Helt plötsligt blir jag mer misstänksam mot personalen på Rimi. Skurkar, ockrare hela bunten!
Via Tjuvlyssnat.se
/haddock
Helt plötsligt blir jag mer misstänksam mot personalen på Rimi. Skurkar, ockrare hela bunten!
Via Tjuvlyssnat.se
/haddock
Det visade sig att jag hade ytterligare ett ståupp-gigg inbokat denna vecka trots allt. Närmare bestämt på anrika Malmö Comedy Klubb.
Tio i åtta igår kväll blev jag uppringd och fick höra att jag skulle stå på MACK:s scen i källaren på La Couronne en kvart senare. Tydligen var jag inbokad sedan långt tillbaka, men kommunikationskollaps i form av mejl-strul gjorde att jag inte fått inbjudan.
Så jag jäktade dit, blev framflyttad i turordningen så att jag fick uppträda näst sist i första halvan, och körde ett femminuters-set.
Det gick bra. Det var första gången jag körde på klubben, men scenen var skön och publiken välvillig.
Klubbvärdinnan Lena Frisk konfade, och första halvan bestod, förutom undertecknad, av Ulle Bååth, Pia Goldschmidt, Malin Nanhed, Mattias Olsson, och den alltid fantastiske Anders “Ankan” Johansson. Varpå det blev paus som sedan följdes av… en andra halva! Där Ludde Samuelsson drog upp tempot och Lasse Karlsson avslutade säkert och roligt. Han är mer än bara sina gröna byxor, den killen.
Därfter någon öl och trevlig samkväm om komik och andra väsentligheter.
Baren på La Corounne stoltserar för övrigt med ett fint diplom (från nån sorts fiskförsäljare) för att förra året ha serverat 6 208 kilo musslor, eller vad nu siffran var. Ännu en utmärkelse jag tvingas förlika mig med att jag förmodligen aldrig kommer att vinna.
/johabbed
På youtube finns sedan en tid tillbaka en så kallad closed captioning-funktion på vissa klipp, som helt automatiskt och magiskt transkriberar tal till en textremsa. När man klickar i denna funktion så påminner google om att detta enbart är en experimentell beta-version.
En onödig varning, tycker jag. För den fungerar ju så väldigt bra. Ta bara den berömda scenen i Pulp Fiction, där Samuel L Jacksons karaktär Jules samtalar med en spoling om att inte överanvända ordet “what”. Vi minns alla repliker som…
… och…
Sedan upptäcker jag att mitt minne sviker mig, eftersom jag hade för mig att Jules senare (angående sin chef Marcellus Wallace) ställer frågan “Does he look like a bitch?” Jag vet nu att så inte är fallet.
Han pratar om lobbyister.
Äntligen kan all världens hörselskadade njuta av youtube på det sätt Gud planerat, och kanske, äntligen, förstå storheten med Quentin Tarantino. Även om han flörtade med just denna målgruppen med skära-av-örat-scenen i Reservoir Dogs.
Det finns dessutom en tilläggsfunktion med översättning till olika språk. Jag utgår från att allting funkar lika felfritt som på svenska, där man även lyckas fånga den tryckta stämningen i scenen på ett imponerande vis.
Tack, google och youtube. Detta är bra grejer.
/johabbed
Nej, banne mig.
På sistone har den här bloggen varit alldeles för tråkig, what with the ideliga inlägg om ståupp-gigg och sådär. Problemet är att jag har haft föga inspirerande tankar att dela med mig av.
Därför ber jag om hjälp. Så här: Föreslå nåt som du tycker är intressant och som jag ska skriva om. Så väljer jag nåt som jag tycker är intressant bland det ni tyckt var intressant, och så skriver jag ett inlägg om det. Inom kort.
/johabbed
Igår höll ståuppklubben Garva temakväll under rubriken Stockholmsnatt. Tanken var att Paolo Roberto skulle dyka upp med alldeles för tajta jeans och spöa folk.
När detta inte gick att ordna så fick man istället göra det bästa av situationen och boka in idel nollåttor, för att namnet på kvällen inte skulle gå till spillo.
Första akten bestod av tre stockholmare-gone-skåningar i form av Björn Tennfors, Jonatan Unge och Fritte Fritzson, samt skåningarna-stayin’-skåningarna Mats Andersson och undertecknad. Jag upptäckte nämligen i helgen att jag inte hade några som helst ståupp-gigg inbokade denna veckan, och hörde mig för om att få köra på Garva. Det fick jag. Jag behövde inte ens fejka min dialekt.
Jag inledde kvällen med en blandning av beprövat och o-dito, och testade bland annat ett nytt skämt om Björn Gustafsson som avslutning. Det skriver jag förstås ut i förhoppning av att bara ett omnämnande av hans namn fortfarande lockar tiotusentals läsare, som på det kvällstidningarna kallar den gamla goda tiden.
Herr Fritzl körde material om kungahuset och häcklade valda delar av publiken på ett fint sätt, och herr Unge körde åtminstone för mig helnytt material som var synnerligen roligt. Redan där en finfin kväll.
Sedan var det dags för andra akten, då de mer tvättäkta stockholmarna tog över scenen. Dessa var Adeel Faqih, Branne Pavlovic, Behrad Rouzbeh, och Ahmed Berhan. Jag har ingen aning om varför, men samtliga fick äntra scenen till hiphop-musik. En ren slump, antar jag.
Samtliga gjorde ett fint jobb med att representera huvudstaden. Riktigt roligt material kombat med hög energi, vilket också gjorde att publiken var rejält igång hela vägen. En toppenkväll, helt enkelt.
/johabbed
Min mobiltelefon kan inte stava till ordet “stavning”. Jag tror att den är dyslektisl, som den själv uttrycker det.
/johabbed
Jag har hunnit med tre ståuppgigg de senaste två dagarna. Nytt rekord. Här kommer ett trist blogginlägg om det.
I torsdags uppträdde jag på säsongsavslutningen av Klubb PrickPrick i Lund, som på grund av dubbelbokning hade fått flytta ut från Café Athen till grannlokalen Tegnérs matsalar. Lokalen funkade utmärkt för ändamålet och kvällen blev riktigt bra helt igenom.
Själv är jag tämligen nöjd med min insats. Skamlöst bra respons på inledande grejer om en viss Eyjafjallajökull, och sedan rullade det på. Fedtness.
Bara för att namedrop-grejen är så förväntad… Här kommer den. De andra humormånglarna denna afton var Kringlan Svensson som ingående beskrev logistikproblemen med bögtåg, Fabian Steier som gjorde debut, Agneta Wallin som var politisk och rolig, Nils Lind som gjorde ett extremt bra gigg, Erik Löfmarck som lärde kidsen om Povel Ramel, Anders Celin som våldtog det politiskt korrekta, samt den sävlige norrlänningen Ola Söderholm som avslutade med den äran.
Efter gigget åkte vi till Malmö och mötte upp med bland andra Aron Flam, som stack folk i benen med drinkpinnar och höll guerilla-föreläsningar om hallucinogeners betydelse för den mänskliga evolutionen. Good times.
Igår fick jag så för första gången uppleva att köra två gigg samma kväll.
Först på engelska i WiseCrackers regi, i form av after work-comedy på Southern Kitchen i Malmö. Det var första gången det ståuppades i lokalen, som var tillräckligt liten för att vara intim och skrattvänligt trång, men tillräckligt stor för att ha en duglig mängd publik. Det kommer bli en fin återkommande plats.
Jag körde i nästan en kvart, vilket är mitt längsta gigg på engelska hittills. Återigen tillåter jag mig vara tämligen nöjd. Jag var kul, nytt material funkade, publiken skrattade, Jesus grät och Moder Teresa onanerade. Eller nåt dylikt. Frid och fröjd.
Trodde ni att ni slapp? NEJ! De andra komikerna under kvällen måste enligt lag nämnas. Dessa var Wisecrackers-veteranerna Nils Lind, Joe Eagan, och Jørund Larsen, samt Cecilia Ramstedt som gjorde en imponerande engelskspråkig debut. Hennes överklassengelska dialekt passade dessutom perfekt ihop med hennes material och allmänna uppenbarelse.
Sedan tog vi oss vidare till På Besök, där mitt streak av bra gigg fick se sig bryskt avlivat.
Jag får skylla mig själv, eftersom jag bestämt mig för att bara köra kassa skämt. Skämt som, på riktigt, finns samlade i ett word-dokument på min dator som heter “KASSA”. Och som rent objektivt är ganska… kassa.
Igår fick alltså dessa olycksaliga kassa skämt äntligen chansen att få höras av allmänheten. Tanken var att konceptet i sig skulle bli en rolig grej. Men jag var själv ganska kass på scen och fick aldrig igång nåt flyt, så det funkade inte. Resultatet blev att jag helt enkelt stod framför en publik och drog kassa skämt. Inte så kul.
Men, men. Lärdomen får bli att inte vara övermodig. Just det, och att undvika kassa skämt.
Folk som var roligare än mig under kvällen var Cecilia Ramstedt, Tomas Högblom, Petrina Karlsson, Emma Knyckare, Ola Söderholm, Marja Nyberg, Nils Lind, Ulrika Ellemark (finfin debut), och Kringlan “Bistrovagnen” Svensson.
Sedan ölades det lite.
På vägen hem gick jag förbi en lång radda ungdomar med sovsäckar och tält som häckade utanför Folkets park. Då det inte finns någon Stjärnornas Krig VII för kidsen av idag att köa till hade de istället fått nöja sig med en stundande Idol-audition. Nåt ska de ju fördriva tiden med, de små liven.
Det är alltid spännande att kommunicera med hoppfulla, optimistiska unga människor vars drömmar man vet ska krossas nästa dag, så jag passade på att hålla lite fylle-låda. Jag kände mig lite som Triumph the Insult Comic Dog, fast utan tv-kamera och hunddocka och förskrivna skämt och…
Okej. Jag bara var taskig mot folk.
/johabbed
I dödens farvatten behövs skön musik, speciellt när jag två timmer om dagen åker demonmaskiner på räls till och från jobbet. Har betalat de 99 svenska kronor som det kostar att ordentligt börja upptäcka Spotify. Bra pris, speciellt när det betalas med norska pengar. Samma pengar för ett månadsabonnemang som den dosa snus jag köper varje morgon. En jävla skandal är det, åttio spänn. Men bra pris, nittionio.
Med mobilapplikationen blir Spotify dessutom nästan lika användbart som innehållet i en dosa snus. Förgylla situationer, helt enkelt. Som när kollegan med rivig stämma, och för medelålders damer karaktäristiskt skratt kalkonvrål, håller låda i kontorslandskapet. In med två lurar och två prillor och förgyllningen blir lika närvarande som kollegans oförmåga till diskretion.
Tidigare var Spotify för mig likställt med tio miljoner valmöjligheter, när allt jag behöver är en kniv. Tack vare “Related artists”-funktionaliteten har nya fynd grävts fram:
Ett gammalt fynd, men jävligt säkert kort är k-os – Atlantis – Hymns for Disco.
Riktigt bra skit.
Ge mig dina rekommendationer! Ge mig dem, annars tar jag dem från dig på lunchrasten.
/haddock
Döden har varit ett hett ämne här på bloggen sista tiden. Folk har trillat av pinn likt amatörporrskådisar och deltagarna i Dödspolare 2010 fröjdar. Det går inte annat än premiera detta positiva synsätt på döden, för det är i sanning deprimerande att tänka för mycket på det negativa runt det. Döden är Livets onda tvillingbror – född samtidigt, men ändå med lillebrorskomplexs. Aldrig sen på att jävlas med storasyster.
Bortsett från Dödspolardeltagarnas way of life, har jag nyligen konfronterats med två andra sätt att se på döden.
Det är dags för transferperiod i den mordbida, smaklösa, och underbara tävlingen DÖDSPOLARE 2010.
Reglerna är som följer:
Den första transferperioden varar från och med nu till och med sista april. Alltså är deadlinen fredag den 30:e april klockan 23:59.
Man får om man vill byta ut tre (3) av sina kändisar. Det går också att byta ut en (1), två (2), eller ingen (0). Om den man byter ut är svensk, ska också ersättaren vara svensk. Om den man byter ut är utländsk, ska också ersättaren vara utländsk.
Om den person man byter bort och alltså inte har kvar på sin lista, sedan ändå skulle gå och dö, så bestraffas man med tio (10) minuspoäng. Därför ska man tydligt redovisa vem man har bytt bort.
Ordningen på listan ska vara densamma som tidigare.
Om någon på en deltagares lista faktiskt har dött, exempelvis Kerstin Thorvall eller John Forsythe, så får denna bytas ut utan att räknas in i de tre bytena. Detta kan dock göras så fort personen dör, oavsett om det pågår en transferperiod eller ej.
Redovisa er transfer antingen på boyaheds svettforum eller i kommentarfältet till ursprungsinlägget.
/johabbed