Gigg nummer två under ståupperiveckan avklarat. Denna gång på en klubb som heter Komikaze och ligger i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust.
Till skillnad från Big Ben-gigget i söndags så kände jag mig pigg och hade väldigt roligt på scenen. En del av skillnaden kan tillskrivas ringrost och allmän trötthet i söndags, men mycket beror nog också på att jag då enbart körde material jag vet brukar funka. Safe = trist.
Så ej denna gång. Första halvan var beprövade grejer, sedan var mycket helt nytt. Jag hade även bestämt mig för att dra ett skämt jag till 95 procent visste skulle bomba, bara för att själv få det lite intressantare på scenen. Skämtet, som jag kört (och bombat med) en gång i somras, är följande:
Jag skulle vilja ha ett husdjur, men jag är pälsallergiker. Så jag funderar på att skaffa en mogwai och sedan mata honom efter midnatt.
Procenten stämde, skämtet bombade med all rätt, och jag fick det intressantare på scenen. Fedtness.
Det nya jag körde fick varierande reaktioner. Särskilt en grej funkade extra bra, tack vare att en herre i publiken fick mål i mun och var precis lagom jobbig på precis rätt ställe i skämtet. Han blev som en kass snubbe i rundpingis som returnerar en boll med ett rejält ballong-upplägg, och sedan var det bara att smasha.
I sammanfattning: Safe start, sedan en andra halva med lite djupare dalar och högre toppar än i söndags. Ergo, ett roligt gigg.
Resten av kvällen gick inte heller av för hackor. Ola Söderholm var konferencier, och så uppträdde Jörgen Lötgård, Sara Andersson, Elina Du Rietz, Anders Celin, och Mathias Heldevik i åtta minuter vardera. Folk var väldigt roliga.
Kvällens avslutades med nyzeeländaren och improvisationsmästaren Al Pitcher i ett halvtimmeslångt set. Jag träffade Al när han var nere och gjorde ett avsnitt av Robins, men hade inte sett honom ståuppa live tidigare. Han var förjävla rolig.
Skum sak jag lade märke till: Al pratar om istappar, och säger att han aldrig känt nån som dött av en istapp och att det säkert inte fanns nån i rummet som kände nån som dött av en istapp. Då räcker två personer i publiken försynt upp händerna…
Al missar tyvärr detta, då han redan är vidare på nästa rolighet om istappar. Det skumma är att de här två människorna — som uppenbarligen varit bekanta med nån som dött av en istapp – då glatt fortsätter att skratta åt de följande istapps-skämten.
Så tydligen var den där istapps-förolyckade människan ingen de sörjde alltför mycket. Skönt det.
/johabbed
