Att skriva en självhjälpsbok, är inte det höjden av egoism?

Anställda på Suicide Hotline tycker arbetet går som på räls.

Så, en liten mjukstart.

/haddock

Mitch ger det goda rådet att inte lyssna på folk som ger goda råd. Ett gott råd som jag skulle råda fler komiker att ta efter, om jag var en sån som gav goda råd.

/johabbed

/johabbed

Men tidigare idag, när jag stegade mot min lokala närbutik för att inhandla frukost, såg jag något som visar att den politiska satiren lever och frodas ute på våra gator och torg. Genom några enkla pojk- respektive pennstreck hade valaffischer för Folkpartiet på ett klurigt vis förvandlats till valaffischer mot Folkpartiet.

Vi snackar alltså Jan Björklund med Hitlermustasch! Och så snackar vi…

Marit Paulsen med Hitlermustasch!

Nu vill jag inte vara den som övertolkar något som mycket väl kan anses vara lika delar modern konst som ett ideologiskt ställningstagande, men jag anar i verket en svag allusion till det nationalsocialistiska arbetarpartiet i Tyskland på 1930-talet och kanske främst till detta politiska partis förgrundsgestalt Adolf Hitler. En person som få svenska politiker av idag skulle liknas vid frivilligt.

Två av Folkpartiets populäraste politiker tvingas alltså avbildas på ett vis som undermedvetet för åskådarens tankevärld till ett förlegat politiskt system. Genom ett kreativt klotter sammanknippas Björklund och Paulsen med nazismen, vilken i sin tur sammanknippas med en svunnen tid av olyckliga beslut, humanitära olägenheter, och en politisk plattform som många analytiker av idag skulle kalla valstrategiskt ogångbar.

Det är på en och samma gång subtilt, sublimt, och subversivt. Mina damer och herrar. Det är satir.

Det enda jag kan beklaga är att man på Jan Björklund också valt att rita dit en löjlig glugg mellan tänderna. Visst, det är ett enkelt sätt att få någon att se dum ut, men samtidigt förtar det ju den ondska man vill förmedla genom allusionen till tidigare nämnda Adolf Hitler.

Det konstiga är att denna löjliga buskis-glugg förekommer på precis varenda Jan Björklund-affisch jag någonsin sett. Snacka om overkill.

Att just Marit Paulsen liknas vid Adolf Hitler kan månne också kritiseras. Inte bara för att det är taskigt att rita dit en mustasch på en kvinnas överläpp efter att en stab praktikanter lagt ner timmar av photoshoppande på att få bort den behåring som fanns där från början. Utan också för att det kan anses vara en alldeles för enkel jämförelse att göra.

Kvinnan ser nämligen precis ut som Bruno Ganz, den schweiziske skådespelaren som spelade just Adolf Hitler i den berömda filmen Der Untergang från 2004.

(Förutom då att mannen till höger ser något mindre bister ut.)

I rättvisans namn ska sägas att båda ovanstående bilder är tagna när Marit och Bruno är professionellt sminkade för att se så skräckinjagande och ondskefulla ut som möjligt. Låt oss titta på ett par bilder där deras anletsdrag framkommer på ett mer naturligt vis, och se att de även då är förvillande lika.

(Förutom då att mannen till höger har ett något tjockare hårsvall.)

Som sagt, det är nästan för enkelt. Men även de skarpaste satiriska hjärnorna får ibland ta genvägar, när resultatet blir så fantastiskt som det jag idag fick äran att beskåda på valaffischerna. Kudos, du anonyme aktivist/artist/altruist.

/johabbed

Vad tycker du om situationen i Afrika?

Ango la ente oss!

I onsdags besökte jag Göteborg. Det är en stad som är väldigt säker på sin identitet. En identitet bestående av fisklukt, varvsarbete och ordvitsar.

Det finns exempelvis en stor parkeringspråm vid Skeppsbron. Göteborgskt så det förslår bara genom konceptet att man ska parkera sin bil på en stor jävla båt. Men sedan har vi namnet.

(fotograf: Marcus Johansson)

Att skriva ut “Göteborg” under det patologiskt framvitsade namnet är så klart överflödigt. P-arken kan inte existera någon annanstans i detta univsersum.

Anledning till besöket var ståupp på klubben Gött i Mössan, och resesällskap var ett stabilt gäng bestående av de komiker vars namn jag tror förekommer oftast i den här bloggen – Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, och Cecilia Ramstedt.

Med andra ord fick 031:orna uppleva en skoj-afton bestående av enbart Malmökomiker, förutom den fantastiska Emma Knyckare som höll i trådarna som konferencier. Och Martin Gustafsson, som var DJ. Om man med DJ menar killen som, när den friskt blandade bränn-cd:n som gått på repeat hela kvällen råkar hamna på en lite häftig låt, ställer sig bredvid skivspelaren och ser allmänt DJ:ig ut.

Gigget var trevligt. Samkvämet därefter var ännu trevligare. Ölen var, som det heter på den lokala dialekten, sketabillig. Toaletten luktade starkt av Jenka.

Medan vi nyktrade till under torsdagen besökte jag, Marcus, och Nisse båten Ostindiefararen Götheborg. Det var nästan exakt så här:

/johabbed

Försök bara se oskyldig ut, din kriminelle slyngel! När det är dina stackars brottsoffer det är synd om.

(Bilden är för övrigt några dagar gammal. Jag har bara varit slö med att slänga upp den.)

/johabbed

Jag har nämligen, som synes, inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Under samma period jag dock haft väldigt trevligt på olika ståupp-relaterade tillställningar. Alltså sådana jag brukar sammanfatta lite summariskt här på bloggen när jag inte har inspiration till mer kreativt författande.

Kreativt författande får vänta ännu längre. Nu kör vi lite summarisk sammanfattning av helg-upptåg.

—

På fredagen: Malmö Komedifestival VI. Just denna version av begreppet komedifestival är alltså en omskrivning för att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppare samlas för att skoja samt dricka öl på det 13 kvadratmeter stora ölhaket På Besök.

De utvalda bestod denna gång av Erik Börén, Jørund Larsen, jag, Tomas Högblom, Nils Lind, Marcus Johansson, Fritte Fritzson, och Kringlan Svensson, vilka i sin tur förstärktes med gäster från huvudstaden i form av Sara Andersson, Ola Söderholm, och Sandra Ilar.

Folk körde nästan bara nyskrivet, publiken var med, och det var riktigt bra klass kvällen igenom. Hurra vad vi är bra.

—

På lördagen: 30-årsbaluns för Erik Börén på KB i Malmö, med scenshow följd av hejdundrande fest. Scenshowen deltog jag i som kortast, då jag fått uppdraget att författa fem oneliners om kvällens huvudperson. Då Sydnytt-chefen Per Lärka aldrig dök upp trots att jag sett hans namn på gästlistan så var denna huvudperson alltså Erik.

Resten av showen, expertly konferencierad av Fritte Fritzl, bestod av bland annat Ola Söderholm som förmedlade långväga hyllningsord från Jonatan Unge, samt fina musikuppträdanden av Ryska Posten, The Bernadottes, Hojfen Balagan, och det lokala countrybandet Ewing Family Stone.

De sistnämnda inledde sin spelning med den gamla gospeldängan “Were You There (When They Crucified My Lord)?”. En hel låt som hade kunnat formuleras mer koncist med orden ”Är du jude?”

Svängig antisemitism var förstås bara en liten del av denna kväll, som blev synnerligen lång och festlig med mycket dans och karaktärsfördärvande drycker. Fedtness.

—

På söndagen: Oslipat höll pilotinspelning i Tangopalatsets källare. Här var jag inte med på scen utan drack istället återställar-öl och hade roligt som publik, när herrarna Fritte & Marcus höll ihop en rolig ståuppkväll med Petrina Karlsson, Sandra Ilar, och Kringlan Svensson. Det blir nog en bra pilot.

—

Ja, det var väl det. Jag säger som min lever sa i fredags: I’m out!

/johabbed

Låt oss ta upp ännu en suspekt sökfras som någon har googlat på, fått upp som resultat, och sedermera gått in och läst om på den här bloggen. Sökfrasen är som följer

stand up komedi joy rahman

Detta är förstås inte den konstigaste frasen som någonsin använts för att hitta till denna blogg. Det mest suspekta är snarare timingen. Så vitt jag vet har ingen komiker i världen tidigare ståuppat om allas vår oskyldige victim of circumstance Joy Rahman. Men jag gjorde det just idag, för några timmar sedan på På Besök i Malmö.

Det underliga i sammanhanget är alltså att nämnda sökfras eftersöktes i eftermiddags, innan jag tog upp ämnet på scen ikväll. Man kan därmed undra om någon annan svensk komiker ståuppat om Joy Rahman nyligen, samt varför detta faktum i så fall råkar krocka med när jag testar nyskrivet material som handlar om mannen som (av mig) fått smeknamnet the Joy of Murder.

Det är förstås inte omöjligt att andra komiker också haft skoj om och kring fallet Joy Rahman. Men det känns ändå som ett väldigt underligt sammanträffande, timing-mässigt. Om nån granne råkat höra mig rabbla igenom skämten genom ett öppet fönster, och därefter googlat, så skulle det förklara saken.

Ett annat alternativ som jag hoppas är mer verklighetsbaserat är att Joy Rahman själv skulle ha tagit upp en karriär som ståupp-komiker. Det skulle i så fall inte vara första gången någon kombinerar detta yrkesval med ett kriminellt förflutet. Det finns ju prejudikat i form av de ökända brottslingarna Lars-Inge Svartenbrandt,  Fadde Darwich, och Shan Atci.

Den förstnämnde är bland annat bankrånare och lanserade under nittiotalet sin skojfriska nya grej hands up comedy. Den andre är bland annat skattefuskare och lanserade under 2000-talet sin skojfriska nya grej att vara skitdåligt. Den sistnämnde är och förblir Shan fucking Atci.

/johabbed

Medan vi väntar är det bara att spana in Comedy Centrals finfina trailers inför spektaklet.

Många referenser till Hoffens smak för hamburgare, som synes.

Roastmaster blir Seth MacFarlane, känd som skapare av Family Guy. Bland roastarna finns det stabila gardet i form av Jeffrey Ross, Lisa Lampanelli, och Greg Giraldo, samt nykomlingen Whitney Cummings som gjorde ett fint jobb på förra årets roast av Joan Rivers.

Men ännu mer lovande är kanske de kändisar som bokats in för att ta sin dos av häcklingen vid sidan av Hoffmaestron. Vi snackar den av finkulturkännare så väl ansedda trion Jerry Springer, Pamela Anderson, och Hulk Hogan. Deras egna tal kommer mycket möjligt bli rejält nerklippta och obekväma, men vafan. De är ju mest bara där för att ta skit.

/johabbed

Mordet på Olof Palme är ett nationellt trauma som saknar motstycke i svensk historia, möjligtvis med undantag för när Tommy Salo släppte in den där fladderpucken mot Vitryssland år 2002. Nu har vi på Boyahed bestämt oss för att slutligen lösa mordet, genom att gå till botten med samtliga spaningsuppslag som någonsin figurerat i utredningen.

I del 1 tog vi upp de två likartade spåren om knarkkungen (Sigge Cedergren) och revykungen (Sten-Åke Cederhök), där Christer Pettersson stod som misstänkt gärningsman i båda fallen. Det gör han inte idag.

För att parafrasera:

Det är riktigt att Christer Pettersson, vid den här tidpunkten i juli 2010, inte är misstänkt för mordet på Olof Palme. Boyahed är inriktad på helt andra spår.

—

SPÅR # 3: HIPHOP-EXTREMISTERNA

I alla mordutredningar som når viss publicitet kan polisen räkna med att ta emot ett antal mer eller mindre obefogade erkännanden. Palmeutredningen är inget undantag. Snarare är det troligtvis det brottsfall i världshistorien där flest människor kontaktat rättsväsendet och gjort gällande att de är skyldiga till missdådet.

Varenda en av dessa utsagor måste i någon mån granskas. Oftast kan de tämligen snabbt avvisas som en bieffekt av alltför oregelbunden medicinering. Men vissa av dem har under årens lopp efter Palmemordet varit desto mer värda att ta på allvar.

Ett av dessa erkännanden kom till polisens och allmänhetens kännedom våren 1998.

Vi talar alltså om låten ”Jag sköt Palme”, framförd av hiphopgruppen Looptroop tillsammans med rapparen Pst/Q.

Enligt erkännandet genomfördes statsministermordet av en löst sammanhållen grupp som kallar sig själva hiphopextremister, och som vid brottstillfället var i tioårsåldern. Tolv år efter gärningen tar de på sig skulden och meddelar omvärlden detta i musikform.

Själva tillvägagångssättet vid mordnatten beskrivs på flera ställen i låten, dock med något motstridiga versioner om vem som avfyrar det dödande skottet.

En ensam galning på tio vårar
beväpnad med vattenpistol, sprutar kalla kårar
längs ryggraden på Olof och Lisbeth
Varför? Shorty’s out for his respect!

(Promoe)

Det var vi, värmde upp med vino tinto
maskerade med skägg och hår som Svinto
plus det var jag som knullade Clinton
punken är inte död, ha!, ni ska få se
jag sköt Palme, drog en bärs och skyllde allt på Chrille P

(Supreme)

Glöm inte en kula i ryggraden och bensplitter genom slipsen
det blodiga byltet på britsen medan länsman ber om tipsen
och vittnen förknippar mig med snuten
Olof är skjuten och Lisbeth var på vippen
visst fan sköt jag Palme, med en hålspetsad .357

(Pst/Q)

Det tänkta händelseförloppet den 28:e februari 1986 är alltså som följer:

—

1. De tre gärningsmännen, samtliga mellan åtta och tio år gamla, ”värmer upp” inför kvällens aktiviteter genom att dricka vino tinto.

2. Gärningsmännen maskerar sig med lösskägg och peruk tillverkad av stålull.

3. Gärningsmännen beger sig till mordplatsen. De är beväpnade med åtminstone två vapen: En magnumrevolver och en vattenpistol.

4. Gärningsman 1, Mårten Edh alias ”Promoe”, sprutar kallt vatten på makarna Palme.

5(a). Gärningsman 2, Mathias Lundh Isén alias ”Supreme”, skjuter Olof Palme med okänt vapen.

5(b) Gärningsman 3, Petter Stenqvist alias ”Pst/Q”, skjuter Olof Palme med en förmodad magnumrevolver, laddad med en hålspetsad patron av kalibern .357.

6. Lisbeth Palme är på vippen.

7. Gärningsman 2, Mathias Lundh Isén alias ”Supreme”, drar en bärs.

8. De tre medgärningsmännen kommer överens om att skylla alltsammans på narkomanen Christer Pettersson, alias ”Chrille P”.

9. Christer sätts i klister. Förmodligen bildligt talat.

(?. Den framtide amerikanske presidenten Bill Clinton knullas eventuellt samma kväll, också detta av Gärningsman 2. Någon exakt tidpunkt för detta övergrepp är icke närmare angiven.)

—

Det är idag oklart om polisen på ett seriöst vis försökt rekonstruera ovanstående händelseförlopp på mordplatsen för att granska erkännandets trovärdighet. Om så inte är fallet är det ännu en försummelse i en lång rad av sådana inom den hårt kritiserade Palmeutredningen.

Det kan för övrigt påpekas att flera av de inblandade i det musikaliska erkännandet har uppvisat ett misstänkt beteende även senare i livet. Pst/Q, exempelvis, har hållt sig undangömd genom att inte släppa ett nytt album på fucking evigheter.

(Dock så har han en desto flitigare uppdaterad twitter.)

Det är också allmänt känt att gärningsmän till grova brott ofta försöker förändra sitt utseende för att undvika att bli igenkända. Det kan handla om att börja bära glasögon, färga håret, eller att odla mustasch.

Om man utgår från att den tioårige Mårten ”Promoe” Edh var både korthårig och utan skägg, så kan hans markant förändrade utseende av idag anses tämligen misstänksamt.

Lite överdrivet, Promoe.

En springande punkt inom Palmeutredningen har alltid varit motivet. Vad var anledningen till att vår statsminister sköts ner på öppen gata? Det har spekulerats om kopplingar till vapenhandel, kurdisk terrorism, sammansvärjningar inom SÄPO, och ett utbrett Palmehat bland högerextremister.

Men kanske är motivet mycket enklare än så. Kanske handlar det om att hävda sig. Kanske är motivet precis så enkelt som det beskrivs i låten.

Shorty’s out for his respect.

/johabbed