Nu vet jag hur Björn Borg har det. Igår utökades min stora prissamling med hela 200 procent. Så nu har jag tre pokaler.
Alla kommer dock från samma tävling, närmare bestämt den nu årliga oneliner-tävlingen på ståuppklubben Garva. Förra årets förstaplacering tog även förstaplaceringen som den första förstaplaceringen i mitt liv, kanske för att jag till minnes aldrig ställt upp i någon som helst tävling tidigare.
Tävlingen var uppbyggd precis som förra året, närmare bestämt med att deltagarna drog fem oneliners per person, medan en jury betygsatte och vinnare bestämdes utifrån vilket enskilda skämt som hade högst poängsnitt. Dock så hade publiken även makt att välja sin favoritkomiker.
Jag vann alltså detta högst trevliga pris, samt lyckades med nöd och näppe sno åt mig huvudpriset med roligast oneliner även i år. A champion is me. Jag har för övrigt alltid sagt att om man ska vinna pokaler, så ska man vinna två i taget. För då kan man leka med dom i badkaret.
Rent allmänt skulle jag säga att nivån var jämnare i år, och nästan samtliga komiker hade påtminstone ett par riktigt bra skämt. Själv hade jag nog lite svajigare grejer än förra året, men det räckte i alla fall. Silverplatsen togs för övrigt av en dansk, och på tredje plats kom Henrik Mattison.
PROLOG: Från torsdag till och med måndag förra veckan hann jag med hela fem ståupp-gigg, fem dagar i rad. Då det inte skrivits så flitigt på bloggen den senaste tiden, och jag vill få upp siffran som står inom parantes efter ‘june 2010′ i högerspalten, så blir det ett inlägg per gigg. Vi avslutar alltså med
FEMFEMMA V – MÅNDAG
Ståupp på Mässingshornet. Det är en konstig plats på Kirseberg, som i sin tur är en konstig plats i Malmö. Kvarterskrogen Mässingshornets klientel består kortfattat av människor som ihärdigt fortsatt dricka after work-öl trots att de inte haft en anställning sedan 90-talskrisen. Det kallas framtidstro.
Jag har ståuppat på Mässingshornet en gång innan, och då var det inget vidare. Främst för att det inte var så värst mycket publik utöver en kvinna som pratade väldigt ljudligt med komikerna och skrattade högt åt sina egna icke-skämt, vilket blev ganska tröttsamt efter 25:e gången och förhindrade komikerna från att komma in i någon som helst form av flow.
Så inte denna gång. Nu var rummet i stort sett fullt, och samma dos av störande moment som gången tidigare varit ett illasmakande koncentrat var nu istället utspätt på ett helt rum, med betydligt mer välsmakande resultat.
Publiken bestående av “stammisar” (se också: ‘kvartersalkisar’) var allmänt pratglad mellan skämten, men också allmänt på gott humör och skrattglada när väl skämten levererades. Det blev således en kväll av komik som styrdes mycket av publiksnack, också för undertecknad. Jag hade väldigt roligt på scen och körde nästan uteslutande med obeprövade grejer som nästan uteslutande funkade finfint. Svårt att säga hur de tas emot av en mer sansad publik, dock.
Efter att sista komikern gått av så såg den irländske pubägaren (eller sparkade-kocken-turned-stammis, vad vet jag) tillfälle att själv gå upp och berätta en rolig historia. För det är ju det som ståupp går ut på, som vi alla vet. Det var den där om en man som går till läkaren, petar sig på olika ställen av kroppen och säger att det gör ont, och läkaren förklarar att han har ett brutet finger. COMEDY GOLD!
En väldigt underlig ståupp-kväll fick sig därmed en passande underlig avslutning, kan man säga.
PROLOG: Från torsdag till och med måndag förra veckan hann jag med hela fem ståupp-gigg, fem dagar i rad. Då det inte skrivits så flitigt på bloggen den senaste tiden, och jag vill få upp siffran som står inom parantes efter ‘june 2010′ i högerspalten, så blir det ett inlägg per gigg. Vi närmar oss slutet med
FEMFEMMA IV – SÖNDAG
En källare på en pizzeria på Nobelvägen i Malmö, komplett med tegelväggar, flipperspel och asbestdamm. Detta, damer och herrar, är en sunkighet som är optimal för ståuppkomik.
Okej, för allra bästa förhållanden kanske det ska vara något fler i lokalen än de cirka femton som beskådade premiären. Men eftersom det var sådär instängt och trångt så blev det helt okej stämning ändå. En sunkig planlösning gör mycket till.
Publiken var på gott humör. Den ringa mängden betydde dock att så fort ett skämt inte funkade fullt ut så märktes det väldigt tydligt — vilket jag fick erfara när jag försökte mig på en pizzeria-anpassad grej om Lasse Holm och hans bristande kunskaper i italienska. I övrigt flöt det på bra, med en blandning av gammal skåpmat och mer obeprövade saker. Alltså samma recept som ställets pizzor.
Jag försökte även övertyga en tatuerad herre i publiken om fördelarna med gnuggisar. Till exempel: Om man utesluts ur Hells Angels, så behöver ens forna polare inte ta till slipmaskin för att avlägsna HA-gnuggisen på armen.
Igår höll ståuppklubben Garva temakväll under rubriken Stockholmsnatt. Tanken var att Paolo Roberto skulle dyka upp med alldeles för tajta jeans och spöa folk.
När detta inte gick att ordna så fick man istället göra det bästa av situationen och boka in idel nollåttor, för att namnet på kvällen inte skulle gå till spillo.
Första akten bestod av tre stockholmare-gone-skåningar i form av Björn Tennfors, Jonatan Unge och Fritte Fritzson, samt skåningarna-stayin’-skåningarna Mats Andersson och undertecknad. Jag upptäckte nämligen i helgen att jag inte hade några som helst ståupp-gigg inbokade denna veckan, och hörde mig för om att få köra på Garva. Det fick jag. Jag behövde inte ens fejka min dialekt.
Jag inledde kvällen med en blandning av beprövat och o-dito, och testade bland annat ett nytt skämt om Björn Gustafsson som avslutning. Det skriver jag förstås ut i förhoppning av att bara ett omnämnande av hans namn fortfarande lockar tiotusentals läsare, som på det kvällstidningarna kallar den gamla goda tiden.
Herr Fritzl körde material om kungahuset och häcklade valda delar av publiken på ett fint sätt, och herr Unge körde åtminstone för mig helnytt material som var synnerligen roligt. Redan där en finfin kväll.
Sedan var det dags för andra akten, då de mer tvättäkta stockholmarna tog över scenen. Dessa var Adeel Faqih, Branne Pavlovic, Behrad Rouzbeh, och Ahmed Berhan. Jag har ingen aning om varför, men samtliga fick äntra scenen till hiphop-musik. En ren slump, antar jag.
Samtliga gjorde ett fint jobb med att representera huvudstaden. Riktigt roligt material kombat med hög energi, vilket också gjorde att publiken var rejält igång hela vägen. En toppenkväll, helt enkelt.
I onsdags drog jag till Dockan Comedy ute i västra hamnen i Malmö för att titta på lite ståupp. Väl där så frågade klubbvärden Mats Andersson om jag ville köra några minuter. Först tackade jag nej, eftersom jag ändå var inbokad där om ett par veckor och var inställd på att bara kolla, men jag ändrade mig och körde ett kort set.
Det var tur, eftersom man direkt efteråt fick reda på att Dockan lägger ner, åtminstone för denna säsongen. Restaurangen som inhyser klubben hade sålts till nya ägare samma vecka och ingen vet vad dom ska göra med stället. Min gissning är en lyxrestaurang specialicerad på falafel som egentligen är en täckmantel för bordellverksamhet. Placeringen är optimal.
Barpersonalen var också uppsagd med noll varsel. Jag blev besviken på att mitt förslag på spontan bartömning inte accepterades.
Jag missade ett par komiker i början, men de jag såg var väldigt roliga. Marcus Johansson snackade om döva människors överlägsenhetskomplex och att injicera människolik i låret, Evelyn Mok var riktigt bra med sin (åtminstone för oss skåningar) nya scenpersona, Eric Andersson visade sina publiksnack-skills, Robin Olssonlyckades vara skojig och obscen utan att förskräcka den propra publiken, och den förlorade Åkarpssonen Niklas Larsson avslutade stabilt och mycket roligt.
Själv körde jag som sagt en kortis, närmare bestämt fem minuter. Eftersom det var tämligen oförberett körde jag på säkra kort, men det var ett kul litet set.
Jag har alltid gillat klubben, som varit ett perfekt ställe att testa grejer på inför en välvillig publik bestående av välvårdade människor, en annars svårfunnen kombo. Hoppas Anderssönerna Mats, Eric och Thomas hittar en lösning för en fortsättning.
Ståupperiet fortgår. Här följer ett tråkigt inlägg om det.
Igår gick det som troligtvis var Sveriges första onelinertävling någonsin av stapeln på klubben Garva. Som sagt.
Ett knappt tjugotal komiker hade känt sig manade, och fick således gå upp på scenen och köra fem oneliners var inför en dömande jury (som betygsatte varje skämt individuellt och utdömde en vinnare baserat på bästa enskilda skämt, inte sammantaget) och en förhoppningsvis skrattade publik.
Det vinnande skämtet för kvällen var nummer fyra i listan, alltså den om högerhanden. Inte min egen favorit av skämtkvintetten. Men samtidigt kanske kvällens mest koncisa oneliner, så jag kan inte klaga på bedömningen.
På andra- respektive tredjeplats i tävlingen hamnade för övrigt Nils Lind respektive Marcus Johansson, med roliga skämt om doftljus respektive ADHD-medicin.
Det hela var ett väldigt kul format på en ståuppkväll, med högt tempo av oneliners inramat av finfina längre set av jurymedlemmarna Jesper Rönndahl, Elin Nordén, och Lena Frisk.
Och idag var det dags igen. Helt vanlig ståupp på Dockan Comedy i Västra Hamnen i Malmö, där jag stått på en reservlista och fick hoppa in med ett dygns varsel.
På grund av fullspäckad arbetsdag hade jag ingen tid att sätta ihop annat än ganska beprövade saker, men det kändes kul ändå. Ett skämt som gett ganska bra med skratt på På Besök och en helt okej mängd i Lund valde idag att totalbomba, men annars funkade nog precis allting som det skulle.
Ståupp-framträdande nummer fyra, eller IV för våra romanska läsare, avklarades i förrgår. Platsen var den alltid lika fullsmockade och finfina klubben Dockan Comedy i Västra Hamnen i Malmö. Det gick ganska bra. Jag experimenterade med ståupp-formen genom att ha bra publikskratt hela vägen utom på det allra sista skämtet som möttes av total tystnad. Det kändes nyskapande.
Jag såg tyvärr inte så många av ovannämnda komikers framträdanden då jag först var upptagen med mitt eget och sedan lämnade brottsplatsen i halvtid. Men folk var säkerligen roliga.
Med andra ord stod hela det beryktade humorkollektivet Malmö 8 på scenen. Den tidigare medlemmen Nils Lind har uppenbarligen blivit utslängd och ersatt av Mats. Jonatan och Pernilla är inte medlemmar, eftersom - och nu citerar jag Fritte – “vi kan fan inte ha judar och brudar i Malmö 8!” Det tycker jag är bra sagt eftersom det rimmar.
Efter ståuppen ölades det och skrålades till Elvis-dängan “Suspicious Minds”. En låt skriven från perspektivet av en artist som uppenbarligen knullar runt under sitt turnerande, kommer hem luktande av sprit och kön, och i rent försvar går till motangrepp och anklagar sin tjej för att vara paranoid och svartsjuk.
HERE WE GO AGAIN! ASKING WHERE I’VE BEEN!
Lyssna på låten igen med den insikten, så får den helt nya lager.
Ståupp-gig nummer tre avklarat. Återigen på klubben Standup På Besök på puben hålet i väggen På Besök, i demonregi av Cecilia Ramstedt och Tomas Högblom.
Eftersom det var ett återbesök hade jag bytt ut allt material från debuten och körde sprillans nytt. En hel del om dvärgporr, plus lite lösa skämt om saker som rosa nåldynor och mogwais.
Det gick bra. Förutom mogwai-skämtet, men det var väntat. Allmänhetens kunskaper i Gremlins-mytologi är skamligt låg.
