Sveriges bästa ståuppklubb Oslipat höll i förrgår en av sina utsökta experimentkvällar i Tangopalatsets källare. Denna gång baserat på en idé jag föreslagit, faktiskt. Så det var ju kul.
Själva konceptet gick under rubriken I någons anda. Sådana kvällar har Oslipat haft tidigare, och tanken är att komikerna skiver nya, egna skämt men låter sig inspireras av en annan komikers stil och allmänna humor.
Nyheten för denna gång var att istället för att verka i andan av de andra komikerna samma kväll, så skulle vi nu välja var sin känd ståuppare. Det blev en osalig blandning.
Men en ganska hyfsad lineup för en ståuppklubb i Malmö, kan man säga.
I rollerna.
Karl Gerhard … Kalle Lind
Rodney Dangerfield … Jørund Larsen
Jonas Gardell … Jonatan Unge
Zach Galifianakis … Frida Ulvegren
Johans Glans … Marcus Johansson
Wanda Sykes … Erik Börén
Magnus Betnér … Elin Nordén
Demetri Martin … Marja Nyberg
Jerry Seinfeld … Simon Svensson
Bill Hicks … Johannes Finnlaugsson
Jag såg tyvärr inte alla de andra komikerna i sin helhet eftersom jag vankade runt och repade under stora delar av kvällen, men det jag såg var väldigt, väldigt bra. Kupletter, oneliners, drama, en t-shirt där det stod t-shirt, observationskomik och mycket mer. Vad mer kan man begära?
Själv valde jag alltså att klä mig i Bill Hicks andedräkt. Såväl bildligt som bokstavligt, då jag medan jag stod på scen tog tillfället i akt att bli den förste i västvärlden på 15 år som rökt en cigarett inomhus. Valet föll på den framlidne herr Hicks mycket tack vare hans extremt tydliga karaktär och humorstil, som dessutom är sådana att dom skiljer sig markant från min egen ståupp. En bra utmaning, helt enkelt.
Resultatet får jag vara nöjd med. Jag avslutade kvällen och körde typ 20 minuter nyskrivet material som kändes väldigt Hicks-igt, med lite allmänt hat mot media, skämt om hälsoråd, kritik av USA:s utrikespolitik, och en rejäl dos konspirationsteori. Kortfattat: Daniel Westling mördade Anna Lindh.
PS. Jag ber om ursäkt för de mardrömmar det väldigt olyckliga collaget ovan ger upphov till. Men se det som en tävling att hitta samtliga kända komiker. Och sedan drömma mardrömmar om dem.
Nu vet jag hur Björn Borg har det. Igår utökades min stora prissamling med hela 200 procent. Så nu har jag tre pokaler.
Alla kommer dock från samma tävling, närmare bestämt den nu årliga oneliner-tävlingen på ståuppklubben Garva. Förra årets förstaplacering tog även förstaplaceringen som den första förstaplaceringen i mitt liv, kanske för att jag till minnes aldrig ställt upp i någon som helst tävling tidigare.
Tävlingen var uppbyggd precis som förra året, närmare bestämt med att deltagarna drog fem oneliners per person, medan en jury betygsatte och vinnare bestämdes utifrån vilket enskilda skämt som hade högst poängsnitt. Dock så hade publiken även makt att välja sin favoritkomiker.
Jag vann alltså detta högst trevliga pris, samt lyckades med nöd och näppe sno åt mig huvudpriset med roligast oneliner även i år. A champion is me. Jag har för övrigt alltid sagt att om man ska vinna pokaler, så ska man vinna två i taget. För då kan man leka med dom i badkaret.
Rent allmänt skulle jag säga att nivån var jämnare i år, och nästan samtliga komiker hade påtminstone ett par riktigt bra skämt. Själv hade jag nog lite svajigare grejer än förra året, men det räckte i alla fall. Silverplatsen togs för övrigt av en dansk, och på tredje plats kom Henrik Mattison.
PROLOG: Från torsdag till och med måndag förra veckan hann jag med hela fem ståupp-gigg, fem dagar i rad. Då det inte skrivits så flitigt på bloggen den senaste tiden, och jag vill få upp siffran som står inom parantes efter ‘june 2010′ i högerspalten, så blir det ett inlägg per gigg. Vi avslutar alltså med
FEMFEMMA V – MÅNDAG
Ståupp på Mässingshornet. Det är en konstig plats på Kirseberg, som i sin tur är en konstig plats i Malmö. Kvarterskrogen Mässingshornets klientel består kortfattat av människor som ihärdigt fortsatt dricka after work-öl trots att de inte haft en anställning sedan 90-talskrisen. Det kallas framtidstro.
Jag har ståuppat på Mässingshornet en gång innan, och då var det inget vidare. Främst för att det inte var så värst mycket publik utöver en kvinna som pratade väldigt ljudligt med komikerna och skrattade högt åt sina egna icke-skämt, vilket blev ganska tröttsamt efter 25:e gången och förhindrade komikerna från att komma in i någon som helst form av flow.
Så inte denna gång. Nu var rummet i stort sett fullt, och samma dos av störande moment som gången tidigare varit ett illasmakande koncentrat var nu istället utspätt på ett helt rum, med betydligt mer välsmakande resultat.
Publiken bestående av “stammisar” (se också: ‘kvartersalkisar’) var allmänt pratglad mellan skämten, men också allmänt på gott humör och skrattglada när väl skämten levererades. Det blev således en kväll av komik som styrdes mycket av publiksnack, också för undertecknad. Jag hade väldigt roligt på scen och körde nästan uteslutande med obeprövade grejer som nästan uteslutande funkade finfint. Svårt att säga hur de tas emot av en mer sansad publik, dock.
Efter att sista komikern gått av så såg den irländske pubägaren (eller sparkade-kocken-turned-stammis, vad vet jag) tillfälle att själv gå upp och berätta en rolig historia. För det är ju det som ståupp går ut på, som vi alla vet. Det var den där om en man som går till läkaren, petar sig på olika ställen av kroppen och säger att det gör ont, och läkaren förklarar att han har ett brutet finger. COMEDY GOLD!
En väldigt underlig ståupp-kväll fick sig därmed en passande underlig avslutning, kan man säga.
PROLOG: Från torsdag till och med måndag förra veckan hann jag med hela fem ståupp-gigg, fem dagar i rad. Då det inte skrivits så flitigt på bloggen den senaste tiden, och jag vill få upp siffran som står inom parantes efter ‘june 2010′ i högerspalten, så blir det ett inlägg per gigg. Vi närmar oss slutet med
FEMFEMMA IV – SÖNDAG
En källare på en pizzeria på Nobelvägen i Malmö, komplett med tegelväggar, flipperspel och asbestdamm. Detta, damer och herrar, är en sunkighet som är optimal för ståuppkomik.
Okej, för allra bästa förhållanden kanske det ska vara något fler i lokalen än de cirka femton som beskådade premiären. Men eftersom det var sådär instängt och trångt så blev det helt okej stämning ändå. En sunkig planlösning gör mycket till.
Publiken var på gott humör. Den ringa mängden betydde dock att så fort ett skämt inte funkade fullt ut så märktes det väldigt tydligt — vilket jag fick erfara när jag försökte mig på en pizzeria-anpassad grej om Lasse Holm och hans bristande kunskaper i italienska. I övrigt flöt det på bra, med en blandning av gammal skåpmat och mer obeprövade saker. Alltså samma recept som ställets pizzor.
Jag försökte även övertyga en tatuerad herre i publiken om fördelarna med gnuggisar. Till exempel: Om man utesluts ur Hells Angels, så behöver ens forna polare inte ta till slipmaskin för att avlägsna HA-gnuggisen på armen.
Då har man agerat labbråtta. Närmare bestämt när Oslipat igår hade ännu en av sina grymma experimentkvällar i Tangopalatsets källare. Denna gång var det alldeles extra experimentigt, då kvällen gick under rubriken “Humorlaboratoriet”. [Plats för galet vetenskapsmannaskratt.]
Kvällen bestod i olika moment som skulle tolkas av olika komiker. Momenten var “förstöra favoriten”, där komikern skulle ta en favoritrutin och göra den dålig på ett kreativt vis; “fysisk humor”, där så mycket som möjligt av skämten skulle tolkas med kroppen; ”bred humor”, där så många som möjligt i publiken skulle skratta; “smal humor”, där så få som möjligt i publiken skulle fatta; samt “tidsmaskinen”, där komkern skulle göra en cover på humor från förr i tiden.
Jag deltog i de två sistnämnda. Om framgång i momentet smal humor mäts efter hur få som fattade skämten, så kan man säga att det gick bra. Exempel:
Hur gamla bör vildsvin vara innan deras giraff berättar att dom är adopterade?
Ett roligt skämt om man har koll på reklamfilmerna för Airwick Freshmatic. Annars, not so much.
I momentet tidsmaskinen gjorde jag en cover på Woody Allen, vars ståupp jag inte upptäckt på allvar förrän för någon månad sedan. Grejerna är från 60-talet, men det kändes ändå som ett lite fuskigt val eftersom skämten i sig inte känns det minsta daterade. Utmaningen blev därmed mest att välja ut grejer som skulle funka på svenska, översätta dem på ett bra sätt, och byta ut lite referenser mot roliga svenska motsvarigheter.
Eftersom troligheten att jag kör materialet igen är förhållandevis låg (om inte nån ska ha en Woody Allen-appreciation-kväll inom en nära framtid, för då är jag på att uppträda), så tänkte jag att jag lika bra kan skriva ut texten här. Till allmänt ointresse.
Första delen är blandade skämt om hans äktenskap, tagna från här och där i hans act. Sedan följer ett par längre rutiner som är mer eller mindre “oklippta”. Så man kan med fördel kolla originalklippen på youtube för leverans-tips medan man läser min version på svenska. Om man vill bli yr i huvudet.
Håll till godo.
Jag tänkte börja med att berätta om mitt andra äktenskap. Jag kommer skriva ner det också. Lars Norén har visat intresse för rättigheterna.
Min fru var väldigt omogen. Väldigt omogen. Jag kunde vara i badrummet och bada, och så kunde hon bara stega in när helst hon kände för det.. och sänka mina skepp.
Vi hade trevliga stunder också. Jag minns en semester i Medelhavet, när jag åkte vattenskidor för första gången. Det var helt fantastiskt. Full fart. Vattnet skvätte upp omkring mig. Vinden i håret… Min fru är i båten framför, och ror frenetiskt.
Det var lite mitt fel att äktenskapet tog slut. Jag hade en förmåga att sätta henne under en piedestal.
Det fanns en stor religiös konflikt också. Hon var ateist. Jag var agnostiker. Vi visste inte vilken religion vi inte skulle uppfostra våra barn i.
Min mamma tog det väldigt hårt när äktenskapet tog slut. Jag berättade för henne att jag skulle skiljas, och jag minns hur hon gick fram till öppna spisen…och klev in.
Min mamma gav mig en gång en gevärskula. Och jag la den i min bröstficka. Och flera år senare, så går jag ute på stan, när en psykotisk evangelist står och slungar fickbiblar från ett hotellfönster. En av biblarna träffar mig i bröstet. Bibeln hade gått igenom mitt hjärta om det inte vore för gevärskulan.
Jag blev kidnappad en gång. Jag stod på skolgården. En svart skåpbil dyker upp, och två män kommer fram till mig, och frågar om jag vill besöka ett magiskt land fyllt med älvor och enhörningar, där jag skulle få så mycket serietidningar och sockervadd jag ville. Och jag följde med, för jag tänkte.. vafan, det hade precis varit tentavecka.
Dom skickar utpressningsbrev till mina föräldrar. Och min pappa har dåliga läsvanor. Han läste halva brevet en kväll, blev dåsig. la det åt sidan och somnade. Dagen efter lånar han ut det till en bekant.
Efter nån vecka får mina föräldrar ändå reda på att jag är kidnappad. Dom agerar omedelbart. Dom hyr ut mitt rum.
I brevet står det att min pappa ska lämna 30 000 kronor i ett ihåligt träd i Dalby. Min pappa har inga problem att fixa fram 30 000 kronor, men han får ryggskott av att bära det ihåliga trädet.
Polisen omringar huset. Dom ropar: ”Släpp ungen, lägg ner era vapen, och kom ut med händerna på huvudet.” Kidnapparna ropar: ”Vi kan släppa ungen, men låt oss behålla våra vapen och ta oss till vår bil.” Polisen ropar: ”Släpp ungen. Lämna över era vapen. Och vi låter er ta er till er bil.” Kidnapparna ropar ”Vi släpper ungen, vi behöver inte ta oss till vår bil, men vi behåller våra vapen.”
Polisen ropar: ”Behåll ungen!”…
Polisen beslutar sig för att sätta in tårgas. Men dom har slut på tårgas. Så istället spelar ett antal av poliserna upp Reidar Dahléns dödsscen i Rederiet. Kidnapparna storlipar och ger upp.
Jag sköt en älg en gång. Jag var ute och jagade uppåt landet, och jag sköt en älg. Så jag binder fast honom på mitt biltak, och börjar köra hem mot Malmö. Men det visade sig att kulan inte dödade älgen, utan bara snuddade vid hans skalp och gjorde honom medvetslös. Så jag kör runt med en levande älg på taket. Älgen är hjälpsam, han signalerar svängar med klövarna.
Men jag får panik, för det är olagligt att köra bil med en levande älg på taket, på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sedan vi gick med i EU.
Så kommer jag på att min granne har fest. Maskerad. Jag tänker att jag tar med mig älgen dit, dumpar honom på festen, så är det inte mitt problem längre. Jag ringer på. Älgen står brevid mig i trapphuset. Värden öppnar. Jag säger ”Hallå. Du känner Bobbo och Titti?”
Vi smiter in på festen. Det går bra för älgen. Han minglar. Får ragg. En kille berättar gamla lumparminnen för honom i två timmar.
Klockan tolv är det dags att avgöra vem som har bäst förklädnad. Första pris går till herr och fru Fahkro. Ett gift par från Libanon… utklädda till älg. Älgen kommer tvåa.
Älgen är fly förbannad. Han och paret Fahkro stångas i vardagsrummet. Jag tänker ”nu är min chans.” Jag tar upp geväret, siktar, skjuter. Jag binder fast kroppen på mitt biltak och kör ut mot landet. Men jag träffade paret Fahkro.
Nu kör jag runt med ett libanesiskt gift par på mitt biltak. Och det är olagligt på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sen vi gick med i EU.
Morgonen efter vaknar paret Fahkro upp i bokskogen, dom är förvirrade och har på sig en älgdräkt. Herr Fahkro blir skjuten av en jägare, halshuggen, uppstoppad och upphängd på Vellinge golfklubb.
Men skämtet är på deras bekostnad, för det är första gången någonsin som dom släppt in en invandrare.
Ståupperiet fortgår. Här följer ett tråkigt inlägg om det.
Igår gick det som troligtvis var Sveriges första onelinertävling någonsin av stapeln på klubben Garva. Som sagt.
Ett knappt tjugotal komiker hade känt sig manade, och fick således gå upp på scenen och köra fem oneliners var inför en dömande jury (som betygsatte varje skämt individuellt och utdömde en vinnare baserat på bästa enskilda skämt, inte sammantaget) och en förhoppningsvis skrattade publik.
Det vinnande skämtet för kvällen var nummer fyra i listan, alltså den om högerhanden. Inte min egen favorit av skämtkvintetten. Men samtidigt kanske kvällens mest koncisa oneliner, så jag kan inte klaga på bedömningen.
På andra- respektive tredjeplats i tävlingen hamnade för övrigt Nils Lind respektive Marcus Johansson, med roliga skämt om doftljus respektive ADHD-medicin.
Det hela var ett väldigt kul format på en ståuppkväll, med högt tempo av oneliners inramat av finfina längre set av jurymedlemmarna Jesper Rönndahl, Elin Nordén, och Lena Frisk.
Och idag var det dags igen. Helt vanlig ståupp på Dockan Comedy i Västra Hamnen i Malmö, där jag stått på en reservlista och fick hoppa in med ett dygns varsel.
På grund av fullspäckad arbetsdag hade jag ingen tid att sätta ihop annat än ganska beprövade saker, men det kändes kul ändå. Ett skämt som gett ganska bra med skratt på På Besök och en helt okej mängd i Lund valde idag att totalbomba, men annars funkade nog precis allting som det skulle.
Jag ståuppade på Oslipat på onsdagskvällen. Därmed har jag avklarat min debut på klubben som ligger cirka 50 meter från mitt hem, och där jag druckit mången öl medan jag lyssnat på allmänt patrask som drog skämt från en extremt väl upplyst scen.
Den stora skillnaden denna gång var alltså att ölen (till en början) var gratis och att jag även bjöds på pizza. Jealous? Samt att jag skämtade lite själv.
Jag var som så ofta förr först ut av komikerna, efter att Fritte Fritzson värmt upp publiken förtjänstfullt. Inlednings-spotten, att det var mitt förstå ståupperi på en månad, samt att jag bara hade fem minuter på mig gjorde förutsättningarna lite speciella, men det gick bra. Jag drog mina skämt och folk skrattade. Mission accomplished.
Sedan fortsatte kvällen med idel bra prestationer, så nu följer en traditionsenlig namedrop-bonanza. Skämtade efter mig gjorde i tur och ordning: Linn Edlund, RålandUlvselius aka Dåktår Humår, Malin Nanhed, Nils Lind, Elin Nordén, Isak Jansson, och Soran Ismail.
Fröken Nanhed och herr Jansson var nya bekantskaper för mig, och positiva sådana. Den förstnämnda imponerade med kul material och en stor scensäkerhet trots sin rookiestatus, och den sistnämnde gick på knock med skitroliga röst-rutiner som nära nog försatte publiken i extas.
Sedan var de andra som sagt också väldigt bra, what with their Sverigedemokrat-humor, piano-humor, tillbe-en-sten-humor och annat smått och gott. Ännu en fin Oslipat-kväll, helt enkelt.
Ståupp-gig nummer tre avklarat. Återigen på klubben Standup På Besök på puben hålet i väggen På Besök, i demonregi av Cecilia Ramstedt och Tomas Högblom.
Eftersom det var ett återbesök hade jag bytt ut allt material från debuten och körde sprillans nytt. En hel del om dvärgporr, plus lite lösa skämt om saker som rosa nåldynor och mogwais.
Det gick bra. Förutom mogwai-skämtet, men det var väntat. Allmänhetens kunskaper i Gremlins-mytologi är skamligt låg.
Cecilia Ramstedt och Tomas Högblom bedriver under sommaren en klubb på ett kyffe i Malmö som heter På Besök. Premiärkvällen visade hur trevlig lite hederlig schtupp kan vara när den bedrivs i en tämligen avsides, tämligen liten, och tämligen skitvarm lokal där alla svettas.
Mitt framträdandet bestod av skämt jag var nöjd med kombinerat med en fatal brist på scenvana. Resultatet blev att det gick helt okej för att vara debut, tror jag.
Andra på scen var Jonatan Unge, Ludvig Samuelsson, Robert Larsson, Elin Nordén, Nils Lind, samt tidigarenämnda Ramstedt och Högblom. När man ståuppar ska man namedroppa alla andra som var där, har jag lärt mig. Sedan vill dom säkert läsa något om sig själva också, men då jag missade stora delar av showen skriver jag bara så här:
Folk var roliga.
Nedan följer min set-list, som det så proffsigt heter. För lekmannen kan man också kalla det grejer jag hade nedkladdade på den fusklapp som jag inte behövde titta på en enda gång. Success! I alla fall, här är den för allmän beskådan:
SPELA FLIPPER
RÄDDA JOPPE
NASSE
REINKARNATION
MÄNNISKORS LIKA VÄRDE
PRYLBÖG
SPRUTLUDER
STRIKE
KÄR I ETT KÖN
BARNSOLDAT
MICHAEL JACKSON x 2
De tre första som svarar på detta inlägg får välja vars en av ovanstående fraser, så skriver jag ut vad skämtet på det ämnet var. Oftast är de väldigt nära one-liners.
