I onsdags besökte jag Göteborg. Det är en stad som är väldigt säker på sin identitet. En identitet bestående av fisklukt, varvsarbete och ordvitsar.
Det finns exempelvis en stor parkeringspråm vid Skeppsbron. Göteborgskt så det förslår bara genom konceptet att man ska parkera sin bil på en stor jävla båt. Men sedan har vi namnet.
(fotograf: Marcus Johansson)
Att skriva ut “Göteborg” under det patologiskt framvitsade namnet är så klart överflödigt. P-arken kan inte existera någon annanstans i detta univsersum.
Anledning till besöket var ståupp på klubben Gött i Mössan, och resesällskap var ett stabilt gäng bestående av de komiker vars namn jag tror förekommer oftast i den här bloggen – Marcus Johansson, Fritte Fritzson, Nisse Lind, och Cecilia Ramstedt.
Med andra ord fick 031:orna uppleva en skoj-afton bestående av enbart Malmökomiker, förutom den fantastiska Emma Knyckare som höll i trådarna som konferencier. Och Martin Gustafsson, som var DJ. Om man med DJ menar killen som, när den friskt blandade bränn-cd:n som gått på repeat hela kvällen råkar hamna på en lite häftig låt, ställer sig bredvid skivspelaren och ser allmänt DJ:ig ut.
Gigget var trevligt. Samkvämet därefter var ännu trevligare. Ölen var, som det heter på den lokala dialekten, sketabillig. Toaletten luktade starkt av Jenka.
Medan vi nyktrade till under torsdagen besökte jag, Marcus, och Nisse båten Ostindiefararen Götheborg. Det var nästan exakt så här:
Jag har nämligen, som synes, inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Under samma period jag dock haft väldigt trevligt på olika ståupp-relaterade tillställningar. Alltså sådana jag brukar sammanfatta lite summariskt här på bloggen när jag inte har inspiration till mer kreativt författande.
Kreativt författande får vänta ännu längre. Nu kör vi lite summarisk sammanfattning av helg-upptåg.
—
På fredagen: Malmö Komedifestival VI. Just denna version av begreppet komedifestival är alltså en omskrivning för att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppare samlas för att skoja samt dricka öl på det 13 kvadratmeter stora ölhaket På Besök.
Folk körde nästan bara nyskrivet, publiken var med, och det var riktigt bra klass kvällen igenom. Hurra vad vi är bra.
—
På lördagen: 30-årsbaluns för Erik Börén på KB i Malmö, med scenshow följd av hejdundrande fest. Scenshowen deltog jag i som kortast, då jag fått uppdraget att författa fem oneliners om kvällens huvudperson. Då Sydnytt-chefen Per Lärka aldrig dök upp trots att jag sett hans namn på gästlistan så var denna huvudperson alltså Erik.
Resten av showen, expertly konferencierad av Fritte Fritzl, bestod av bland annat Ola Söderholm som förmedlade långväga hyllningsord från Jonatan Unge, samt fina musikuppträdanden av Ryska Posten, The Bernadottes, Hojfen Balagan, och det lokala countrybandet Ewing Family Stone.
De sistnämnda inledde sin spelning med den gamla gospeldängan “Were You There (When They Crucified My Lord)?”. En hel låt som hade kunnat formuleras mer koncist med orden ”Är du jude?”
Svängig antisemitism var förstås bara en liten del av denna kväll, som blev synnerligen lång och festlig med mycket dans och karaktärsfördärvande drycker. Fedtness.
—
På söndagen: Oslipat höll pilotinspelning i Tangopalatsets källare. Här var jag inte med på scen utan drack istället återställar-öl och hade roligt som publik, när herrarna Fritte & Marcus höll ihop en rolig ståuppkväll med Petrina Karlsson, Sandra Ilar, och Kringlan Svensson. Det blir nog en bra pilot.
—
Ja, det var väl det. Jag säger som min lever sa i fredags: I’m out!
PROLOG: Från torsdag till och med måndag hann jag med hela fem ståupp-gigg, fem dagar i rad. Då det inte skrivits så flitigt på bloggen den senaste tiden, och jag vill få upp siffran som står inom parantes efter ‘june 2010′ i högerspalten, så blir det ett inlägg per gigg. Vi börjar alltså med
FEMFEMMA I – TORSDAG
Ståupp anordnad av den engelskspråkiga institutionen WiseCrackers, denna gången inhyst på The Dubliner i Göteborg. Väldigt skrattglad publik, där kanske 50 procent var svenskar och 50 procent av annan nationalitet. Minst en person var från Isle of Man. För egen del gick gigget väldigt bra, liksom för mina Malmöitiska resekamrater Marcus Johansson och Nisse Lind. 040 represent.
Efter gigget berättade Shahin “The Mahin” Dehghani med illa dold sorg att detta smeknamn, som jag myntade i samband med att vi båda ståuppade på Klubb PrickPrick förra året, hade fått visst fäste. Jag ber om ursäkt.
I alla fall, Mister Mahin tog oss vidare till nåt happenin’ ställe en bit bort för fortsatt festande. Jag ville förstås lära känna min nya omgivning, och frågade därför kvinnan i insläppet vilken kriminell organisation som hade hand om garderoben på stället. Det fick hon inte säga, meddelade hon.
Väl inne visade det sig att garderoben var gratis, så vilken kriminell organisation det än rörde sig om så måste det vara en som arbetar ideellt. Only in Göteborg.
Vi blev inte långvariga, då musiken var uteslutande av typen untz untz untz untz blippi blipp blipp. Speciellt Marcus, i sin James Dean-skinnjacka, tyckte detta passade hans stil illa. Istället drog tidigare nämnda Malmötrio tillbaka till den lägenhet vi bodde i för att där förtära chips, digestive, rom och cola till en konsert-DVD med Paul Simon. Rock ‘n’ roll!
Igår höll min lokala ståuppklubb Oslipat ännu en av sina roliga experiment-kvällar i den källare på Tangopalatset som känns perfekt anpassad för ändamålet.
Väl pålästa bloggbesökare (på engelska: stalkers) kanske minns att jag har ståuppat på två av dessa tidigare, närmare bestämt när det hölls kvällar under rubrikerna snäll humor och humorlaboratoriet. Nu var jag med för en tredje gång, som en vagn i upptåget Komikernas klassiker.
Det hela gick ut på att varje deltagande komiker för några veckor sedan skulle tipsa en annan deltagande komiker om en läsvärd bok, och att komikern därefter skulle läsa boken och producera fem minuters sprillans ny ståupp utifrån läsupplevelsen.
Jag tilldelades En vacker dagav Ira Levin. En framtidsroman, hjältesaga och dystopi. Men framförallt en bok som inte gick att få tag på.
På Malmö stadsbibliotek var det ena exemplaret registrerat som försvunnet. Det andra exemplaret registrerades som försvunnet medan jag var där, då boken inte fanns att hitta. Ingen bekant, trots att många sådana ger sken av att de är såväl läskunniga som ägare av bokhyllor, hade boken. Eller så ville de inte erkänna att de snott stadsbibliotekets båda exemplar.
Plan C var att ringa ett antikvariat i Uppsala och beställa boken, vilket jag gjorde i förra veckan. Efter att antikvariat-mannen bekräftat att boken fanns i butiken och jag lämnat mina uppgifter för var den skulle skickas avslutades samtalet således:
Antikvariat-mannen: Okej. Då kommer den i nästa vecka.
Jag: Vet du när i nästa vecka?
Antikvariat-mannen: Är det brådskande?
Jag: Jo, lite. Om det går att få den tidigt i nästa vecka så skulle det vara bra.
Antikvariat-mannen: Då ser vi till att ordna det.
Antikvariat-mannen räcker fuck you-finger till telefonluren. Skriver på post-it-lapp: “Skickas inte ut förrän om två veckor.” Är ond.
Jag: Tack!
Ingen bok anlände under veckan.
Men det visade sig att den här jakten på den fysiska boken var fullständigt onödig, då jag i fredags upptäckte att dess ljudboksversion fanns att tillgå medelst illegal fildelning på det världsomspännande nätet The Internets. Samma version finns tamejfan också på youtube, där den uppenbarligen lyssnats på av över ett dussin människor.
I alla fall. Till slut kunde jag då lyssna på boken och plita ihop lite comedy.
Jag skämtade lite om den framtida nobelpristagerskan Avril Lavigne, Selma Lagerlöfs version av Speed, och vikten av att ha backup på viktiga filer. Och så delade jag med mig av olika tecken på att man lever i en dystopi.
* Om alla omkring dig är hjärndöda drönare iklädda identiska overaller, så lever du antagligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du på en studentfest på KTH.
* Om det bara finns fyra namn per kön att döpa dina barn till och du själv inte får bestämma vem du ska gifta dig med, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du muslim.
* Om den allsmäktige ledaren dag ut och dag in syns på tv-skärmar och berättar vad du ska tycka, samtidigt som du känner hur din hjärna förtvinar och ditt kritiska tänkande bedövas, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är det schlager-säsong och Christer Björkman “gör media”.
Det funkade ganska bra.
Jag hade i min tur tipsat om barnboksklassikern Ur en kos dagbok, skriven av Beppe Wolgers. Erik Börén tolkade denna medelst råmande, gräsätande, idissling och sång. En fin tolkning.
Jag ståuppade på Oslipat igår. Det gick rätt så bra.
Kvällen innehöll:
Marcus Johansson, som kommenterade hur levande Malmökomikerna klär i rutigt. Fritte Fritzson, som läste utdrag ur Expressen från den första mars 1986. Moa Lundqvist, som förklarade hur man psykar psykon. Nils Lind, som visade diabilder från en sci-fi-mässa. Och Niklas Andersson, som orerade om trosor gjorda av människohår samt dalahästar.
En paus.
Sedan Erik Börén, som gjorde storstilad entré med konfettiregn och glowsticks. Undertecknad, som pratade om He-Mans sexuella läggning samt barnsoldater i Sudan. Josefin Johansson, som imiterade jazzsångare samt berättade om konstrundan på Österlen. Och slutligen Simon Svensson, som var privat på riktigt samt målade upp en elchocksutopi.
Kort sagt: En rolig kväll, även om den där eftersträvansvärda Oslipat-magin aldrig riktig infann sig.
Dessutom fick jag möjlighet att friska upp sina skillz i företagsekonomi.
När det åts pizza inför showen påpekade nämligen Nils att när han var i Åre, så kostade pizzasalladen tio kronor extra. Till skillnad från här i Malmö, där den i regel medföljer gratis.
Omedelbart började jag skissa på en affärsmodell över hur mycket pizzasallad man behöver kånka med sig för att bekosta en skidhelg. Enligt premissen att man packar några sopsäckar fulla med gratis Malmö-pizzasallad, ställer sig utanför pizzerian i Åre, och säljer den strimlade indränkta vitkålen för låt oss säga åtta kronor per påse.
Ren jävla vinst!
En fullständigt briljant affärsplan tills jag kom på att man måste köpa väldigt mycket pizza för att införskaffa den gratis pizzasalladen. En inte helt oansenlig utgift i sammanhanget.
Mitt första gigg på utländsk mark, tillika mitt tredje engelskspråkiga gigg någonsin, gick av stapeln i Köpenhamn igår. Återigen var det i WiseCrackers regi, denna gång på den irländska pubben The Dubliner, centralt belägen vid Amagertorv på Strøget.
Ja, vi var alltså på en irländsk pub i Danmark. En kombination som får nykteriströrelser världen över att darra i skräck.
Riktigt bra kväll. Cirka 150 betalande och skrattande i publiken, ett fullsmockat rum, och idel komiker som levererade. Det enda negativa var väl att det var väldigt varmt och lite segt mot slutet, men det kommer till en följd av det stora publiktrycket.
Martin Lettevall höll ihop kvällen som konferencier, och den fucking lineup of comedians (som danskarna säger) bestod förutom undertecknad av australiensaren Jason Nichols, amerikanen Scott “Hog” Wild, kanadicken Joe Eagan, svenskarna Marcus Johansson, Nils Lind, och Evelyn Mok, samt danskarna Sanne Søndergaard och Brian Mørk.
Själv var jag ganska rolig. Några grejer hade kunnat levereras bättre, men på det stora hela får jag vara nöjd.
Sedan bar det av till Malmö för att möta upp med folk som ståuppat på På Besök. Vi missade ståuppen, men kom lagom till att det började spelas musik. En frisk blandning av Peps Persson och Tupac, från en spellista jag gissar heter “låtar att dricka Red Stripe till”.
Det var som om dom hade snott min iTunes och satt på random.
I onsdags drog jag till Dockan Comedy ute i västra hamnen i Malmö för att titta på lite ståupp. Väl där så frågade klubbvärden Mats Andersson om jag ville köra några minuter. Först tackade jag nej, eftersom jag ändå var inbokad där om ett par veckor och var inställd på att bara kolla, men jag ändrade mig och körde ett kort set.
Det var tur, eftersom man direkt efteråt fick reda på att Dockan lägger ner, åtminstone för denna säsongen. Restaurangen som inhyser klubben hade sålts till nya ägare samma vecka och ingen vet vad dom ska göra med stället. Min gissning är en lyxrestaurang specialicerad på falafel som egentligen är en täckmantel för bordellverksamhet. Placeringen är optimal.
Barpersonalen var också uppsagd med noll varsel. Jag blev besviken på att mitt förslag på spontan bartömning inte accepterades.
Jag missade ett par komiker i början, men de jag såg var väldigt roliga. Marcus Johansson snackade om döva människors överlägsenhetskomplex och att injicera människolik i låret, Evelyn Mok var riktigt bra med sin (åtminstone för oss skåningar) nya scenpersona, Eric Andersson visade sina publiksnack-skills, Robin Olssonlyckades vara skojig och obscen utan att förskräcka den propra publiken, och den förlorade Åkarpssonen Niklas Larsson avslutade stabilt och mycket roligt.
Själv körde jag som sagt en kortis, närmare bestämt fem minuter. Eftersom det var tämligen oförberett körde jag på säkra kort, men det var ett kul litet set.
Jag har alltid gillat klubben, som varit ett perfekt ställe att testa grejer på inför en välvillig publik bestående av välvårdade människor, en annars svårfunnen kombo. Hoppas Anderssönerna Mats, Eric och Thomas hittar en lösning för en fortsättning.
Då har man agerat labbråtta. Närmare bestämt när Oslipat igår hade ännu en av sina grymma experimentkvällar i Tangopalatsets källare. Denna gång var det alldeles extra experimentigt, då kvällen gick under rubriken “Humorlaboratoriet”. [Plats för galet vetenskapsmannaskratt.]
Kvällen bestod i olika moment som skulle tolkas av olika komiker. Momenten var “förstöra favoriten”, där komikern skulle ta en favoritrutin och göra den dålig på ett kreativt vis; “fysisk humor”, där så mycket som möjligt av skämten skulle tolkas med kroppen; ”bred humor”, där så många som möjligt i publiken skulle skratta; “smal humor”, där så få som möjligt i publiken skulle fatta; samt “tidsmaskinen”, där komkern skulle göra en cover på humor från förr i tiden.
Jag deltog i de två sistnämnda. Om framgång i momentet smal humor mäts efter hur få som fattade skämten, så kan man säga att det gick bra. Exempel:
Hur gamla bör vildsvin vara innan deras giraff berättar att dom är adopterade?
Ett roligt skämt om man har koll på reklamfilmerna för Airwick Freshmatic. Annars, not so much.
I momentet tidsmaskinen gjorde jag en cover på Woody Allen, vars ståupp jag inte upptäckt på allvar förrän för någon månad sedan. Grejerna är från 60-talet, men det kändes ändå som ett lite fuskigt val eftersom skämten i sig inte känns det minsta daterade. Utmaningen blev därmed mest att välja ut grejer som skulle funka på svenska, översätta dem på ett bra sätt, och byta ut lite referenser mot roliga svenska motsvarigheter.
Eftersom troligheten att jag kör materialet igen är förhållandevis låg (om inte nån ska ha en Woody Allen-appreciation-kväll inom en nära framtid, för då är jag på att uppträda), så tänkte jag att jag lika bra kan skriva ut texten här. Till allmänt ointresse.
Första delen är blandade skämt om hans äktenskap, tagna från här och där i hans act. Sedan följer ett par längre rutiner som är mer eller mindre “oklippta”. Så man kan med fördel kolla originalklippen på youtube för leverans-tips medan man läser min version på svenska. Om man vill bli yr i huvudet.
Håll till godo.
Jag tänkte börja med att berätta om mitt andra äktenskap. Jag kommer skriva ner det också. Lars Norén har visat intresse för rättigheterna.
Min fru var väldigt omogen. Väldigt omogen. Jag kunde vara i badrummet och bada, och så kunde hon bara stega in när helst hon kände för det.. och sänka mina skepp.
Vi hade trevliga stunder också. Jag minns en semester i Medelhavet, när jag åkte vattenskidor för första gången. Det var helt fantastiskt. Full fart. Vattnet skvätte upp omkring mig. Vinden i håret… Min fru är i båten framför, och ror frenetiskt.
Det var lite mitt fel att äktenskapet tog slut. Jag hade en förmåga att sätta henne under en piedestal.
Det fanns en stor religiös konflikt också. Hon var ateist. Jag var agnostiker. Vi visste inte vilken religion vi inte skulle uppfostra våra barn i.
Min mamma tog det väldigt hårt när äktenskapet tog slut. Jag berättade för henne att jag skulle skiljas, och jag minns hur hon gick fram till öppna spisen…och klev in.
Min mamma gav mig en gång en gevärskula. Och jag la den i min bröstficka. Och flera år senare, så går jag ute på stan, när en psykotisk evangelist står och slungar fickbiblar från ett hotellfönster. En av biblarna träffar mig i bröstet. Bibeln hade gått igenom mitt hjärta om det inte vore för gevärskulan.
Jag blev kidnappad en gång. Jag stod på skolgården. En svart skåpbil dyker upp, och två män kommer fram till mig, och frågar om jag vill besöka ett magiskt land fyllt med älvor och enhörningar, där jag skulle få så mycket serietidningar och sockervadd jag ville. Och jag följde med, för jag tänkte.. vafan, det hade precis varit tentavecka.
Dom skickar utpressningsbrev till mina föräldrar. Och min pappa har dåliga läsvanor. Han läste halva brevet en kväll, blev dåsig. la det åt sidan och somnade. Dagen efter lånar han ut det till en bekant.
Efter nån vecka får mina föräldrar ändå reda på att jag är kidnappad. Dom agerar omedelbart. Dom hyr ut mitt rum.
I brevet står det att min pappa ska lämna 30 000 kronor i ett ihåligt träd i Dalby. Min pappa har inga problem att fixa fram 30 000 kronor, men han får ryggskott av att bära det ihåliga trädet.
Polisen omringar huset. Dom ropar: ”Släpp ungen, lägg ner era vapen, och kom ut med händerna på huvudet.” Kidnapparna ropar: ”Vi kan släppa ungen, men låt oss behålla våra vapen och ta oss till vår bil.” Polisen ropar: ”Släpp ungen. Lämna över era vapen. Och vi låter er ta er till er bil.” Kidnapparna ropar ”Vi släpper ungen, vi behöver inte ta oss till vår bil, men vi behåller våra vapen.”
Polisen ropar: ”Behåll ungen!”…
Polisen beslutar sig för att sätta in tårgas. Men dom har slut på tårgas. Så istället spelar ett antal av poliserna upp Reidar Dahléns dödsscen i Rederiet. Kidnapparna storlipar och ger upp.
Jag sköt en älg en gång. Jag var ute och jagade uppåt landet, och jag sköt en älg. Så jag binder fast honom på mitt biltak, och börjar köra hem mot Malmö. Men det visade sig att kulan inte dödade älgen, utan bara snuddade vid hans skalp och gjorde honom medvetslös. Så jag kör runt med en levande älg på taket. Älgen är hjälpsam, han signalerar svängar med klövarna.
Men jag får panik, för det är olagligt att köra bil med en levande älg på taket, på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sedan vi gick med i EU.
Så kommer jag på att min granne har fest. Maskerad. Jag tänker att jag tar med mig älgen dit, dumpar honom på festen, så är det inte mitt problem längre. Jag ringer på. Älgen står brevid mig i trapphuset. Värden öppnar. Jag säger ”Hallå. Du känner Bobbo och Titti?”
Vi smiter in på festen. Det går bra för älgen. Han minglar. Får ragg. En kille berättar gamla lumparminnen för honom i två timmar.
Klockan tolv är det dags att avgöra vem som har bäst förklädnad. Första pris går till herr och fru Fahkro. Ett gift par från Libanon… utklädda till älg. Älgen kommer tvåa.
Älgen är fly förbannad. Han och paret Fahkro stångas i vardagsrummet. Jag tänker ”nu är min chans.” Jag tar upp geväret, siktar, skjuter. Jag binder fast kroppen på mitt biltak och kör ut mot landet. Men jag träffade paret Fahkro.
Nu kör jag runt med ett libanesiskt gift par på mitt biltak. Och det är olagligt på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sen vi gick med i EU.
Morgonen efter vaknar paret Fahkro upp i bokskogen, dom är förvirrade och har på sig en älgdräkt. Herr Fahkro blir skjuten av en jägare, halshuggen, uppstoppad och upphängd på Vellinge golfklubb.
Men skämtet är på deras bekostnad, för det är första gången någonsin som dom släppt in en invandrare.
Fredagen tog mig ner till Malmoe igen. Odramatisk flygresa, förutom den där killen som försökte spränga planet med en bomb han gömt i sina underkläder. Men det skedde ju i USA för över en månad sedan, så jag vet inte om det räknas.
Ståupp-gigg nummer fem under veckan skedde alltså på hemmaplan, närmare bestämt på På Besök, där den fjärde upplagan av Malmö Komedifestival gick av stapeln. Malmö Komedifestival innebär att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker samlas för att skämta inför en publik bestående av den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker och kanske några till.
Kringlan Svensson höll i trådarna som konferencier, och sedan var vi inte mindre än 13 komiker som alla körde sprillans nytt material med imponerande kvalitet. Efteråt samlades vi i en skogsdunge för ett gruppfoto.
Själv gjorde jag det dåliga valet att stå brevid två meter Fritte på ena sidan av mig, och folk som stod på en scen på den andra, vilket gör att jag ser ut som en storväxt dvärg. Nils Lind gjorde det bra valet att låta sin bror Sven vara stand-in för honom, och sedan få sitt ansikte dit-photoshoppat. Synnerligen lyckat.
Temat för festivalen var för övrigt “Ett år av dödsryck — Standup-döden i Sverige”, då Kringlan deklarerat att ståuppen kommer att avlida under 2010. Själv skojade jag därmed lite om hur ståuppen blivit förutsägbar, lite om Adde Malmberg, lite om Astrid Lindgrens barnsjukhus, och lite om hur olika ståuppare i lokalen kommer att döden dö.
Smått internt, alltså. Men det som inte handlade om folk där i rummet borde gå att finslipa och använda vidare.
Hela kvällen var förstås en enda stor circle-jerk — eller rund-runk, om man vill vårda det svenska språket. Men jävligt roligt var det i vilket fall. Min kollega på Robins, sång-och-dansmannen Valle Westesson, tog dödstemat hela vägen, maxade internskämts-mätaren, och sjöng en visa.
Nu bär det av till det något större arrangemanget Malmö Comedy Festival. Där ska jag köra fem minuter precis i början av hela schabraket, för att sedan titta på en massa andra lustigkurrar under resten av eftermiddag och kväll. Fedtness.
ACHTUNG! Detta är bara ett trist “jag har ståuppat igen”-inlägg. Så sänk förväntningarna till en passande nivå. ACHTUNG!
Ålrajt.
Min säsongspremiär som ståuppare avklarades i söndags. Detta på en klubb som heter Big Ben och ligger i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust.
Jag körde beprövat material, men det märktes att det var ett bra tag sedan jag ståuppade senast. Kände mig aldrig riktigt bekväm, helt enkelt, även om det rent publikmässigt gick rätt så bra. Ska försöka vara mer loose i framtiden. Det känns i alla fall bra att vara igång igen.
Jag hade inte full fokus på scen under hela kvällen, men jag tror att folk var roliga. Ett av mina skämt sabbade tydligen ett av Arons skämt, vilket jag får be om ursäkt för. Han hade för övrigt bra grejer om en viss berömd komikers likheter med ett visst kvinnligt könsorgan.
Nu fortsätter ståupperiet i strid ström, med gigg i huvudstaden på tisdag (Komikaze), onsdag (Mitt i smeten), och torsdag (Tiny Comedy). Sedan flyg ner till Malmö, för gigg på såväl fredag (Malmö Komedifestival) som söndag (Malmö Comedy Festival).
Aww, yeah. Sex gigg på åtta dagar. Det börjar likna nåt, även om jag inte vet exakt vad. Inte en karriär, i alla fall, för där ingår en inkomst.
Vecka numero 51 i nådens år 2009 blev en vecka med lagom utproportionerade humorfyllda evenemang för en konnässör som undertecknad att avnjuta. Eller nåt. Jag kollade på rolig skit, helt enkelt.
En liten resumé, således. Det blir många namn, så jag hoppas att wordpress fyllt på skrivaren med svart bläck.
—
MÅNDAG.
Galapremiär för Succéduon. Den nya Curb- och Klovn-inspirerade tv-serien med Anders & Måns (aka Måns Nilsson och Anders Johansson, i den ordningen) i huvudrollerna, som har premiär i SVT den 14 januari. Skumpa, biosalong, trevligt. Och två avsnitt av serien som lovade mycket, mycket gott.
Avsnittet “Butlern” var rolig parmiddagskomik med stänk av kolonialism, och avsnittet “Humorgalan” var rolig komikkomik med stänk av komikercameos. Alltså på så vis att det handlade om ett välgörenhetsevenemang med ståuppare, och därmed bjöd på en rollista med Erik & Mackan, Janne Westerlund, Lena Frisk, och Özz Nûjen som spelade versioner sig själva och var roliga. Särskilt Özz.
Grattis till Kristallen för bästa humorprogram 2010, förresten, för så kommer det att bli. Serien känns som en given DVD-box att äga om några månader. Inte missa.
—
ONSDAG.
Säsongsavslutning på Oslipat, min lokala ståuppklubb. Petra Mede skulle ha varit gästkonferencier och även Aron Flam skulle ha varit där och skojat, men båda tvingades ställa in. Klubbvärden Fritte Fritzson uttryckte sin glädje över detta med orden: ”Vi ska fan inte ha judar och brudar på Oslipat!” Det tycker jag är bra sagt eftersom det rimmar.
Istället kallades de manliga arierna Tomas Högblom, Paul Tilly, och Anders “hälften av en succéduo” Johansson in. Högblom var nästan lika ståtlig i smoking som han var rolig som konferencier. Anders avslutade kvällen med att visa semesterbilder. Mycket skoj.
Namedrop-listan för resten av kvällen: Marcus Johansson, Emma Knyckare, Fritte, Embla Löw-Larsen, och Nour El-Refai. Alla var roliga. Nour hade jag aldrig sett ståuppa innan denna kväll. Hon var väldigt bra.
—
LÖRDAG.
I Oslipats källare. Bara för att en ståuppklubb har haft säsongsavslutning så betyder inte det att säsongen är slut. Kristoffer Appelquist var nämligen i krokarna och ville dra lite skämt till sin kommande DVD.
Fritte och Marcus hade därför satt ihop en liten specialkväll i Tangopalatsets källare. Under första halvan körde just Fritte och Marcus, Högblom, och Nils Lind. Redan där var det med råge värt pengarna, hutlösa 40 riksdaler.
Herr Apfelstrudel själv kör enligt den Seinfeldska “I’m Telling You for the Last Time”-principen, genom att dokumentera det material han framträtt med de senaste åren, för att sedan förkasta alltihop på en gång och bara köra nytt. Nästan lite tragiskt att ingen kommer höra motorcykel- eller smådjursveterinär-rutinerna live igen. Det är good shit.
Andra halvan av showen därmed ännu roligare än den första. Kvällen blev en fin påminnelse om hur för jävla rolig han är, den där Kristoffer Appelquist. Ännu en DVD att lägga vantarna på i framtiden.
Grattis till priset för Årets Manliga Komiker 2010, förresten, för så kommer det att bli. Nu återstår väl bara frågan om Nour vinner årets kvinnliga eller årets nykomling.
—
Sådär. Fy fan vilket kladdigt positivt och kärleksfullt blogginlägg. Karmakontot är påfyllt. Nu kan jag med gott samvete hänge mig till näthat under hela 2010.
Ståupperiet fortgår. Här följer ett tråkigt inlägg om det.
Igår gick det som troligtvis var Sveriges första onelinertävling någonsin av stapeln på klubben Garva. Som sagt.
Ett knappt tjugotal komiker hade känt sig manade, och fick således gå upp på scenen och köra fem oneliners var inför en dömande jury (som betygsatte varje skämt individuellt och utdömde en vinnare baserat på bästa enskilda skämt, inte sammantaget) och en förhoppningsvis skrattade publik.
Det vinnande skämtet för kvällen var nummer fyra i listan, alltså den om högerhanden. Inte min egen favorit av skämtkvintetten. Men samtidigt kanske kvällens mest koncisa oneliner, så jag kan inte klaga på bedömningen.
På andra- respektive tredjeplats i tävlingen hamnade för övrigt Nils Lind respektive Marcus Johansson, med roliga skämt om doftljus respektive ADHD-medicin.
Det hela var ett väldigt kul format på en ståuppkväll, med högt tempo av oneliners inramat av finfina längre set av jurymedlemmarna Jesper Rönndahl, Elin Nordén, och Lena Frisk.
Och idag var det dags igen. Helt vanlig ståupp på Dockan Comedy i Västra Hamnen i Malmö, där jag stått på en reservlista och fick hoppa in med ett dygns varsel.
På grund av fullspäckad arbetsdag hade jag ingen tid att sätta ihop annat än ganska beprövade saker, men det kändes kul ändå. Ett skämt som gett ganska bra med skratt på På Besök och en helt okej mängd i Lund valde idag att totalbomba, men annars funkade nog precis allting som det skulle.
