Jag var i Stockholm för några veckor sedan, och tog nedanstående foto under ett besök i en bokhandel.
Det är alltså en bok med Sveriges konung Carl XVI Gustaf som omslagspojke, och en dito med Sven-Otto Littorin, uppställda bredvid varann. Knullknugen och Svetto, 2010 års stora horbockar i svensk offentlighet, förenade. Antingen av en slump, eller för att någon i bokhandeln tyckte att det skulle vara så.
Det är ju ganska kul bara där. Det känns lite som att de båda två skäms över att vara i den andres närvaro. Dessutom gör den annars så föragliga skuggan över deras ansiktet att det lite ser ut som att dom är med i Insider.
Men, okej. Det är mest bara småskoj, och jag brydde mig aldrig om att lägga upp bilden på bloggen när den var nytagen. Men så råkade jag titta närmare på bilden tidigare idag. Då såg jag vad boken som står mellan dem heter.
Jag har i dagarna läst hela två! olika parodier på Stieg Larsson och hans Millennium-trilogi. Det är två mer än jag läst tidigare, även om jag kan anta att de inte är först i sin genre. Men vad gör det? De är roliga.
Först, en engelskspråkig från The New Yorker, skriven av Nora Ephron. Umlauten, alltså de två prickarna högst upp i ä respektive ö, har slutat funka på Blomkvists dator. Mycket spannande.
Salander opened the door a crack and spent several paragraphs trying to decide whether to let Blomkvist in. Many italic thoughts flew through her mind. Go away. Perhaps. So what. Etc.
“Please,” he said. “I must see you. The umlaut on my computer isn’t working.”
He was cradling an iBook in his arms. She looked at him. He looked at her. She looked at him. He looked at her. And then she did what she usually did when she had run out of italic thoughts: she shook her head.
“I can’t really go on without an umlaut,” he said. “We’re in Sweden.”
But where in Sweden were they? There was no way to know, especially if you’d never been to Sweden. A few chapters ago, for example, an unscrupulous agent from Swedish Intelligence had tailed Blomkvist by taking Stora Essingen and Gröndal into Södermalm, and then driving down Hornsgatan and across Bellmansgatan via Brännkyrkagatan, with a final left onto Tavastgatan. Who cared, but there it was, in black-and-white, taking up space.
Den andra är på svenska, skapad av herrarna Valle Westesson och Kalle Lind och tillgänglig i ett kommande nummer av de hemlösas tidning Aluma. Här är det istället filmerna som är måltavlan, genom fyra sidor med ett utkast till en uppföljare. Flickan som lekte med älgen?
Klicka på bilden för att förstora den, naturligtvis. Och kolla in resten av utkastet på Kalles blogg.
Själv tycker jag båda ovanstående textverk är väldigt roliga, men jag kan bara utgå från att de är träffsäkra. Jag har nämligen varken sett någon av Millennium-filmerna eller läst någon av Millennium-böckerna. Fuck you, svensk filmindustri! Fuck you, Stieg Larssons omstridda dödsbo!
Det hela blir lite som när jag som spoling såg Det våras för rymden innan jag såg Stjärnornas krig, och Hot Shots! innan jag såg Top Gun. Roligt trots att jag förmodligen inte har full förståelse för alla nyanser i parodin. Och en säker förgörare av dramatik när jag i framtiden konsumerar nyckelscener av det original jag redan sett förlöjligas.
Igår höll min lokala ståuppklubb Oslipat ännu en av sina roliga experiment-kvällar i den källare på Tangopalatset som känns perfekt anpassad för ändamålet.
Väl pålästa bloggbesökare (på engelska: stalkers) kanske minns att jag har ståuppat på två av dessa tidigare, närmare bestämt när det hölls kvällar under rubrikerna snäll humor och humorlaboratoriet. Nu var jag med för en tredje gång, som en vagn i upptåget Komikernas klassiker.
Det hela gick ut på att varje deltagande komiker för några veckor sedan skulle tipsa en annan deltagande komiker om en läsvärd bok, och att komikern därefter skulle läsa boken och producera fem minuters sprillans ny ståupp utifrån läsupplevelsen.
Jag tilldelades En vacker dagav Ira Levin. En framtidsroman, hjältesaga och dystopi. Men framförallt en bok som inte gick att få tag på.
På Malmö stadsbibliotek var det ena exemplaret registrerat som försvunnet. Det andra exemplaret registrerades som försvunnet medan jag var där, då boken inte fanns att hitta. Ingen bekant, trots att många sådana ger sken av att de är såväl läskunniga som ägare av bokhyllor, hade boken. Eller så ville de inte erkänna att de snott stadsbibliotekets båda exemplar.
Plan C var att ringa ett antikvariat i Uppsala och beställa boken, vilket jag gjorde i förra veckan. Efter att antikvariat-mannen bekräftat att boken fanns i butiken och jag lämnat mina uppgifter för var den skulle skickas avslutades samtalet således:
Antikvariat-mannen: Okej. Då kommer den i nästa vecka.
Jag: Vet du när i nästa vecka?
Antikvariat-mannen: Är det brådskande?
Jag: Jo, lite. Om det går att få den tidigt i nästa vecka så skulle det vara bra.
Antikvariat-mannen: Då ser vi till att ordna det.
Antikvariat-mannen räcker fuck you-finger till telefonluren. Skriver på post-it-lapp: “Skickas inte ut förrän om två veckor.” Är ond.
Jag: Tack!
Ingen bok anlände under veckan.
Men det visade sig att den här jakten på den fysiska boken var fullständigt onödig, då jag i fredags upptäckte att dess ljudboksversion fanns att tillgå medelst illegal fildelning på det världsomspännande nätet The Internets. Samma version finns tamejfan också på youtube, där den uppenbarligen lyssnats på av över ett dussin människor.
I alla fall. Till slut kunde jag då lyssna på boken och plita ihop lite comedy.
Jag skämtade lite om den framtida nobelpristagerskan Avril Lavigne, Selma Lagerlöfs version av Speed, och vikten av att ha backup på viktiga filer. Och så delade jag med mig av olika tecken på att man lever i en dystopi.
* Om alla omkring dig är hjärndöda drönare iklädda identiska overaller, så lever du antagligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du på en studentfest på KTH.
* Om det bara finns fyra namn per kön att döpa dina barn till och du själv inte får bestämma vem du ska gifta dig med, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du muslim.
* Om den allsmäktige ledaren dag ut och dag in syns på tv-skärmar och berättar vad du ska tycka, samtidigt som du känner hur din hjärna förtvinar och ditt kritiska tänkande bedövas, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är det schlager-säsong och Christer Björkman “gör media”.
Det funkade ganska bra.
Jag hade i min tur tipsat om barnboksklassikern Ur en kos dagbok, skriven av Beppe Wolgers. Erik Börén tolkade denna medelst råmande, gräsätande, idissling och sång. En fin tolkning.
