BOYAHED

Ibland känns det som att vi på Boyahed är lite väl effektsökande i våra ordval. Det är neger hit och spädbarn dit. Det är vomeringar, organstölder, och Åke Cato.

Allt för att chocka. Detta är förstås såväl lättköpt som tråkigt.

Därför är det med sorg i hjärtat som jag meddelar att detta inlägg kommer handla om en person som bäst kan beskrivas som en clownsminkad dvärg med Down’s syndrom. Ni vanliga människor kanske känner honom som GB-glassgubben.

Jag gillar GB-glassgubben. Framför allt gillar jag att pissa honom i ansiktet.

Han har alla förutsättningar för ändamålet. För det första är han utplacerad på gator och torg tämligen reguljärt, med ett genomsnittligt avstånd från en GB-glassgubbe till nästa på cirka 50 meter. När du behöver lätta på trycket kanske det är långt till närmaste offentliga toalett, men det är alltid nära till GB-glassgubben.

För det andra är han i rätt höjd. Dvärghöjd, som det också kallas. Svenska Akademiens ordbok, 1923 års upplaga, beskriver faktiskt en dvärg således:

Dvärg s. -en -ar I) varelse af ringa höjd o. med förkrympt kroppsutveckling. II) varelse af sådan höjd att denne äro optimal att pissa i ansiktet.

Sist men inte minst har han en otroligt proffsig inställning till det här med att bli pissad i ansiktet. Han håller till exempel fast i sin lilla hatt, så att den inte ska åka av hur stort tryck man än släpper på. Och så har han alltid ett leende på läpparna.

Vissa säger att det beror på att han är ett jävla pervo. Själv anser jag att det beror på att han tar sin roll som clown på stort allvar. Jag kan sorgset meddela att andra clowner inte är alls lika proffsiga när man pissar dom i ansiktet. Ronald McDonald, till exempel, blev inte alls glad.

Jag vet detta eftersom jag för någon vecka sedan passerade förbi ett McDonald’s och såg Ronald genom fönstret.

Först blev jag chockad. Jag tänkte: “Dog inte han för ett par månader sedan?” Jag har nämligen alltid blandat ihop Ronald McDonald och Michael Jackson. Den ene är en vitmålad pajas som hänger på barnkalas och inte finns på riktigt… och den andre är Ronald McDonald. Ba-dum-bump! Ålrajt.

I alla fall. Jag gick in, ställde mig på ett bord och lättade på trycket mot Ronald’s ansikte. Han blev arg. Han blev ledsen. Han grät och skrek. Han… visade sig vara en fjortonårig tjej som praoade där, och som dagen innan gått med på att spela denne hamburgerclown på barnkalaset i fråga.

För en kort stund ångrade jag nästan min forskarlusta i ämnet clowners reaktioner på urin. Prao-tjejen hulkade fram något om att detta var det mest förnedrande hon någonsin varit med om.

Jag tröstade, förstås. Och förklarade, tydligt och sakligt, att “Nej nej. Det mest förnedrande du någonsin varit med om var igår, när du gick med på att spela Ronald McDonald på ett barnkalas. Det här… är ett steg upp.”

Det är viktigt att stötta.

/johabbed