Igår fyllde min vän Fritte Fritzson 40 år. Detta firades med dunder och brak i form av en roast. En extrainsatt föreställning av Oslipat, i Tangopalatsets stora sal, där Frittes vänner och bekanta samt betalande publik fick höra en drös Malmökomiker slänga skit på varandra i allmänhet och på Fritte i synnerhet.
Det blev en jävligt rolig kväll. Själv fick jag det ärofyllda och utmanande uppdraget att vara första komikern ut, efter att roastmastern Marcus Johansson dragit igång kvällens festligheter.
Hela grejen sändes även live via det världsomspännande internätet, men teknikstrul gjorde att det hackade en hel del, vilket också hänger kvar i filmklippen man annars hade kunnat se i efterhand. Så titta bara på det om du känner för att bli som den där tyske ungen som vrålar på sin dator i det där roliga klippet från några år sen, ni vet.
Därför tänkte jag istället slänga ut min roast i skriftform för allmän beskådan. Internt? Jovisst. Men skit samma. Mitt framträdande tar alltså vid efter att en finklädd Marcus Johansson presenterat mig, och jag flyttat på den ölback sagda roastmaster stod på och intagit min plats bakom podiet. Håll till godo.
Marcus Johansson, mina damer och herrar! Tydligen säljer dom kostymer på Polarn o Pyret!
Det är inget mindre än ett medicinskt mirakel att Marcus är här idag. Folk kanske inte känner till detta, men det är helt sant. Marcus Johansson lider av en extremt ovanlig blodsjukdom som gör att en gång i kvartalet, så måste ett läkarteam byta hans blod för att han ska överleva. Jag tror jag talar för alla här inne när jag säger… VEM ÄR DOM ATT LEKA GUD!?! Låt naturen ha sin gång! Evolutionen vill inte att det där ska fortgå! Är det sån skit våra skattepengar ska gå till?
Vi är ganska många komiker här ikväll, så av tidsskäl tänkte jag därför fokusera på de som är lite mer kända och framgångsrika. Tomas Högblom. Du är inte en av dom.
Jag tänker inte heller skämta om Erik Börén. För jag vet att vad jag än säger om honom, så kan han bara svara med… “Spegel!”
Vi är ganska lika, jag och Erik. Man kan säga att vi är lite som filmen Twins. Om båda rollerna hade spelats av Danny DeVito.
Apropå film. Jörund Larsen. Du påminner mig lite om Fredo i Gudfadern. Delvis till utseendet. Och delvis att man vill mörda dig på en båt.
Men det finns faktiskt lite mer kända människor här. Vi har till exempel den stora stjärnan från P3:s Tankesmedjan. Och bredvid honom sitter Simon Svensson. Kul att du släpade med honom hit, Jonatan Unge.
Jonatan Unge ska bli pappa, en applåd för det! Det kommer ju gå bra… Det finns barn som uppfostrats av vargar som kommer bli mer socialt kompetenta än det barnet. Det kommer vara det enda barnet på dagis som får stesolid i nappflaska. Nä, det kommer nog gå bra, Jonatan. Bara se till att vara tidigt ute med att ställa barnet i kö… till barn- och ungdomspsyk.
Och så har vi Kringlan Svensson, en av upphovsmännen till Rikets Sal-boken. En bok som sålt i nästan lika många exemplar som den har författare.
Jag måste bara nämna detta också, eftersom jag är säker på att det kommer tas upp. Kringlan Svensson. Ståupp-Sveriges största kuk. Inte att han har det, utan att han är det. Bara fråga nån av hans ex-flickvänner.
En av dom är här ikväll, Cecilia Ramstedt. Som varje gång hon är på scen pratar om sin betydligt yngre pojkvän. Det blir lite tjatigt. Jag menar… Fritte ligger också med småpojkar, men det är inget han skryter om.
Och så har vi den förtjusande Freja Hallberg. Jag säger bara såhär: Om Freja är en kärleksgudinna… så är jag ateist.
Här hade jag tänkte dra ett skämt om Anders “Ankan” Johansson, men han fegade ur. Eller rättare sagt, han hänvisade till sin familjesituation och att han var tvungen att ta hand om sina barn. Jag tycker det är så typiskt. Han går på lägenhetsbordell en gång, och helt plötsligt tror han att han är Sven-Otto Littorin.
Men vi är ju här för att prata om kvällens huvudperson. Fritte Fritzson. En av mina äldsta vänner. Inte för att vi känt varann så värst länge, men gubbjäveln är för fan 40 år.
Eller rättare sagt. Han är 40 år i kroppen, men 20 i sinnet. Och typ 60 i ansiktet.
Allvarligt. Dina ögon har så mycket kråkfötter att Mikael Wiehe kan skriva ett album om dom.
Fritte har också, som så många män i hans ålder, gått och blivit ihop med en betydligt yngre asiat. Och samtidigt flyttat norrut, där sånt beteende är mer accepterat.
För er som inte känner Fritte, så kan jag berätta att han är så mycket mer än bara en medelmåttig komiker. Han är så mycket mer än en två meter lång fallos. Han är så mycket mer än en farbror som står på scen och rappar, trots att han har sämre flow än Åke Cato. Han är så mycket mer.
Fritte är också en stor djurvän. Precis som Adolf Hitler.
Många här inne har förstås sett Fritte gå på stan med sin trogne följeslagare, den här äckliga lilla knähunden. En varelse som saknar all social kompetens, som inte kan vistas i möblerade rum, och som jag tror inte ens är rumsren. Men nog om Marcus Johansson.
För Fritte har också en foxterrier som heter Texas. Och Fritte är aldrig så lycklig som när han går nerför gatan med Texas kopplad i ena handen, och en nyinköpt burk jordnötssmör i andra handen. På väg hem för lite kvalitetstidelag med människans bästa knullkompis.
Nu är det inte som ni tänker, att Fritte skulle smörja in sitt kön med jordnötssmöret och sedan låta Texas slicka det. Nej, nej. Det går till så att Fritte alltså smörjer in Texas kön. Och sen börjar han mumsa.
Allt är större i Texas, som Fritte säger om sin penis.
Jag vill bara varna dig, Fritte. Om det blir för mycket av en röra av hund och jordnötter, så finns risken att din flickvän kommer servera det som pad thai.
Men allvarligt talat, Fritte. Du är en väldigt rolig människa. Jag skulle kunna höra dina rutiner om påven och danska polisserier hundratals gånger… till. Du är en rolig komiker och en bra vän. Och så vill jag tacka dig och Marcus för att ni driver Oslipat, som utan tvivel är Sveriges bästa ståuppklubb. Tack för att jag fick komma. Grattis.
Förutom ovan nämnda människor deltog också Nils Lind och Magnus Erlandsson i roasten, som också innehöll videohälsningar från Jesper Rönndahl, Valle Westesson, Aron Flam och Soran Ismail. Och sist men inte minst en överraskning i form av Frittes flickvän Jenny Rundby, som var extremt rolig i sin scendebut och slaktade Fritte på det mer privata planet.
Sveriges bästa ståuppklubb Oslipat höll i förrgår en av sina utsökta experimentkvällar i Tangopalatsets källare. Denna gång baserat på en idé jag föreslagit, faktiskt. Så det var ju kul.
Själva konceptet gick under rubriken I någons anda. Sådana kvällar har Oslipat haft tidigare, och tanken är att komikerna skiver nya, egna skämt men låter sig inspireras av en annan komikers stil och allmänna humor.
Nyheten för denna gång var att istället för att verka i andan av de andra komikerna samma kväll, så skulle vi nu välja var sin känd ståuppare. Det blev en osalig blandning.
Men en ganska hyfsad lineup för en ståuppklubb i Malmö, kan man säga.
I rollerna.
Karl Gerhard … Kalle Lind
Rodney Dangerfield … Jørund Larsen
Jonas Gardell … Jonatan Unge
Zach Galifianakis … Frida Ulvegren
Johans Glans … Marcus Johansson
Wanda Sykes … Erik Börén
Magnus Betnér … Elin Nordén
Demetri Martin … Marja Nyberg
Jerry Seinfeld … Simon Svensson
Bill Hicks … Johannes Finnlaugsson
Jag såg tyvärr inte alla de andra komikerna i sin helhet eftersom jag vankade runt och repade under stora delar av kvällen, men det jag såg var väldigt, väldigt bra. Kupletter, oneliners, drama, en t-shirt där det stod t-shirt, observationskomik och mycket mer. Vad mer kan man begära?
Själv valde jag alltså att klä mig i Bill Hicks andedräkt. Såväl bildligt som bokstavligt, då jag medan jag stod på scen tog tillfället i akt att bli den förste i västvärlden på 15 år som rökt en cigarett inomhus. Valet föll på den framlidne herr Hicks mycket tack vare hans extremt tydliga karaktär och humorstil, som dessutom är sådana att dom skiljer sig markant från min egen ståupp. En bra utmaning, helt enkelt.
Resultatet får jag vara nöjd med. Jag avslutade kvällen och körde typ 20 minuter nyskrivet material som kändes väldigt Hicks-igt, med lite allmänt hat mot media, skämt om hälsoråd, kritik av USA:s utrikespolitik, och en rejäl dos konspirationsteori. Kortfattat: Daniel Westling mördade Anna Lindh.
PS. Jag ber om ursäkt för de mardrömmar det väldigt olyckliga collaget ovan ger upphov till. Men se det som en tävling att hitta samtliga kända komiker. Och sedan drömma mardrömmar om dem.
I lördags var det dags för Malmös bästa komedifestival, nämligen Malmö Komedifestival på det ypperligt trevliga kyffet På Besök. Malmö Komedifestival VII, närmare bestämt, vilket jag väl måste skriva ut för att rubriken till detta inlägg ska få något som helst sammanhang.
Tomas Högblom hade satt ihop kvällen på jakt efter det eftersträvansvärda världsrekordet i flest komiker på minst yta. Lineuppen syns (knappt) här.
Eftersom vi var så otroligt många så blev det korta små set. Här är mitt.
Det jag är mest nöjd med är att jag nu äntligen har ett bra skämt om Palmemordet att använda när lusten faller på. Det är ju en sån grej man saknat tidigare.
Nu vet jag hur Björn Borg har det. Igår utökades min stora prissamling med hela 200 procent. Så nu har jag tre pokaler.
Alla kommer dock från samma tävling, närmare bestämt den nu årliga oneliner-tävlingen på ståuppklubben Garva. Förra årets förstaplacering tog även förstaplaceringen som den första förstaplaceringen i mitt liv, kanske för att jag till minnes aldrig ställt upp i någon som helst tävling tidigare.
Tävlingen var uppbyggd precis som förra året, närmare bestämt med att deltagarna drog fem oneliners per person, medan en jury betygsatte och vinnare bestämdes utifrån vilket enskilda skämt som hade högst poängsnitt. Dock så hade publiken även makt att välja sin favoritkomiker.
Jag vann alltså detta högst trevliga pris, samt lyckades med nöd och näppe sno åt mig huvudpriset med roligast oneliner även i år. A champion is me. Jag har för övrigt alltid sagt att om man ska vinna pokaler, så ska man vinna två i taget. För då kan man leka med dom i badkaret.
Rent allmänt skulle jag säga att nivån var jämnare i år, och nästan samtliga komiker hade påtminstone ett par riktigt bra skämt. Själv hade jag nog lite svajigare grejer än förra året, men det räckte i alla fall. Silverplatsen togs för övrigt av en dansk, och på tredje plats kom Henrik Mattison.
Den långe legendaren gästade Robins-inspelningen igår, och var på topphumör både backstage och i gäststolen. Han delade tv-tiden med Arj Barker, som förstås är en hur soft snubbe som helst både på scen och över en öl.
Efter showen drog stora delar av redaktionen till Debaser för eftersläckning. Tyvärr var inte inte Jompa Klös med, då han skulle till nåt ställe som kallas Göteborg. Men Arj var där. Vi andra var där. Det var trevligt.
Arj har förresten slummat runt i Malmö i några dagar nu, under dötiden mellan slutet på sin turné och inspelningen. Med anledning av detta slängdes det ihop en ståuppkväll på gamla hederliga På Besök i onsdags. Mest för att ge turisten nåt att göra, men också lite för att det var längesen vi hade skojerier där.
Det blev en kul kväll, även om publikens inställning kanske inte var helt synkad med komikernas dito. Publiken var avvaktande alternativt hårda-men-rättvisa, medan komikerna körde obeprövat material som hade mått bra av ökad välvillighet. Så det var lite trögt för ganska många, inklusive mig.
Halvdan start, sedan några minuter om En Ding Ding Värld (nummer 12, 1994) som funkade väldigt bra för att vara helnytt. Därefter ett par nyhetsskämt som funkade okej, följt av nytt löst skit som inte fick riktigt fäste, och till slut en fullt duglig final. Resultat: Ett “ganska okej efter förutsättningarna”-gigg. Såna får man ha ibland.
Arj var förstås väldigt rolig. Så även de andra skojarna, i form av Fritte Fritzson, Josefin Johansson, Ankan Johansson, Erik Börén, och Jørund Larsen, med Nils Lind som ovillig konferencier.
Ja, det var väl det. Titta på Robins på lördag klockan 21.30.
Jag har nämligen, som synes, inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Under samma period jag dock haft väldigt trevligt på olika ståupp-relaterade tillställningar. Alltså sådana jag brukar sammanfatta lite summariskt här på bloggen när jag inte har inspiration till mer kreativt författande.
Kreativt författande får vänta ännu längre. Nu kör vi lite summarisk sammanfattning av helg-upptåg.
—
På fredagen: Malmö Komedifestival VI. Just denna version av begreppet komedifestival är alltså en omskrivning för att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppare samlas för att skoja samt dricka öl på det 13 kvadratmeter stora ölhaket På Besök.
Folk körde nästan bara nyskrivet, publiken var med, och det var riktigt bra klass kvällen igenom. Hurra vad vi är bra.
—
På lördagen: 30-årsbaluns för Erik Börén på KB i Malmö, med scenshow följd av hejdundrande fest. Scenshowen deltog jag i som kortast, då jag fått uppdraget att författa fem oneliners om kvällens huvudperson. Då Sydnytt-chefen Per Lärka aldrig dök upp trots att jag sett hans namn på gästlistan så var denna huvudperson alltså Erik.
Resten av showen, expertly konferencierad av Fritte Fritzl, bestod av bland annat Ola Söderholm som förmedlade långväga hyllningsord från Jonatan Unge, samt fina musikuppträdanden av Ryska Posten, The Bernadottes, Hojfen Balagan, och det lokala countrybandet Ewing Family Stone.
De sistnämnda inledde sin spelning med den gamla gospeldängan “Were You There (When They Crucified My Lord)?”. En hel låt som hade kunnat formuleras mer koncist med orden ”Är du jude?”
Svängig antisemitism var förstås bara en liten del av denna kväll, som blev synnerligen lång och festlig med mycket dans och karaktärsfördärvande drycker. Fedtness.
—
På söndagen: Oslipat höll pilotinspelning i Tangopalatsets källare. Här var jag inte med på scen utan drack istället återställar-öl och hade roligt som publik, när herrarna Fritte & Marcus höll ihop en rolig ståuppkväll med Petrina Karlsson, Sandra Ilar, och Kringlan Svensson. Det blir nog en bra pilot.
—
Ja, det var väl det. Jag säger som min lever sa i fredags: I’m out!
Jag har hunnit med tre ståuppgigg de senaste två dagarna. Nytt rekord. Här kommer ett trist blogginlägg om det.
I torsdags uppträdde jag på säsongsavslutningen av Klubb PrickPrick i Lund, som på grund av dubbelbokning hade fått flytta ut från Café Athen till grannlokalen Tegnérs matsalar. Lokalen funkade utmärkt för ändamålet och kvällen blev riktigt bra helt igenom.
Själv är jag tämligen nöjd med min insats. Skamlöst bra respons på inledande grejer om en viss Eyjafjallajökull, och sedan rullade det på. Fedtness.
Bara för att namedrop-grejen är så förväntad… Här kommer den. De andra humormånglarna denna afton var Kringlan Svensson som ingående beskrev logistikproblemen med bögtåg, Fabian Steier som gjorde debut, Agneta Wallin som var politisk och rolig, Nils Lindsom gjorde ett extremt bra gigg, Erik Löfmarck som lärde kidsen om Povel Ramel, Anders Celinsom våldtog det politiskt korrekta, samt den sävlige norrlänningen Ola Söderholm som avslutade med den äran.
Efter gigget åkte vi till Malmö och mötte upp med bland andra Aron Flam, som stack folk i benen med drinkpinnar och höll guerilla-föreläsningar om hallucinogeners betydelse för den mänskliga evolutionen. Good times.
Igår fick jag så för första gången uppleva att köra två gigg samma kväll.
Först på engelska i WiseCrackers regi, i form av after work-comedy på Southern Kitchen i Malmö. Det var första gången det ståuppades i lokalen, som var tillräckligt liten för att vara intim och skrattvänligt trång, men tillräckligt stor för att ha en duglig mängd publik. Det kommer bli en fin återkommande plats.
Jag körde i nästan en kvart, vilket är mitt längsta gigg på engelska hittills. Återigen tillåter jag mig vara tämligen nöjd. Jag var kul, nytt material funkade, publiken skrattade, Jesus grät och Moder Teresa onanerade. Eller nåt dylikt. Frid och fröjd.
Trodde ni att ni slapp? NEJ! De andra komikerna under kvällen måste enligt lag nämnas. Dessa var Wisecrackers-veteranerna Nils Lind, Joe Eagan, och Jørund Larsen, samt Cecilia Ramstedt som gjorde en imponerande engelskspråkig debut. Hennes överklassengelska dialekt passade dessutom perfekt ihop med hennes material och allmänna uppenbarelse.
Sedan tog vi oss vidare till På Besök, där mitt streak av bra gigg fick se sig bryskt avlivat.
Jag får skylla mig själv, eftersom jag bestämt mig för att bara köra kassa skämt. Skämt som, på riktigt, finns samlade i ett word-dokument på min dator som heter “KASSA”. Och som rent objektivt är ganska… kassa.
Igår fick alltså dessa olycksaliga kassa skämt äntligen chansen att få höras av allmänheten. Tanken var att konceptet i sig skulle bli en rolig grej. Men jag var själv ganska kass på scen och fick aldrig igång nåt flyt, så det funkade inte. Resultatet blev att jag helt enkelt stod framför en publik och drog kassa skämt. Inte så kul.
Men, men. Lärdomen får bli att inte vara övermodig. Just det, och att undvika kassa skämt.
På vägen hem gick jag förbi en lång radda ungdomar med sovsäckar och tält som häckade utanför Folkets park. Då det inte finns någon Stjärnornas Krig VII för kidsen av idag att köa till hade de istället fått nöja sig med en stundande Idol-audition. Nåt ska de ju fördriva tiden med, de små liven.
Det är alltid spännande att kommunicera med hoppfulla, optimistiska unga människor vars drömmar man vet ska krossas nästa dag, så jag passade på att hålla lite fylle-låda. Jag kände mig lite som Triumph the Insult Comic Dog, fast utan tv-kamera och hunddocka och förskrivna skämt och…
Jag ståuppade på Oslipat igår. Det gick rätt så bra.
Kvällen innehöll:
Marcus Johansson, som kommenterade hur levande Malmökomikerna klär i rutigt. Fritte Fritzson, som läste utdrag ur Expressen från den första mars 1986. Moa Lundqvist, som förklarade hur man psykar psykon. Nils Lind, som visade diabilder från en sci-fi-mässa. Och Niklas Andersson, som orerade om trosor gjorda av människohår samt dalahästar.
En paus.
Sedan Erik Börén, som gjorde storstilad entré med konfettiregn och glowsticks. Undertecknad, som pratade om He-Mans sexuella läggning samt barnsoldater i Sudan. Josefin Johansson, som imiterade jazzsångare samt berättade om konstrundan på Österlen. Och slutligen Simon Svensson, som var privat på riktigt samt målade upp en elchocksutopi.
Kort sagt: En rolig kväll, även om den där eftersträvansvärda Oslipat-magin aldrig riktig infann sig.
Dessutom fick jag möjlighet att friska upp sina skillz i företagsekonomi.
När det åts pizza inför showen påpekade nämligen Nils att när han var i Åre, så kostade pizzasalladen tio kronor extra. Till skillnad från här i Malmö, där den i regel medföljer gratis.
Omedelbart började jag skissa på en affärsmodell över hur mycket pizzasallad man behöver kånka med sig för att bekosta en skidhelg. Enligt premissen att man packar några sopsäckar fulla med gratis Malmö-pizzasallad, ställer sig utanför pizzerian i Åre, och säljer den strimlade indränkta vitkålen för låt oss säga åtta kronor per påse.
Ren jävla vinst!
En fullständigt briljant affärsplan tills jag kom på att man måste köpa väldigt mycket pizza för att införskaffa den gratis pizzasalladen. En inte helt oansenlig utgift i sammanhanget.
Fredagen tog mig ner till Malmoe igen. Odramatisk flygresa, förutom den där killen som försökte spränga planet med en bomb han gömt i sina underkläder. Men det skedde ju i USA för över en månad sedan, så jag vet inte om det räknas.
Ståupp-gigg nummer fem under veckan skedde alltså på hemmaplan, närmare bestämt på På Besök, där den fjärde upplagan av Malmö Komedifestival gick av stapeln. Malmö Komedifestival innebär att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker samlas för att skämta inför en publik bestående av den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker och kanske några till.
Kringlan Svensson höll i trådarna som konferencier, och sedan var vi inte mindre än 13 komiker som alla körde sprillans nytt material med imponerande kvalitet. Efteråt samlades vi i en skogsdunge för ett gruppfoto.
Själv gjorde jag det dåliga valet att stå brevid två meter Fritte på ena sidan av mig, och folk som stod på en scen på den andra, vilket gör att jag ser ut som en storväxt dvärg. Nils Lind gjorde det bra valet att låta sin bror Sven vara stand-in för honom, och sedan få sitt ansikte dit-photoshoppat. Synnerligen lyckat.
Temat för festivalen var för övrigt “Ett år av dödsryck — Standup-döden i Sverige”, då Kringlan deklarerat att ståuppen kommer att avlida under 2010. Själv skojade jag därmed lite om hur ståuppen blivit förutsägbar, lite om Adde Malmberg, lite om Astrid Lindgrens barnsjukhus, och lite om hur olika ståuppare i lokalen kommer att döden dö.
Smått internt, alltså. Men det som inte handlade om folk där i rummet borde gå att finslipa och använda vidare.
Hela kvällen var förstås en enda stor circle-jerk — eller rund-runk, om man vill vårda det svenska språket. Men jävligt roligt var det i vilket fall. Min kollega på Robins, sång-och-dansmannen Valle Westesson, tog dödstemat hela vägen, maxade internskämts-mätaren, och sjöng en visa.
Nu bär det av till det något större arrangemanget Malmö Comedy Festival. Där ska jag köra fem minuter precis i början av hela schabraket, för att sedan titta på en massa andra lustigkurrar under resten av eftermiddag och kväll. Fedtness.
Det Justin Timberlake gjorde med sexy, det gjorde jag med limerickar. Förklaring följer.
På fredagen uppträdde jag på Malmö Komedifestival, vilket låter betydligt mycket pampigare än vad det är. Två år i rad har Malmö Comedy Festival anordnats i gigantiska Slagthuset. Det mindre storslagna Malmö Komedifestival anordnas med ojämna mellanrum på mindre gigantiska På Besök, ett trevligt litet ölkyffe där det går in cirka 45 personer.
Kvällen var snabbt ihopsatt för att ge Skånebesökaren Soran Ismail nåt att göra på fredagen, efter att ha ståuppat på Oslipat respektive PrickPrick på onsdag och torsdag (samt varit med i Robins, också på torsdagen).
Det blev helt enkelt så att en drös roliga komiker gick upp och körde lite obeprövade skämt. Så måste man nästan göra, eftersom halva lokalen består av folk som redan hört de beprövade skämten.
Bobster-Jesper, som han kräver att bli kallad, uppvisade för övrigt stor talang i konsten att gestalta smileys. Så kalla in honom om ni nånsin behöver nån till det och är beredda att betala i annat än keso.
Själv satte jag ihop lite nyhetsskämt jag skrivit de senaste veckorna med blandat Tjosse & Josse-material samt tre limerickar. Japp, limerickar. År 2009.
Ämnena jag valde för återupplivandet av denna skojfriska underhållningsform var tidigare nämnda Tjostolv Moland och Joshua French, tsunamin som drabbade Samoa för en månad sedan, och den folkkära artisten Thomas Di Leva.
Det gick bra. Nåt enstaka skämt som jag trodde var mitt säkra material halvbombade, men det mesta (alltså sånt jag trodde mindre på) gick hem. Det gjorde också limerickarna, vilket måste betyda att folk utan att veta om det törstat och suktat efter denna versbaserade humorform i flera decennier.
Det betyder förstås inte att det är fritt fram för folk att fortsätta dra limerickar på scen. Limerick-törsten är släckt för den här gången. Välkommen åter om 30 år.
/johabbed
PS: Bonuspoäng (in the game of life) till den som först plockar referensen i detta inläggs titel.
Jag var på den eminenta schtupp-klubben Oslipat i onsdags och såg den internationella trion Magnus Betnér, norrmannen Dag Sørås, och amerikanen Yannis “and the” Pappas köra långa och roliga set, supportade av korta och roliga set av svenskarna Marja Nyberg, Anna Braun och min kollega Robin Paulsson.
Så långt enbart soft. Finfin kväll, med Yannis och Marja som absoluta höjdpunkter.
Då line-upen var sig ganska lik på torsdagens Klubb PrickPrick i Lund och jag var allmänt lat undlät jag mig att åka in till min forna hemstad. Stort misstag. Det låter nämligen som det blev en rejält fucked up kväll på bästa tänkbara vis.
Prick Prick i går blev en kväll att minnas. [...] Vi bestämde oss för att jävlas lite med Erik. Eftersom han börjar jobba vid 4-snåret så kände vi att en riktigt lång kväll skulle vara rätt medicin.
Sagt och gjort, jag började kvällen med en knapp timme och påade Soran, som inte ens skulle vara med den kvällen. Tidschemat redan brustet och det rejält. Dag gjorde knappa 40 fantastiska minuter. Marja körde lite. Erik gick upp och ljög lite. Sedan var det Yannis tur och jag hade sagt åt honom att köra lååååååångt. Det gjorde han. 1,5 timme typ.
Erik ville runda av. Det ville inte vi. Efter Yannis vidtog en märklig komikerkavalkad där Marja var uppe igen, Cecilia var uppe minst en gång. Jag var uppe ungefär tusen gånger, Soran spelade piano, Yannis gjorde en halvtimme till och så vidare och så vidare.
Erik gick hem till slut. Vi borde väl ha fortsatt tills han började jobba och sedan ha kollektivlyssning på hans radioprogram, men det gjorde vi inte. Dryga fem timmar tror jag att det blev till slut.
Det blir egentligen bara löjligt om jag ska försöka återberätta vad som hände, för det går inte. [...] Men jag kan ge några exempel [...]
- Kvällen höll på i nästan 5 och en halv timme. I över 300 minuter så körde vi comedy.
- Magnus sjöng Amazing Grace, och var ganska bra faktiskt.
- Han påade mig utan min vetskap.
- Det pågick en stand-up battle á la Joe Rogan vs Carlos Mencia (för er som är insatta) på scenen mellan Magnus och Erik Börén (han som håller i klubben).
- En kille från publiken fick gå upp och testa stand-up för första gången, helt oförberett. Han var dessutom ganska bra.
- Magnus häcklade den här killen genom att spela piano (som står precis bredvid scenen)
- En tjej gick hem och hämtade en flaska vodka så att vi skulle kunna fortsätta eftersom baren hade stängt.
- Jag och Magnus körde någon form av dubbelact, där jag var hans sidekick vid pianot. Som en dålig Robert Wells. När det kommer till pianospelande. Gäller det comedy så var jag en fantastisk Robert Wells.
Återigen: Fan också. Vilken jävla felprioritering.
