Jag har hunnit med tre ståuppgigg de senaste två dagarna. Nytt rekord. Här kommer ett trist blogginlägg om det.
I torsdags uppträdde jag på säsongsavslutningen av Klubb PrickPrick i Lund, som på grund av dubbelbokning hade fått flytta ut från Café Athen till grannlokalen Tegnérs matsalar. Lokalen funkade utmärkt för ändamålet och kvällen blev riktigt bra helt igenom.
Själv är jag tämligen nöjd med min insats. Skamlöst bra respons på inledande grejer om en viss Eyjafjallajökull, och sedan rullade det på. Fedtness.
Bara för att namedrop-grejen är så förväntad… Här kommer den. De andra humormånglarna denna afton var Kringlan Svensson som ingående beskrev logistikproblemen med bögtåg, Fabian Steier som gjorde debut, Agneta Wallin som var politisk och rolig, Nils Lind som gjorde ett extremt bra gigg, Erik Löfmarck som lärde kidsen om Povel Ramel, Anders Celin som våldtog det politiskt korrekta, samt den sävlige norrlänningen Ola Söderholm som avslutade med den äran.
Efter gigget åkte vi till Malmö och mötte upp med bland andra Aron Flam, som stack folk i benen med drinkpinnar och höll guerilla-föreläsningar om hallucinogeners betydelse för den mänskliga evolutionen. Good times.
Igår fick jag så för första gången uppleva att köra två gigg samma kväll.
Först på engelska i WiseCrackers regi, i form av after work-comedy på Southern Kitchen i Malmö. Det var första gången det ståuppades i lokalen, som var tillräckligt liten för att vara intim och skrattvänligt trång, men tillräckligt stor för att ha en duglig mängd publik. Det kommer bli en fin återkommande plats.
Jag körde i nästan en kvart, vilket är mitt längsta gigg på engelska hittills. Återigen tillåter jag mig vara tämligen nöjd. Jag var kul, nytt material funkade, publiken skrattade, Jesus grät och Moder Teresa onanerade. Eller nåt dylikt. Frid och fröjd.
Trodde ni att ni slapp? NEJ! De andra komikerna under kvällen måste enligt lag nämnas. Dessa var Wisecrackers-veteranerna Nils Lind, Joe Eagan, och Jørund Larsen, samt Cecilia Ramstedt som gjorde en imponerande engelskspråkig debut. Hennes överklassengelska dialekt passade dessutom perfekt ihop med hennes material och allmänna uppenbarelse.
Sedan tog vi oss vidare till På Besök, där mitt streak av bra gigg fick se sig bryskt avlivat.
Jag får skylla mig själv, eftersom jag bestämt mig för att bara köra kassa skämt. Skämt som, på riktigt, finns samlade i ett word-dokument på min dator som heter “KASSA”. Och som rent objektivt är ganska… kassa.
Igår fick alltså dessa olycksaliga kassa skämt äntligen chansen att få höras av allmänheten. Tanken var att konceptet i sig skulle bli en rolig grej. Men jag var själv ganska kass på scen och fick aldrig igång nåt flyt, så det funkade inte. Resultatet blev att jag helt enkelt stod framför en publik och drog kassa skämt. Inte så kul.
Men, men. Lärdomen får bli att inte vara övermodig. Just det, och att undvika kassa skämt.
Folk som var roligare än mig under kvällen var Cecilia Ramstedt, Tomas Högblom, Petrina Karlsson, Emma Knyckare, Ola Söderholm, Marja Nyberg, Nils Lind, Ulrika Ellemark (finfin debut), och Kringlan “Bistrovagnen” Svensson.
Sedan ölades det lite.
På vägen hem gick jag förbi en lång radda ungdomar med sovsäckar och tält som häckade utanför Folkets park. Då det inte finns någon Stjärnornas Krig VII för kidsen av idag att köa till hade de istället fått nöja sig med en stundande Idol-audition. Nåt ska de ju fördriva tiden med, de små liven.
Det är alltid spännande att kommunicera med hoppfulla, optimistiska unga människor vars drömmar man vet ska krossas nästa dag, så jag passade på att hålla lite fylle-låda. Jag kände mig lite som Triumph the Insult Comic Dog, fast utan tv-kamera och hunddocka och förskrivna skämt och…
Okej. Jag bara var taskig mot folk.
/johabbed