BOYAHED

Härligt makabra Usla Vesslan ber om bilder på hemsläp som gjorts på fyllan. Fick mig att fundera över vad jag själv stulit med mig under olika infall av skurkaktighet. Inget att skriva hem om, kan med viss bitterhet konstateras. Det värsta, eller i alla fall det största, var en tre meter lång (bred?) vägbom som stod vid ett vägarbete. Mina ömma axlar och korridorsvännernas sura miner vittnade om att det var mer dum procurement än kul.

Men det finns ett par guldkorn till fyllestölder i den närmsta bekantskapskretsen.

Brevlådan

Min bror B och hans bäste vän BBV bodde ihop under ett par år. Och festade ihop nästan lika mycket som de bodde ihop. På hemvägen från en sedvanligt blöt kväll fick de för sig att de skulle förbarma sig över brevlådan som hängde ensamt på järnröret. En stor, gul och av modellen som var populär sent 90-tal, tidigt 00-tal.

De lyckades lossa brevlådan från röret och släpa den en stund, men då den var helvetes tung så brainstormades taxilösningen fram. BBV, som körde taxi på deltid, ringde en av sina kollegor som pliktskyldigt kom för att hjälpa till. Förbluffad, och med kommentaren “jävla idioter” tog han ändå de svarta pengarna, såg på när fyllona lyfte in brevlådan i bagaget och körde dem sedan hem.

Karmapolisen gjorde raid så fort de lyft ut brevlådan ur taxin – den föll med ena hörnet rakt på B’s stortå.

Jag kom på besök dagen efter och möttes av blod över hela golvet i lägenheten, och synen av BBV, en stor gul jävla brevlåda vid sidan av honom i skinnsoffan och viss skamsenhet i glaset med cola.

De löste ångesten genom att bryta upp det gula stålåbäket och posta de få breven på nytt i en brevlåda som inte hade tömning klockan Aldrig.

Brevlådan bars en sen kväll ned i grovsoprummet. Såklart.

Jesusbarnet

Nästa fyllestöld skulle fått blodet att frysa till is hos majoriteten av amerikanska medborgare om det utförts over there.

En, på den tiden, god vän till bror B stod och betraktade den traditionsenliga julkrubban på stora torget i en hyfsat stor stad i mellersta Sverige. Så kom infallet och han norpade jesusbarnet och sprang. Ett par kvarter bort hoppade han in i en taxi som körde honom de dryga två milen hem, ut på landet.

Eftersom detta var ett föräldrahem och det kan betraktas ytterst olämpligt att skeda med jesusbarnet, förflyttades det lilla knyttet dagen efter till en väl dold vrå under sängen.

Såvitt jag vet ligger snickarbarnet i dubbel bemärkelse där ännu. Återuppståndelse, my wooden ass.

Rullatorn

Jag promenerade till min bästa polare BP dagen efter kvällen före. Bakispizza på programmet.

Noterar att det står en rullator utanför porten, men reflekterar inte mycket över det. Tänker besökande.

Möter upp BP, vandrar ner för trappen och ut genom porten. Jag skämtar något om att senaste bilbytet var ett nerköp, varpå han fryser till. Insikten slår honom i ansiktet och ångesten är plötsligt ett faktum.

Snubben har stulit en jävla rullator. En riktigt, riktigt ond gärning. Det är som att stjäla hjärt-lungmaskinen från en pågående operation. Som att dingla insulinsprutan framför diabetikern på väg in i ett anfall. Som att duscha länge och hånflina framför uttorkade afrikanska barn.

Åtminstone är det på den nivån ångesten bör ligga efter att du stulit en rullator. Och dessutom inte kommer ihåg var du stal den, vilket omöjliggör ett återlämnande. Jag kommer inte ihåg exakt vad som hände med den, men tror att den placerades på ett ställe där någon skulle kunna förbarma sig över den.

Det slår mig nu att han inte fått så mycket skit för den gärningen som han borde. Måste göra något åt det.

Stölderna ovan har en gemensam nämnare – nämligen fyra hjul. Vi kan konstatera att taxi är en alldeles fenomenal transport för dig med stöldgods. Och om taxi skulle bli för dyrt, så är jag säker på att både brevlåda och jesusbarn skulle kunnat fraktas med bravur i ångestens rullator.

/haddock