Ikväll körde favvo-ståuppklubben Oslipat för tredje gången någonsin sin Stockholmsupplaga på Kolingsborg. Jesper Rönndahl, Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg körde, förutom klubbvärdarna Marcus och Fritte. Av allt att döma var det hur trevligt som helst. Jag var inte där.
Istället var jag på lågbudget-tillställningen Ståupp På Besök i Malmö. Åtta väldigt roliga komiker körde en massa väldigt roliga grejer, varav det mesta dessutom var väldigt nytt. Av mig att döma var det hur trevligt som helst. Jag var där, dock med tillräckligt mycket alkohol i blodet för att besudla mitt omdöme.
Nu finns det förstås inget konkurrens mellan klubbarna på något sätt. Men jag kunde ändå inte låta bli att bli onödigt defensiv och tävlingsinriktad när jag fick sms från Marcus om hur trevligt Oslipat varit i Stockholm.
Nedan följer en autentisk sms-konversation från för någon timme sedan. För sammanhanget kan nämnas att Oslipat hade en betalande publik på typ 250, medan På Besök körde med gratis inträde och i bästa fall rymmer typ 50 personer i en väldigt trång lokal.
Håll till godo.
MARCUS:
Hur var er kväll? Vår var fantastisk.
250 betalande. Hur många betalande hade ni?
JAG:
253.
MARCUS:
Oj. Grattis.
JAG:
Tack! Ville inte regna på er
parad. Men fakta är fakta.
MARCUS:
Hur var STÄMNINGEN då?
JAG:
Vet inte hur man ska beskriva den
mer än “snäppet bättre än hos er.”
MARCUS:
Jaha. Grattis då.
Sådär. Som sagt, jag kanske var obefogat defensiv.
/johabbed
PS. För att ingen ska känna sig utanför var de roliga människorna på På Besök inga mindre än Jørund Larsen, Palle Strömberg, Josefin Johansson, Ola Söderholm, Nils Lind, Lina Linderberth, Cecilia Ramstedt och Kringlan Svensson. En stor del av deras lön är att genom uppräkningen få ännu en träff när dom googlar sig själva.
Igår fyllde min vän Fritte Fritzson 40 år. Detta firades med dunder och brak i form av en roast. En extrainsatt föreställning av Oslipat, i Tangopalatsets stora sal, där Frittes vänner och bekanta samt betalande publik fick höra en drös Malmökomiker slänga skit på varandra i allmänhet och på Fritte i synnerhet.
Det blev en jävligt rolig kväll. Själv fick jag det ärofyllda och utmanande uppdraget att vara första komikern ut, efter att roastmastern Marcus Johansson dragit igång kvällens festligheter.
Hela grejen sändes även live via det världsomspännande internätet, men teknikstrul gjorde att det hackade en hel del, vilket också hänger kvar i filmklippen man annars hade kunnat se i efterhand. Så titta bara på det om du känner för att bli som den där tyske ungen som vrålar på sin dator i det där roliga klippet från några år sen, ni vet.
Därför tänkte jag istället slänga ut min roast i skriftform för allmän beskådan. Internt? Jovisst. Men skit samma. Mitt framträdande tar alltså vid efter att en finklädd Marcus Johansson presenterat mig, och jag flyttat på den ölback sagda roastmaster stod på och intagit min plats bakom podiet. Håll till godo.
Marcus Johansson, mina damer och herrar! Tydligen säljer dom kostymer på Polarn o Pyret!
Det är inget mindre än ett medicinskt mirakel att Marcus är här idag. Folk kanske inte känner till detta, men det är helt sant. Marcus Johansson lider av en extremt ovanlig blodsjukdom som gör att en gång i kvartalet, så måste ett läkarteam byta hans blod för att han ska överleva. Jag tror jag talar för alla här inne när jag säger… VEM ÄR DOM ATT LEKA GUD!?! Låt naturen ha sin gång! Evolutionen vill inte att det där ska fortgå! Är det sån skit våra skattepengar ska gå till?
Vi är ganska många komiker här ikväll, så av tidsskäl tänkte jag därför fokusera på de som är lite mer kända och framgångsrika. Tomas Högblom. Du är inte en av dom.
Jag tänker inte heller skämta om Erik Börén. För jag vet att vad jag än säger om honom, så kan han bara svara med… “Spegel!”
Vi är ganska lika, jag och Erik. Man kan säga att vi är lite som filmen Twins. Om båda rollerna hade spelats av Danny DeVito.
Apropå film. Jörund Larsen. Du påminner mig lite om Fredo i Gudfadern. Delvis till utseendet. Och delvis att man vill mörda dig på en båt.
Men det finns faktiskt lite mer kända människor här. Vi har till exempel den stora stjärnan från P3:s Tankesmedjan. Och bredvid honom sitter Simon Svensson. Kul att du släpade med honom hit, Jonatan Unge.
Jonatan Unge ska bli pappa, en applåd för det! Det kommer ju gå bra… Det finns barn som uppfostrats av vargar som kommer bli mer socialt kompetenta än det barnet. Det kommer vara det enda barnet på dagis som får stesolid i nappflaska. Nä, det kommer nog gå bra, Jonatan. Bara se till att vara tidigt ute med att ställa barnet i kö… till barn- och ungdomspsyk.
Och så har vi Kringlan Svensson, en av upphovsmännen till Rikets Sal-boken. En bok som sålt i nästan lika många exemplar som den har författare.
Jag måste bara nämna detta också, eftersom jag är säker på att det kommer tas upp. Kringlan Svensson. Ståupp-Sveriges största kuk. Inte att han har det, utan att han är det. Bara fråga nån av hans ex-flickvänner.
En av dom är här ikväll, Cecilia Ramstedt. Som varje gång hon är på scen pratar om sin betydligt yngre pojkvän. Det blir lite tjatigt. Jag menar… Fritte ligger också med småpojkar, men det är inget han skryter om.
Och så har vi den förtjusande Freja Hallberg. Jag säger bara såhär: Om Freja är en kärleksgudinna… så är jag ateist.
Här hade jag tänkte dra ett skämt om Anders “Ankan” Johansson, men han fegade ur. Eller rättare sagt, han hänvisade till sin familjesituation och att han var tvungen att ta hand om sina barn. Jag tycker det är så typiskt. Han går på lägenhetsbordell en gång, och helt plötsligt tror han att han är Sven-Otto Littorin.
Men vi är ju här för att prata om kvällens huvudperson. Fritte Fritzson. En av mina äldsta vänner. Inte för att vi känt varann så värst länge, men gubbjäveln är för fan 40 år.
Eller rättare sagt. Han är 40 år i kroppen, men 20 i sinnet. Och typ 60 i ansiktet.
Allvarligt. Dina ögon har så mycket kråkfötter att Mikael Wiehe kan skriva ett album om dom.
Fritte har också, som så många män i hans ålder, gått och blivit ihop med en betydligt yngre asiat. Och samtidigt flyttat norrut, där sånt beteende är mer accepterat.
För er som inte känner Fritte, så kan jag berätta att han är så mycket mer än bara en medelmåttig komiker. Han är så mycket mer än en två meter lång fallos. Han är så mycket mer än en farbror som står på scen och rappar, trots att han har sämre flow än Åke Cato. Han är så mycket mer.
Fritte är också en stor djurvän. Precis som Adolf Hitler.
Många här inne har förstås sett Fritte gå på stan med sin trogne följeslagare, den här äckliga lilla knähunden. En varelse som saknar all social kompetens, som inte kan vistas i möblerade rum, och som jag tror inte ens är rumsren. Men nog om Marcus Johansson.
För Fritte har också en foxterrier som heter Texas. Och Fritte är aldrig så lycklig som när han går nerför gatan med Texas kopplad i ena handen, och en nyinköpt burk jordnötssmör i andra handen. På väg hem för lite kvalitetstidelag med människans bästa knullkompis.
Nu är det inte som ni tänker, att Fritte skulle smörja in sitt kön med jordnötssmöret och sedan låta Texas slicka det. Nej, nej. Det går till så att Fritte alltså smörjer in Texas kön. Och sen börjar han mumsa.
Allt är större i Texas, som Fritte säger om sin penis.
Jag vill bara varna dig, Fritte. Om det blir för mycket av en röra av hund och jordnötter, så finns risken att din flickvän kommer servera det som pad thai.
Men allvarligt talat, Fritte. Du är en väldigt rolig människa. Jag skulle kunna höra dina rutiner om påven och danska polisserier hundratals gånger… till. Du är en rolig komiker och en bra vän. Och så vill jag tacka dig och Marcus för att ni driver Oslipat, som utan tvivel är Sveriges bästa ståuppklubb. Tack för att jag fick komma. Grattis.
Förutom ovan nämnda människor deltog också Nils Lind och Magnus Erlandsson i roasten, som också innehöll videohälsningar från Jesper Rönndahl, Valle Westesson, Aron Flam och Soran Ismail. Och sist men inte minst en överraskning i form av Frittes flickvän Jenny Rundby, som var extremt rolig i sin scendebut och slaktade Fritte på det mer privata planet.
I lördags var det dags för Malmös bästa komedifestival, nämligen Malmö Komedifestival på det ypperligt trevliga kyffet På Besök. Malmö Komedifestival VII, närmare bestämt, vilket jag väl måste skriva ut för att rubriken till detta inlägg ska få något som helst sammanhang.
Tomas Högblom hade satt ihop kvällen på jakt efter det eftersträvansvärda världsrekordet i flest komiker på minst yta. Lineuppen syns (knappt) här.
Eftersom vi var så otroligt många så blev det korta små set. Här är mitt.
Det jag är mest nöjd med är att jag nu äntligen har ett bra skämt om Palmemordet att använda när lusten faller på. Det är ju en sån grej man saknat tidigare.
I onsdags besökte jag Göteborg. Det är en stad som är väldigt säker på sin identitet. En identitet bestående av fisklukt, varvsarbete och ordvitsar.
Det finns exempelvis en stor parkeringspråm vid Skeppsbron. Göteborgskt så det förslår bara genom konceptet att man ska parkera sin bil på en stor jävla båt. Men sedan har vi namnet.
(fotograf: Marcus Johansson)
Att skriva ut “Göteborg” under det patologiskt framvitsade namnet är så klart överflödigt. P-arken kan inte existera någon annanstans i detta univsersum.
Anledning till besöket var ståupp på klubben Gött i Mössan, och resesällskap var ett stabilt gäng bestående av de komiker vars namn jag tror förekommer oftast i den här bloggen – Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, och Cecilia Ramstedt.
Med andra ord fick 031:orna uppleva en skoj-afton bestående av enbart Malmökomiker, förutom den fantastiska Emma Knyckare som höll i trådarna som konferencier. Och Martin Gustafsson, som var DJ. Om man med DJ menar killen som, när den friskt blandade bränn-cd:n som gått på repeat hela kvällen råkar hamna på en lite häftig låt, ställer sig bredvid skivspelaren och ser allmänt DJ:ig ut.
Gigget var trevligt. Samkvämet därefter var ännu trevligare. Ölen var, som det heter på den lokala dialekten, sketabillig. Toaletten luktade starkt av Jenka.
Medan vi nyktrade till under torsdagen besökte jag, Marcus, och Nisse båten Ostindiefararen Götheborg. Det var nästan exakt så här:
I lördags hölls så omgång nummer två av SKRATTKLUBBEN STEREO LOVE på Banco de la Musica i Malmö. Detta blir ett onödigt detaljerat referat, vilket jag vet eftersom jag skriver just den här meningen I FRAMTIDEN, efter att jag skrivit allt nedanstående. Så det får ni helt enkelt leva med.
Det blev en riktigt skön kväll. Jag var lite orolig över hur det faktum att det var midsommardagen skulle påverka publiktillströmningen, men detta visade sig obefogat. Det tidigare publikrekordet från premiären slogs, om än med nöd och nåt som kallas näppe.
Seriöst, vad är näppe för ett jävla ord? Det låter som en av kungens polare.
I alla fall. De cirka 80 personerna i lokalen var rejält på gång från första stund, och min uppvärmning gick således som smort. Sedan släppte jag på, i tur och ordning, de tre ungtupparna Niklas Larsson,Moa Lundqvist, och Danial Ali Akbari som alla var väldigt roliga. Tre distinkta stilar, men samtliga gick hem hos publiken.
Innan paus var det sedan dags för ännu en musikalisk premiär på Banco, i form av en konsert på fyra låtar av Ryska Posten, supergruppen bestående av Valle Westesson och Krizze Jonzon. Det blev en riktig succéspelning och förmodligen kvällens höjdpunkt. Låten om Angelopolous i Arkadien var min personliga favorit. Håll utkik efter fler framträdanden med dem i Malmösommaren.
Till andra akten hade man kunnat tro att publiken skulle vara slutkörd. Men icke. Jag körde en kort konfa och bad bland annat om ursäkt för att det på grund av min dåliga mobil och allmänt grötiga röst stått Sofia Ramstedt på planscherna, innan Cecilia Ramstedt gick upp och var grym. En hel del hård humor som lyckades uppnå den åtråvärda publikreaktionen skräckblandad förtjusning.
Gotta love skräckblandad förtjusning. Det är det bästa. Mycket bättre än responsen jag fick när jag tog upp årsdagen av Michael Jacksons (fejkade) död med lite allmäna MJ-tallar-på-barn-skämt: Skräckblandad förfäran.
Efter Ramstedt var det dags för en snubbe som jag dagen dessförinnan träffat på fyllan och som då, över en öl, sagt att han ville ståuppa varpå jag sa okej. Det är normalt sett inte den mest tillförlitliga metoden att boka ståuppare. Som tur var så råkade snubben i fråga vara Simon Svensson, som ju har lite vana av det här med skojeri. Han körde sedermera ett kort men enormt skämtintensivt set om homofobi, noshörningar, och lite annat smått och gott.
Till sist gick kvällens headliner Fritte Fritzson upp och avslutade kvällen med största proffsighet, och med många roliga nya grejer inmixade bland mer säkra kort. En toppenkväll var därmed fullbordad.
Förresten så var det ganska kul, med tanke på lokalen, att det blev mycket musikrelaterad humor. Förutom mini-konserten med Ryska Posten så sjöng Niklas en kristen visa från sin barndom, och Fritte avslutade sitt set med en själfull R’nB-ballad om ryska sjömän med tabascoindränkta kvastskaft. Good shit.
Tyvärr så blev den andra ståuppkvällen under flaggen Skrattklubben Stereo Love också den sista. Inte på grund av själva ståuppen, som har funkat väldigt bra. Utan för att ägaren till Banco de la Musica av någon anledning inte fått kombinationen stor dyr lokal som bara är öppen fredagar och lördagar och är utan vare sig uteservering eller restaurang att gå ihop rent ekonomiskt. Hela stället stänger därmed och ska som jag förstår det säljas.
Trist. Men det blev i alla fall två roliga kvällar av det här. Framtida ägare: Hör av er om ni vill ha mer ståupp, för lokalen funkar finfint till ändamålet.
Skratta bort midsommarens bakfylla på SKRATTKLUBBEN STEREO LOVE! Lördagen den 26:e juni bjuds det ståuppkomik i toppklass innan nattklubbens DJ TJ tar vid med musik, dans och party. En självklar glädjekombo, perfekt för att antingen motarbeta bakisvibbar eller fortsätta festandet från dagen innan.
Stereolove på Banco de la Musica på Stortorget i Malmö ger dig möjligheten att skratta åt roliga komiker från klockan 21, och sedan festa loss under regi av Gonza från klockan 23 fram till nattens småtimmar.
Insläppet öppnar 20.00, showstart för ståuppen är 21. Priset för hela kalaset är skamlöst billiga 50 kronor, som alltså också inkluderar nattklubben. (OBS: 100 kronor inträde efter klockan 23.)
På midsommardagen, eller lördagen den 26:e juni som vi också säger, bjuder följande roliga människor upp till dans:
FRITTE FRITZSON, en tvåmeters humordynamo som skrivit oanständiga, bortklippta skämt om Lill-Babs till Grillad och mer tv-vänligt material till Robins, samt är en av grundarna av ståuppklubben Oslipat. Dessutom är han en av Malmös roligaste ståuppare.
CECILIA RAMSTEDT, Möllans humordrottning som blandar akademisk intelligens med brutal humor och en tunga vass som rakblad. Syntes nyligen i tv-programmet Sverige på SVT och berättade om sin syn på humor. Dessutom är hon en av Malmös roligaste ståuppare.
RYSKA POSTEN, en musikalisk supergrupp bestående av humoristen Valle Westesson och popundret Kristoffer Jonzon. Tillsammans skapar de ljuv musik i form av låtar om saker som rymden, homosexuella kristdemokrater, Oidipuskomplex, och den subtila skillnaden mellan gastroskopi och rektoskopi.
MOA LUNDQVIST, fortfarande blott en tonåring och nybakad student, men med en våldsamt kreativ humorhjärna. Hon kan vara det roligaste som kommit från Umeå sedan… låt oss säga någonsin. Dessutom är hon en av Malmös roligaste nya ståuppare.
NIKLAS LARSSON, Åkarpssonen som lämnat Skånes mylla för Stockholm, där han nyligen gått den ansedda kursen Standup Star som levererat mången framtida storstjärna. Men han kan förstås inte hålla sig från att komma ner och skämta för ortsbefolkningen. Dessutom är han en av Åkarps roligaste ståuppare.
DANIAL ALI AKBARI, en nykomling på ståuppscenen som lyckas med konststycket att prata om saker som religion och fördomar och samtidigt vara rolig på riktigt. Potentialen är skyhög. Dessutom är han en av Malmös roligaste nya ståuppare.
Värdar för kvällen är JOHANNES FINNLAUGSSON och NILS LIND, två av Malmös roligaste ståuppare.
Det här får ingen i hela världen missa. Gå med i facebook-gruppen, anmäl dig på facebook-eventet, eller bara se till att komma dit oavsett vad som händer.
—
Vad: Insläpp 20. Ståuppklubb 21-23, nattklubb 23-03.
När: Lördagen den 26:e juni.
Var: Banco de la Musica, Stortorget 11, Malmö.
Pris: 50 kronor. (Eller 100 kronor efter klockan 23.)
Missa: Inte.
Jag har hunnit med tre ståuppgigg de senaste två dagarna. Nytt rekord. Här kommer ett trist blogginlägg om det.
I torsdags uppträdde jag på säsongsavslutningen av Klubb PrickPrick i Lund, som på grund av dubbelbokning hade fått flytta ut från Café Athen till grannlokalen Tegnérs matsalar. Lokalen funkade utmärkt för ändamålet och kvällen blev riktigt bra helt igenom.
Själv är jag tämligen nöjd med min insats. Skamlöst bra respons på inledande grejer om en viss Eyjafjallajökull, och sedan rullade det på. Fedtness.
Bara för att namedrop-grejen är så förväntad… Här kommer den. De andra humormånglarna denna afton var Kringlan Svensson som ingående beskrev logistikproblemen med bögtåg, Fabian Steier som gjorde debut, Agneta Wallin som var politisk och rolig, Nils Lindsom gjorde ett extremt bra gigg, Erik Löfmarck som lärde kidsen om Povel Ramel, Anders Celinsom våldtog det politiskt korrekta, samt den sävlige norrlänningen Ola Söderholm som avslutade med den äran.
Efter gigget åkte vi till Malmö och mötte upp med bland andra Aron Flam, som stack folk i benen med drinkpinnar och höll guerilla-föreläsningar om hallucinogeners betydelse för den mänskliga evolutionen. Good times.
Igår fick jag så för första gången uppleva att köra två gigg samma kväll.
Först på engelska i WiseCrackers regi, i form av after work-comedy på Southern Kitchen i Malmö. Det var första gången det ståuppades i lokalen, som var tillräckligt liten för att vara intim och skrattvänligt trång, men tillräckligt stor för att ha en duglig mängd publik. Det kommer bli en fin återkommande plats.
Jag körde i nästan en kvart, vilket är mitt längsta gigg på engelska hittills. Återigen tillåter jag mig vara tämligen nöjd. Jag var kul, nytt material funkade, publiken skrattade, Jesus grät och Moder Teresa onanerade. Eller nåt dylikt. Frid och fröjd.
Trodde ni att ni slapp? NEJ! De andra komikerna under kvällen måste enligt lag nämnas. Dessa var Wisecrackers-veteranerna Nils Lind, Joe Eagan, och Jørund Larsen, samt Cecilia Ramstedt som gjorde en imponerande engelskspråkig debut. Hennes överklassengelska dialekt passade dessutom perfekt ihop med hennes material och allmänna uppenbarelse.
Sedan tog vi oss vidare till På Besök, där mitt streak av bra gigg fick se sig bryskt avlivat.
Jag får skylla mig själv, eftersom jag bestämt mig för att bara köra kassa skämt. Skämt som, på riktigt, finns samlade i ett word-dokument på min dator som heter “KASSA”. Och som rent objektivt är ganska… kassa.
Igår fick alltså dessa olycksaliga kassa skämt äntligen chansen att få höras av allmänheten. Tanken var att konceptet i sig skulle bli en rolig grej. Men jag var själv ganska kass på scen och fick aldrig igång nåt flyt, så det funkade inte. Resultatet blev att jag helt enkelt stod framför en publik och drog kassa skämt. Inte så kul.
Men, men. Lärdomen får bli att inte vara övermodig. Just det, och att undvika kassa skämt.
På vägen hem gick jag förbi en lång radda ungdomar med sovsäckar och tält som häckade utanför Folkets park. Då det inte finns någon Stjärnornas Krig VII för kidsen av idag att köa till hade de istället fått nöja sig med en stundande Idol-audition. Nåt ska de ju fördriva tiden med, de små liven.
Det är alltid spännande att kommunicera med hoppfulla, optimistiska unga människor vars drömmar man vet ska krossas nästa dag, så jag passade på att hålla lite fylle-låda. Jag kände mig lite som Triumph the Insult Comic Dog, fast utan tv-kamera och hunddocka och förskrivna skämt och…
Fredagen tog mig ner till Malmoe igen. Odramatisk flygresa, förutom den där killen som försökte spränga planet med en bomb han gömt i sina underkläder. Men det skedde ju i USA för över en månad sedan, så jag vet inte om det räknas.
Ståupp-gigg nummer fem under veckan skedde alltså på hemmaplan, närmare bestämt på På Besök, där den fjärde upplagan av Malmö Komedifestival gick av stapeln. Malmö Komedifestival innebär att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker samlas för att skämta inför en publik bestående av den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker och kanske några till.
Kringlan Svensson höll i trådarna som konferencier, och sedan var vi inte mindre än 13 komiker som alla körde sprillans nytt material med imponerande kvalitet. Efteråt samlades vi i en skogsdunge för ett gruppfoto.
Själv gjorde jag det dåliga valet att stå brevid två meter Fritte på ena sidan av mig, och folk som stod på en scen på den andra, vilket gör att jag ser ut som en storväxt dvärg. Nils Lind gjorde det bra valet att låta sin bror Sven vara stand-in för honom, och sedan få sitt ansikte dit-photoshoppat. Synnerligen lyckat.
Temat för festivalen var för övrigt “Ett år av dödsryck — Standup-döden i Sverige”, då Kringlan deklarerat att ståuppen kommer att avlida under 2010. Själv skojade jag därmed lite om hur ståuppen blivit förutsägbar, lite om Adde Malmberg, lite om Astrid Lindgrens barnsjukhus, och lite om hur olika ståuppare i lokalen kommer att döden dö.
Smått internt, alltså. Men det som inte handlade om folk där i rummet borde gå att finslipa och använda vidare.
Hela kvällen var förstås en enda stor circle-jerk — eller rund-runk, om man vill vårda det svenska språket. Men jävligt roligt var det i vilket fall. Min kollega på Robins, sång-och-dansmannen Valle Westesson, tog dödstemat hela vägen, maxade internskämts-mätaren, och sjöng en visa.
Nu bär det av till det något större arrangemanget Malmö Comedy Festival. Där ska jag köra fem minuter precis i början av hela schabraket, för att sedan titta på en massa andra lustigkurrar under resten av eftermiddag och kväll. Fedtness.
Jag hade äran att ståuppa på en av Oslipats experiment-kvällar igår, i den underbara lokal som är Tangopalatsets lumpna källare. Kvällen gick under rubriken “Snäll humor”.
Förutsättningarna var som följer: Komikerna skulle framföra fem minuter nytt material som aldrig körts på scen tidigare. Skämten skulle vara snälla, och för att kontrollera detta fanns en referensgrupp med förmodat lättstötta människor i lokalen.
Gruppen bestod av en tant, en feminist, och en jude. (Se bild ovan.) De lättstötta var beväpnade med förmågan att utdela minuspoäng om de kände sig kränkta. Dessutom fanns en jury med betydligt större faktiskt makt. Denna bestod förstås av medelklassmän i 30-årsåldern.
Just det, det fanns ett pris också. Vinnaren fick 1 000 kronor i etiska fonder.
Rent praktiskt hade man nog haft störst vinstchans om man helt skippat snällhetsgrejen och istället blidkat medelklassmännen med hjälp av könshumor, fördomar, och skämt på bekostnad av samhällets svaga. Fast då hade det ju bara varit helt vanlig ståupp.
Själv gick jag på snällhetsspåret mer eller mindre fullt ut. Det var skämt om drinkparaplyer, gnuggisar, ätliga grodor, tivolin, enhörningar, samt tomater. Med bara marginella inslag av spyor och överkörda igelkottar. Det mesta funkade rätt bra.
Det blev en mycket kul kväll. Värdig vinnare blev Kringlan Svensson. Han är snällheten personifierad. Titta bara så jävla städad han ser ut på den här bilden:
Kringlan är en man som inte skulle göra en fluga förnär. Föregående mening stämmer dock inte om man byter ut “fluga” mot “orangutang”. Och “förnär” mot “gravid”.
Det Justin Timberlake gjorde med sexy, det gjorde jag med limerickar. Förklaring följer.
På fredagen uppträdde jag på Malmö Komedifestival, vilket låter betydligt mycket pampigare än vad det är. Två år i rad har Malmö Comedy Festival anordnats i gigantiska Slagthuset. Det mindre storslagna Malmö Komedifestival anordnas med ojämna mellanrum på mindre gigantiska På Besök, ett trevligt litet ölkyffe där det går in cirka 45 personer.
Kvällen var snabbt ihopsatt för att ge Skånebesökaren Soran Ismail nåt att göra på fredagen, efter att ha ståuppat på Oslipat respektive PrickPrick på onsdag och torsdag (samt varit med i Robins, också på torsdagen).
Det blev helt enkelt så att en drös roliga komiker gick upp och körde lite obeprövade skämt. Så måste man nästan göra, eftersom halva lokalen består av folk som redan hört de beprövade skämten.
Bobster-Jesper, som han kräver att bli kallad, uppvisade för övrigt stor talang i konsten att gestalta smileys. Så kalla in honom om ni nånsin behöver nån till det och är beredda att betala i annat än keso.
Själv satte jag ihop lite nyhetsskämt jag skrivit de senaste veckorna med blandat Tjosse & Josse-material samt tre limerickar. Japp, limerickar. År 2009.
Ämnena jag valde för återupplivandet av denna skojfriska underhållningsform var tidigare nämnda Tjostolv Moland och Joshua French, tsunamin som drabbade Samoa för en månad sedan, och den folkkära artisten Thomas Di Leva.
Det gick bra. Nåt enstaka skämt som jag trodde var mitt säkra material halvbombade, men det mesta (alltså sånt jag trodde mindre på) gick hem. Det gjorde också limerickarna, vilket måste betyda att folk utan att veta om det törstat och suktat efter denna versbaserade humorform i flera decennier.
Det betyder förstås inte att det är fritt fram för folk att fortsätta dra limerickar på scen. Limerick-törsten är släckt för den här gången. Välkommen åter om 30 år.
/johabbed
PS: Bonuspoäng (in the game of life) till den som först plockar referensen i detta inläggs titel.
Jag var på den eminenta schtupp-klubben Oslipat i onsdags och såg den internationella trion Magnus Betnér, norrmannen Dag Sørås, och amerikanen Yannis “and the” Pappas köra långa och roliga set, supportade av korta och roliga set av svenskarna Marja Nyberg, Anna Braun och min kollega Robin Paulsson.
Så långt enbart soft. Finfin kväll, med Yannis och Marja som absoluta höjdpunkter.
Då line-upen var sig ganska lik på torsdagens Klubb PrickPrick i Lund och jag var allmänt lat undlät jag mig att åka in till min forna hemstad. Stort misstag. Det låter nämligen som det blev en rejält fucked up kväll på bästa tänkbara vis.
Prick Prick i går blev en kväll att minnas. [...] Vi bestämde oss för att jävlas lite med Erik. Eftersom han börjar jobba vid 4-snåret så kände vi att en riktigt lång kväll skulle vara rätt medicin.
Sagt och gjort, jag började kvällen med en knapp timme och påade Soran, som inte ens skulle vara med den kvällen. Tidschemat redan brustet och det rejält. Dag gjorde knappa 40 fantastiska minuter. Marja körde lite. Erik gick upp och ljög lite. Sedan var det Yannis tur och jag hade sagt åt honom att köra lååååååångt. Det gjorde han. 1,5 timme typ.
Erik ville runda av. Det ville inte vi. Efter Yannis vidtog en märklig komikerkavalkad där Marja var uppe igen, Cecilia var uppe minst en gång. Jag var uppe ungefär tusen gånger, Soran spelade piano, Yannis gjorde en halvtimme till och så vidare och så vidare.
Erik gick hem till slut. Vi borde väl ha fortsatt tills han började jobba och sedan ha kollektivlyssning på hans radioprogram, men det gjorde vi inte. Dryga fem timmar tror jag att det blev till slut.
Det blir egentligen bara löjligt om jag ska försöka återberätta vad som hände, för det går inte. [...] Men jag kan ge några exempel [...]
- Kvällen höll på i nästan 5 och en halv timme. I över 300 minuter så körde vi comedy.
- Magnus sjöng Amazing Grace, och var ganska bra faktiskt.
- Han påade mig utan min vetskap.
- Det pågick en stand-up battle á la Joe Rogan vs Carlos Mencia (för er som är insatta) på scenen mellan Magnus och Erik Börén (han som håller i klubben).
- En kille från publiken fick gå upp och testa stand-up för första gången, helt oförberett. Han var dessutom ganska bra.
- Magnus häcklade den här killen genom att spela piano (som står precis bredvid scenen)
- En tjej gick hem och hämtade en flaska vodka så att vi skulle kunna fortsätta eftersom baren hade stängt.
- Jag och Magnus körde någon form av dubbelact, där jag var hans sidekick vid pianot. Som en dålig Robert Wells. När det kommer till pianospelande. Gäller det comedy så var jag en fantastisk Robert Wells.
Återigen: Fan också. Vilken jävla felprioritering.
Ståuppade på Klubb PrickPrick i min forna hemstad Lund igår. Jag var smått sliten efter onsdagens post-Oslipat-öl och påföljande arbetsdag, samt scen-ovan efter ett tre veckors långt uppehåll från live-skämtande. Så det hade jag haft att skylla på om det hade gått dåligt. Men det gick fan rätt bra.
Klubben drivs av Erik Börén, denna säsong assisterad av Cecilia Ramstedt som återkommande konferencier. Rookie som jag är har jag blivit van att gå upp som förstakomiker, vilket kanske egentligen inte passar då jag undlåter mig att syssla med trams som publiksnack och skapande av god stämning. Men då tidigare nämnda duo hade värmt upp finfint så var publiken på skratthumör från början. Sedan fortsatte dom att skratta. Det var trevligt.
När jag gick av scenen så kände jag mig något mindre bakis än tidigare, och det är en känsla som funkar alldeles utmärkt som substitut till glädje. Den minskade bakfyllan var förstås tvungen att firas med öl. Och pyttipanna, som PrickPrick-traditionen bjuder.
Dessutom hade jag roligt åt de andra komikerna, för det skedde sig så underligt denna kväll att samtliga medverkande var väldigt roliga. Dessa skrattretande filurer och narrar bar namnen Shahin “The Mahin” Dehghani, Rebecca Vinterbarn Elg, Kringlan Svensson, Ahmed Berhan, Agneta Wallin och Lasse Nilsen. Roligast på scen: Kringlan Svenssons mustasch.
Har börjat tappa räkningen på ståupp-giggen nu, men tror att nästa framträdande betyder att jag kommer upp i tvåsiffrigt. The Big 1-0. Guldtian. Le Gig Tiondé. Nu återstår bara att hitta ett ställe där detta ska ske.
