Dvärgar är som vi alla vet magiska små väsen som lever i en särskild symbios med naturen och är bra på smide. Så är det enligt asatron, och så är det än idag, enligt officiella manifest från Föreningen för kortvuxna.
Dessa egenskaper — magi, kortväxthet, naturliv och smide — leder mig för övrigt till teorin att ordet “dvärg” enbart är en fornnordisk synonym för “same”. Alla pusselbitar passar.
Men nog med språkforskning. Idag tittar vi närmare på två särskilda dvärgar i den nordiska mytologin, nämligen Brokk och Sindre.
Brokk och Sindre bodde i ett kvisthål på Yggdrasil och sysslade med smide. Way to leva upp till fördomarna, grabbar.
Asarna anlitade dem regelbundet när de kände för att införskaffa lite ny bling-bling. Exempelvis så fick Tor hammaren Mjölner (alternativ stavning: ‘Mjölnir’), Oden fick guldringen Draupner (alternativ stavning: ‘Dröpner’), och Frej fick det magiska skeppet Skidbladner (alternativ stavning: ‘Bladnana Skid’).
Så när asarna kom på att de kanske borde kedja fast den där kringstrykande monsterulven som var en ohelig genetisk kombo av Loke och en ondskefull jättinna och förutspåddes ha en viktig roll i världens undergång, så var det Brokk och Sindre man vände sig till.
Fenrisulven kedjades två gånger om med fullt alldagliga världens-starkaste-kätting-kättingar. Han slet sig båda gångerna, så nu behövde man tillverka nåt ännu starkare. Nåt som inte fanns än. Brokk och Sindre anlitades, och anmälde att de som goda hantverkare ämnade dyka upp nån gång mellan 08 och 16 under morgondagen.
De två dvärgarna smidde sedan kättingen Gleipner. Den innehöll följande spännande ingredienser:
Kvinnors skägg.
Bergens rötter.
Katters buller.
Fiskars andedräkt.
Björnars senor.
Fåglars spott.
Med andra ord: Saker som inte finns.
Vid den här tidpunkten i berättelsen kan man ana att Brokk och Sindre höll på att blåsa asarna. Det enda som saknas för den riktiga känslan av fritidsledar-mindfuck är att de samtidigt skulle skicka ut Tor för att införskaffa ett ögonmått och en synvinkel.
Dessutom så såg det enligt gudomliga vittnesmål ut som att dvärgarna bara slamrade med sina verktyg i luften, då ingen kätting syntes till. En kejsarens nya kläder-twist på ingång, kanske? Nej. Det fanns inga kejsare i asatider.
Istället var det så att alla de här grejerna fanns. Det var bara så att Brokk & Sindre AB använde upp precis allting till sin kätting, vilket gör att vi idag slipper sådant otyg som högljudda katter, spottande fåglar, eller skäggiga kvinnor.
[Denna plats uthyres för skämt om att det visst finns skäggiga kvinnor. Särskild användbart för dig som är kurdisk komiker.]
Kättingen, tunn som en sidentråd, var superstark och funkade utmärkt för att binda fast Fenrisulven. I alla fall till den dag när han ändå skulle rymma och bidra till världens undergång, men vad gör man mot en sån där dryg sak som ödet.
Det enda som var lite jobbigt var att Tyr fick sin hand avtuggad när han skulle koppla denna varelse som på dagens kvällstidningsspråk säkerligen skulle kallas kamphund. Men det är fan smällar man får ta när man kliar en domedagsvarg i gomen för att vinna dess förtroende.
Hela historien leder fram till ett berömt ordstäv som används än idag:
“Man ska inte bita den hand som föder, förutom om man samtidigt håller på att fjättras fast för all överskådlig framtid med ett jävla spjut intryckt i käften för att hålla isär käkarna. För då är det fan berättigat att nafsa lite.”
Words to live by.
/johabbed
