För någon bakissöndagsöndag sedan såg jag på något fantastiskt bisarrt: en sju timmar lång tågresa – på TV. “Norge är ett underligt land”, tänkte jag. Visste egentligen redan.
Men nu var jag inne för att pilla med bloggen, med en tanke om att förbereda ett litet (nej, inte dvärglikt) nyårslöfte. Var inom statistiken som avslöjar att två besökare idag hittat hit via söktermen bergensbanen minutt for minutt.
Nyfiken på hur långt ned i resultatrankingen denna bloggen rapporterar närvaro, grävde jag mig ned i listan i dryga 20 sekunder. Inte topp 100.
Men, det som upptog internätens hela graal, sökresultat i topp, var hur denna sänding var tittarrekord(!) för NRK2. Eller nej, förresten, inte denna sändning.
Det jag såg var en repris.
Detta spektakulära och episka drama om den mobila järnklumpens kamp mot sin sedan hundra år utstakade bana, sändes ursprungligen på fredagkvällen innan – start klockan 19.55. Antalet totala tittare uppgick till hisnande 1,2 miljoner, med 175 000 i snitt. Som mest såg 450 000 på detta vidunderliga spektakel samtidigt.
Jag är förbluffad. Förundrad. Tamejfan förbannad!
Ofta är ilska ett resultat av avundsjuka, men då och då är ilska ett resultat av en omöjlig omgivning. Ett stort träd tvärs över den enda genvägen, isfläcken som får dig att ramla eller norrmän som ser på sju timmar tågresa med ett skitätarleende.
Varför skulle jag till Norge? I’ve made a huge mistake.
/haddock