym att lämna över plast vid resans start. Så att de har en garanti.
Bror har inte snappat upp konceptet, irriteras över utförandet. Hans vassa armbåge möter min sida flera gånger. Disney’s Sir Väs gör en snabb comeback och armbågen blir till en slingrande knytnäve när resan närmar sig slutet.
“För helvete, han drog ditt kort två gånger”, säger han, bror.
Sen fortsätter han pissa mot väggen, tjugo meter från hemmaporten och fem trappor från sängen. “Vem fan orkar vänta”, skanderar han retoriskt, rebelliskt.
Att väggens ärkefiende fisit genom hela taxiresan har han sedan länge glömt, men det blir ett varande minne för chauffören. Dubbla dragningar, skimming känns plötligt berättigat.
Så var det slut. Conan O’Brien gjorde sitt sista avsnitt som värd för The Tonight Show igår, efter bara sju månader på sin post. Efter vinter-OS får Jay Leno tillbaka programmet han inte gjorde något intressant med överhuvudtaget på 17 år.
Hyfsad lineup i Conans sista program, får man säga. Tom Hanks gästar, Neil Young sjunger, och såväl Steve Carell som Will Ferrell gör cameos. I gotta have more cowbell, baby!
Allt finns att se på Gawker. Spana särskilt in Conans slutord, där han personifierar frasen “class act”.
Detta inlägg är som synes föga mer än en uppmaning att kolla på sista programmet. Så vafan, som utfyllnad slänger jag även in ett länktips: Martin Degrell har i dagens Sydsvenskan en fin artikel om Conans avslut och en liten genomgång av The Tonight Shows utveckling under Jay kontra Conan. Check it out.
Min favoritfigur i den nordiska mytologin heter Ratatosk. Han är en ekorre.
Den nordiska mytologin innehåller idel imponerande väsen. Jättar, drakar, gigantiska sjöormar, åskgudar, mäktiga ulvar och åttafotade hästar. Samt Ratatosk. En ekorre.
Att Odens häst Sleipner beskrivs som åttafotad, förresten, är än mer imponerande när man betänker att vanliga hästar inte ens har fyra fötter. De har hovar.
Men nu handlar det alltså om Piff & Puffs nordiska förfader Ratatosk. En ekorre.
Ratatosk tillbringar hela dagarna med att kuta upp och ner på asken Yggdrasil. Högst upp snackar han med örnjätten Hräsvelg, som skapar världens alla vindar genom att flaxa med sina vingar, och längst ner snackar han med draken Nidhögg, som ligger och gnager på askens rötter. Dessa två ogillar varandra kraftigt, och Ratatosk har som enda livsuppgift att förmedla förolämpningarna mellan dem.
Jag kallar honom Ratatosk, the Insult Comic Squirrel.
Man kan säga så här: Om Hräsvelg och Nidhögg är Tupac och Biggie, så är Ratatosk radiokanalen som sänder deras disslåtar. That’s why I fucked your bitch, you fat motherfucker. Som Hräsvelg sa till Nidhögg i sin klassiska låt “Hit ‘Em Up”.
Man kan också se det som att Ratatosk är ett skilsmässobarn som slits mellan sina förbittrade föräldrar som använder den stackars ungen som kanal för sitt hat. “Mamma sa att du bara ligger hemma och gnagar på dina rötter som värsta kat-missbrukaren”, gnyr lille Ratatosk.“Jaså? Fråga henne om det är en hök vid namn Väderfölne som sitter mellan hennes ögon, eller om hon bara glömt plocka ögonbrynen!”
Eller så är Ratatosk inte alls så oskyldig som han ger sken av. Kanske var Hräsvelg och Nidhögg en gång polare, men Ratatosk var uttråkad en dag och började hitta på saker som de sagt om varandra, likt det klassiska inslaget “Hetsjakten” i Pippirull.
Kanske är han inget mer än en simpel agitator och uppviglare. I fackspråk: En jävla fitta.
Forskare i nordisk mytologi runt om i världen tvistar ännu. Är Ratatosk ett mjäkigt skilsmässobarn, eller en ondskefull liten skvallerkärring? En sak är de i alla fall överens om.
Bloggläsaren Pål tipsar om en gjuten resumé av lejtnajt-fajten med Conan O’Brien, Jay Leno, Jeff Zucker, David Letterman och Jimmy Fallon. Om du inte haft koll på hela händelseförloppet tidigare så får du det nu, med hjälp av taiwanesisk CGI.
För att hänga med mer detaljerat så finns, som tidigare, Gawker med idel videoklipp. Spana särskilt in Daves Leno-dissningar. Aww yeah.
