Ölskolan på E.C. Dahls Bryggeri i Trondheim var intressant. Första halvan. Sedan blev det bara mer och mer flams. Och kollegorna från firmans 14 olika avdelningar runt om i landet blev lokalpatriotiska och skröt om sina pilsnersorter från hemorten, följt av gubbigt råa skratt. Följt av ännu mera skryt om varför Hansa från Bergen är så jävla mycket bättre än Aas från Drammen eller Dahls från Trondheim.
“Det är extremt svårt att lansera nya ölsorter eller märken i Norge på grund av marknadsföringslagarna för alkohol”, sade ölskoleläraren inledningsvis och visade upp en poster med en tecknad, röd, liten byggnad. God Jul, stod det med en ful 70-talsliknande variant av Comic Sans.
“Förbjuden, och böter på 200 000 kronor”, sade han. Den lilla röda byggnaden var E.C. Dahls huvudbyggnad och den kunde givetvis inte associeras med annat än öl, dekadens och mänsklighetens förfall. “Som en följd av den hårda annonseringspolitiken tyr sig folk här i landet till det lokala bryggeriets pilsner”.
Nog för att norrmännen är nationalistiska, men så sjukt lokalölspatriotiska hade jag inte trott. Utan mat, men med både osmälta och processade maltkorn i magarna, förstod mina kollegor inte själva hur de verifierade lärarens inledning. Gubbskratt och hån som blev illa motiverade när hälften av bryggeripatrioterna misslyckades i blindtestet. Självdistans uppenbarligen inte det starkaste av karaktärsdrag i denna skara.
“Du kan marinera allt i öl!” uppmuntrade ölprofessorn entusiastiskt. “Desto mörkare mat, desto mörkare öl”.
Undermedvetet har jag alltid vetat att mitt innanmäte var ljust, nu fick jag det bekräftat. Marinaden blir i stort sett alltid lyckad. Då och då får det ligga för länge… men vem har inte misslyckats med en marinad eller två?
Avslutningsvis serverades husmanskost, tror jag. Speciellt bra ölmat, sades det. Men man vet aldrig med norrmännen. Deras mat är svår att definiera. Är det högtidsmat, lunch eller har hunden spytt igen? I ärlighetens namn – efter tre fyra öl, och två tre timmar på fastande mage – då smakar all öl likt och all mat gott. Vi hade lika gärna kunnat dricka tysk smuggelöl och käka salamimackor och njutningen hade varit jämställd bryggeriupplevelsen.
Senare ramlar jag upp på hotellrummet och öppnar minibaren för en avslutande. Döm om min förvåning när minibaren är tom! Den initiella reaktionen är att jag själv har gått bärsärk: “Satan. Det här kommer bli dyrt och morgondagen blir ett helvete”. Övermarinerad, tänker jag. Men så förstår jag fort att något är helt uppåt miniväggarna galet och ringer ned till receptionen. “Uh.. min lilla bar har blivit rånad?”
“Ja, Scandic ska sluta med minibarer helt.”
Wha…t?
Jag var chockad, förbluffad, och lika tom som minibaren var på flytande guld var jag på replik.
Jag tog trapporna ned till receptionen för att hämta den ölen han utlovade per telefon. En kall placerades i min hand och rumsnumret noterades med flitiga tryck på tangentbordet av nattmannen.
Med en Dahls Pils från just Trondheim fick jag gå genom hotellets korridorer. Ensam med en öl i handen på ett hotell. Skammen. “Se på han, alkoholisten!” hörde jag imaginära hotellgäster ropa efter mig.
Det är ju fan att Scandic ska tvinga en att gå Golgata för att man stöder ortens bryggeri. Lokalpatriotismen är så stark att utomstående tvingas till skam när de försöker bli en del av den. Men, det är kanske det som ligger i att vara lokalpatriot – värna om det egna, förakta allt annat.
Så, fuck you Trondheim! Kör du upp din Dahls Pils i röven så dricker jag min Kung, föraktar och skrattar råa gubbskratt!
/haddock
För någon bakissöndagsöndag sedan såg jag på något fantastiskt bisarrt: en sju timmar lång tågresa – på TV. “Norge är ett underligt land”, tänkte jag. Visste egentligen redan.
Om man hade hängt med från början, det vill säga. Men jag hänger aningen ofrivilligt med sista timmen, vill få en inblick i den norska nationalismen.