Posts Tagged ‘kärlek’

Barnsligt nära gränsen

2009-09-25 07:06 by haddock

Jag fnissar som ett litet barn som precis lärt sig göra armhålepruttar. Heter den verkligen så? Är det sant?

År 2002 bekantas jag med en liten by vid namn Töcksfors för första gången – en helt spektakulärt bisarr upplevelse. Det är valborgsmässoafton, party på gång och två kilometer till norska gränsen. B-A har precis kört mig och några vänner in i en värld och en by vi inte visste fanns. En entré som givetvis gjordes i en Volvo 740 med tonade rutor och kjolpaket. Värmland ska erövras med stil.

Timmar senare tappar jag och vännerna hakan till synen av uppemot hundra bilar som sakta rullar i karavan genom byn. Det är en liten by vi snackar om; Wikipedia säger dryga tusen och de inhemska säger knappa två tusen.

Så sjukt mycket folk och så sjukt mycket bilar. “Banke plåt!” skriker B-A exalterat och förklarar ritualen Fyllekväll i Töcksfors: En person håller sig nykter och är chaufför hela natten, resten av passagerarna i den knökfulla bilen använder ena stunden högerhanden till att portionera grape tonic till munnen, i symbios med vänsterhanden som distribuerar hembränt in i densamma. I nästa stund flyger högerhanden – i takt med bilstereons vrål - knuten upp i taket eller platt mot utsidan på bildörren, medan vänsterhanden fortfarande har ett hårt grepp om det hembrända.

Och bankes plåt görs det till Vengaboys och Eddie Meduza. Extra mycket på grund av valborgsmässoaftonen. Den anakondatjocka ormen av bilar släpar sig mellan A och B, tillbaka till A. Repeat.

Mellan bensinmacken…

Målinriktad

…och korsningen Sveavägen och Bögatan.

Är det sant? Heter den verkligen så? Tihihi.

Jodå.

Bög.

Även nu, sju år senare, fnissar jag åt det. Både aftonen som som resulterade i löjligt mycket underligheter och konfrontationen med Sveriges bästa gatunamn. Jag därefter varit Töcksfors många, många gånger och lärt mig att uppskatta många av de kulturella chocker B-A utsatt mig för. Men just Bögatan slutar aldrig att chockera.

“Förkortar du gatuadressen när du skickar post hit blir du fort impopulär”, berättade B-A vid första visiten. Givetvis blev jag då sugen på att skicka ett vykort till den stackars saten som bodde på nummer sex.

Men Bög. 6 finns inte i Töcksfors! Strategiskt. Förnuftigt, faktiskt.

I Göteborg finns samma gatunamn. Men staden har inte varit lika hänsynstagande i numreringen. Kanske är det därför K Nilsson Byggentreprenad får så många frågor om hurvida hans hantverkare är svettiga, om de är duktiga på hårt handarbete eller hur djupt de kan komma med slagborren.

Det är många fina människor som jag träffat i och tack vare den lilla byn nära den norska gränsen. Utan den hade jag inte varit där jag är idag. Därför står ett permanentreserverat bord märkt Töcksfors på kvalitetsplats i mitt hjärtas restaurang. Parkering för gäster på Bög. 6.

/haddock

Fly me to the plastic spoon

2009-09-19 23:19 by haddock
Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exhalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att luftas på flygplatser.
Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.
Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.
Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.
Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.
Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.
Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?
Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som glatt utropar “Vi är uppe i luften! Då är det bara 40% chans att vi krashar, eftersom 80% av olyckor är vid start eller landning!”
Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

Jag har alltid gillat flygplatser. Konceptet “Kom hit så skickar vi iväg dig” är tilltalande och exalterande. Att sitta och titta på folk på flygplatser är en oerhört god träning för en människas empati, sympati, medkänsla, inlevelse och dagdrömmande. Och för den delen antipati. Hatet har verkligen en möjlighet att få vingar på en flygplats.

Så mycket människor som är på väg till någonting nytt, eller precis har kommit hem från en upplevelse. Att spekulera i vart de är på väg eller vad de har gjort ger kreativiteten foder. Jag vet inte hur många business travellers, backpackers, förstagångsflygare, yxmördare, uppenbara terrorister, as och potentiella fruar jag sett medan jag druckit mitt morgonkaffe vid gate 23. Eller eftermiddagspils vid gate 12.

Förra året flög jag jorden runt och härjade i hela världen i sju månader. Och sedan jag kom hem har jag flugit en del i jobbet. Bilden av en business traveller som jag hade innan jag blev det själv, om än med rookie-titel, var så mycket mer glorifierad än vad verkligheten runt det har att bjuda. I varje fall i ekonomiklass.

Givetvis är det fortfarande så att pre flight lounge för förstaklassen har dansande prostituerade. Rökmaskiner och diskomusik i takt med att kaviar och ostron kastas i ansiktet på dig, medan ditt svarta American Express-kort trycks fram och tillbaka i kortläsaren fortare än champanjekorkarna flyger i luften och fortare än vad firman klarar av att betala fakturorna. Det har jag än att uppleva.

Men jag vill inte se det. Jag vill betala 91 fucking norska jävla kronor för en stor stark och se hur andra  gråter inombords medan de gör detsamma. Se hur fasaden faktisk är genomtränglig, att gråten lyser igenom trots att leendet och rycket på axlarna försöker säga motsatsen. Jag vill se familjerna med farsan som skriker högljutt över de långsamma barnen som har kritor från förra flygningen uppstickna i näsan. En kostym som kommer springandes följt av en nedrökt 20-årig backpacker med samma stress i ögonen. Människor på bristningsgränsen, människor utan kontroll och med människor med full kontroll som vandrar kolugnt genom terminalen trots att PA-systemet panikartat skriker ut namnet på densamma och indirekt informerar att alla andra väntar och är förbannade.

Jag har sett hyfsat många flygplatser tack vare mina resor. Men någon som tar det till sin extrem är Wired’s utsände Brendan Ross som under en månad bor på flygplatser runt om i USA, utan vilja eller rätt att lämna flygplatsen. All for science.

Det finns ingen bättre plats att se människor från alla (nåja) samhällskategorier stressa, än en flygplats. Och det är just människorna på flygplatsen som gör flygplatsen till det som jag gillar den för: en samlingsplats för folk som ska iväg på äventyr, eller precis har varit iväg på äventyr.

Alla dessa historier och upplevelser som dessa människor besitter, som jag som åskådare aldrig kommer att höra. Men, som sagt, det är då kreativiteten kommer in. Det är ju uppenbart att den där jäveln precis har varit iväg och besökt sin andra familj. Den homosexuella av de två. Han har ju fortfarande säd i mungipan! Eller är det grädde som exploderat från den lilla engångsförpackningen av trycket på 10 000 meters höjd?

Flygplatser är och kommer alltid att vara en fantastisk plats att studera människor och människor i extremsituationer. “Att flyga är inte naturligt – en stålkuk med platt pung som tar dig över Atlanten?” “Flygplan är djävulens påfund!” Eller den uppmuntrande cynikern som innan flighten glatt utropar “80% av olyckor händer vid start eller landning!”

Påståendena, historierna, upplevelserna. Människorna! Och plattformen för och möjligheten att förbehållslöst bara hata vissa människor. Det är det som gör flygplatsen, och det är därför jag alltid kommer att älska den.

/haddock

Älskling, vad blir det till middag?

2009-08-25 09:03 by haddock

/haddock

Sett på digg.com

Kärlek i kortform

2009-08-23 13:52 by johabbed

I måndags blev jag åter inlåst i SVT:s källarbunker för att jobba med en kommande säsong av Robins. För att fira detta samt avslöja bakgrunden till denna bloggs underrubrik, droppar jag detta klipp från säsong 3.

/johabbed

Att älska, att semestra

2009-07-31 19:30 by haddock

Diversity

Dagens två-personersranson.

Det är det här jag älskar med semester. Och att gårdagens ranson var exakt lika vacker.

Och krogöl, sedan – så de kan spexa till det med glasen! Höga, långa, breda, fyllda.

Oh, life, you lovely piece of shit.