Jag har nämligen, som synes, inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Under samma period jag dock haft väldigt trevligt på olika ståupp-relaterade tillställningar. Alltså sådana jag brukar sammanfatta lite summariskt här på bloggen när jag inte har inspiration till mer kreativt författande.
Kreativt författande får vänta ännu längre. Nu kör vi lite summarisk sammanfattning av helg-upptåg.
—
På fredagen: Malmö Komedifestival VI. Just denna version av begreppet komedifestival är alltså en omskrivning för att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppare samlas för att skoja samt dricka öl på det 13 kvadratmeter stora ölhaket På Besök.
Folk körde nästan bara nyskrivet, publiken var med, och det var riktigt bra klass kvällen igenom. Hurra vad vi är bra.
—
På lördagen: 30-årsbaluns för Erik Börén på KB i Malmö, med scenshow följd av hejdundrande fest. Scenshowen deltog jag i som kortast, då jag fått uppdraget att författa fem oneliners om kvällens huvudperson. Då Sydnytt-chefen Per Lärka aldrig dök upp trots att jag sett hans namn på gästlistan så var denna huvudperson alltså Erik.
Resten av showen, expertly konferencierad av Fritte Fritzl, bestod av bland annat Ola Söderholm som förmedlade långväga hyllningsord från Jonatan Unge, samt fina musikuppträdanden av Ryska Posten, The Bernadottes, Hojfen Balagan, och det lokala countrybandet Ewing Family Stone.
De sistnämnda inledde sin spelning med den gamla gospeldängan “Were You There (When They Crucified My Lord)?”. En hel låt som hade kunnat formuleras mer koncist med orden ”Är du jude?”
Svängig antisemitism var förstås bara en liten del av denna kväll, som blev synnerligen lång och festlig med mycket dans och karaktärsfördärvande drycker. Fedtness.
—
På söndagen: Oslipat höll pilotinspelning i Tangopalatsets källare. Här var jag inte med på scen utan drack istället återställar-öl och hade roligt som publik, när herrarna Fritte & Marcus höll ihop en rolig ståuppkväll med Petrina Karlsson, Sandra Ilar, och Kringlan Svensson. Det blir nog en bra pilot.
—
Ja, det var väl det. Jag säger som min lever sa i fredags: I’m out!
Igår höll min lokala ståuppklubb Oslipat ännu en av sina roliga experiment-kvällar i den källare på Tangopalatset som känns perfekt anpassad för ändamålet.
Väl pålästa bloggbesökare (på engelska: stalkers) kanske minns att jag har ståuppat på två av dessa tidigare, närmare bestämt när det hölls kvällar under rubrikerna snäll humor och humorlaboratoriet. Nu var jag med för en tredje gång, som en vagn i upptåget Komikernas klassiker.
Det hela gick ut på att varje deltagande komiker för några veckor sedan skulle tipsa en annan deltagande komiker om en läsvärd bok, och att komikern därefter skulle läsa boken och producera fem minuters sprillans ny ståupp utifrån läsupplevelsen.
Jag tilldelades En vacker dagav Ira Levin. En framtidsroman, hjältesaga och dystopi. Men framförallt en bok som inte gick att få tag på.
På Malmö stadsbibliotek var det ena exemplaret registrerat som försvunnet. Det andra exemplaret registrerades som försvunnet medan jag var där, då boken inte fanns att hitta. Ingen bekant, trots att många sådana ger sken av att de är såväl läskunniga som ägare av bokhyllor, hade boken. Eller så ville de inte erkänna att de snott stadsbibliotekets båda exemplar.
Plan C var att ringa ett antikvariat i Uppsala och beställa boken, vilket jag gjorde i förra veckan. Efter att antikvariat-mannen bekräftat att boken fanns i butiken och jag lämnat mina uppgifter för var den skulle skickas avslutades samtalet således:
Antikvariat-mannen: Okej. Då kommer den i nästa vecka.
Jag: Vet du när i nästa vecka?
Antikvariat-mannen: Är det brådskande?
Jag: Jo, lite. Om det går att få den tidigt i nästa vecka så skulle det vara bra.
Antikvariat-mannen: Då ser vi till att ordna det.
Antikvariat-mannen räcker fuck you-finger till telefonluren. Skriver på post-it-lapp: “Skickas inte ut förrän om två veckor.” Är ond.
Jag: Tack!
Ingen bok anlände under veckan.
Men det visade sig att den här jakten på den fysiska boken var fullständigt onödig, då jag i fredags upptäckte att dess ljudboksversion fanns att tillgå medelst illegal fildelning på det världsomspännande nätet The Internets. Samma version finns tamejfan också på youtube, där den uppenbarligen lyssnats på av över ett dussin människor.
I alla fall. Till slut kunde jag då lyssna på boken och plita ihop lite comedy.
Jag skämtade lite om den framtida nobelpristagerskan Avril Lavigne, Selma Lagerlöfs version av Speed, och vikten av att ha backup på viktiga filer. Och så delade jag med mig av olika tecken på att man lever i en dystopi.
* Om alla omkring dig är hjärndöda drönare iklädda identiska overaller, så lever du antagligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du på en studentfest på KTH.
* Om det bara finns fyra namn per kön att döpa dina barn till och du själv inte får bestämma vem du ska gifta dig med, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är du muslim.
* Om den allsmäktige ledaren dag ut och dag in syns på tv-skärmar och berättar vad du ska tycka, samtidigt som du känner hur din hjärna förtvinar och ditt kritiska tänkande bedövas, så lever du förmodligen i en dystopi. Antingen det, eller så är det schlager-säsong och Christer Björkman “gör media”.
Det funkade ganska bra.
Jag hade i min tur tipsat om barnboksklassikern Ur en kos dagbok, skriven av Beppe Wolgers. Erik Börén tolkade denna medelst råmande, gräsätande, idissling och sång. En fin tolkning.
Jag ståuppade på Oslipat igår. Det gick rätt så bra.
Kvällen innehöll:
Marcus Johansson, som kommenterade hur levande Malmökomikerna klär i rutigt. Fritte Fritzson, som läste utdrag ur Expressen från den första mars 1986. Moa Lundqvist, som förklarade hur man psykar psykon. Nils Lind, som visade diabilder från en sci-fi-mässa. Och Niklas Andersson, som orerade om trosor gjorda av människohår samt dalahästar.
En paus.
Sedan Erik Börén, som gjorde storstilad entré med konfettiregn och glowsticks. Undertecknad, som pratade om He-Mans sexuella läggning samt barnsoldater i Sudan. Josefin Johansson, som imiterade jazzsångare samt berättade om konstrundan på Österlen. Och slutligen Simon Svensson, som var privat på riktigt samt målade upp en elchocksutopi.
Kort sagt: En rolig kväll, även om den där eftersträvansvärda Oslipat-magin aldrig riktig infann sig.
Dessutom fick jag möjlighet att friska upp sina skillz i företagsekonomi.
När det åts pizza inför showen påpekade nämligen Nils att när han var i Åre, så kostade pizzasalladen tio kronor extra. Till skillnad från här i Malmö, där den i regel medföljer gratis.
Omedelbart började jag skissa på en affärsmodell över hur mycket pizzasallad man behöver kånka med sig för att bekosta en skidhelg. Enligt premissen att man packar några sopsäckar fulla med gratis Malmö-pizzasallad, ställer sig utanför pizzerian i Åre, och säljer den strimlade indränkta vitkålen för låt oss säga åtta kronor per påse.
Ren jävla vinst!
En fullständigt briljant affärsplan tills jag kom på att man måste köpa väldigt mycket pizza för att införskaffa den gratis pizzasalladen. En inte helt oansenlig utgift i sammanhanget.
Då har man agerat labbråtta. Närmare bestämt när Oslipat igår hade ännu en av sina grymma experimentkvällar i Tangopalatsets källare. Denna gång var det alldeles extra experimentigt, då kvällen gick under rubriken “Humorlaboratoriet”. [Plats för galet vetenskapsmannaskratt.]
Kvällen bestod i olika moment som skulle tolkas av olika komiker. Momenten var “förstöra favoriten”, där komikern skulle ta en favoritrutin och göra den dålig på ett kreativt vis; “fysisk humor”, där så mycket som möjligt av skämten skulle tolkas med kroppen; ”bred humor”, där så många som möjligt i publiken skulle skratta; “smal humor”, där så få som möjligt i publiken skulle fatta; samt “tidsmaskinen”, där komkern skulle göra en cover på humor från förr i tiden.
Jag deltog i de två sistnämnda. Om framgång i momentet smal humor mäts efter hur få som fattade skämten, så kan man säga att det gick bra. Exempel:
Hur gamla bör vildsvin vara innan deras giraff berättar att dom är adopterade?
Ett roligt skämt om man har koll på reklamfilmerna för Airwick Freshmatic. Annars, not so much.
I momentet tidsmaskinen gjorde jag en cover på Woody Allen, vars ståupp jag inte upptäckt på allvar förrän för någon månad sedan. Grejerna är från 60-talet, men det kändes ändå som ett lite fuskigt val eftersom skämten i sig inte känns det minsta daterade. Utmaningen blev därmed mest att välja ut grejer som skulle funka på svenska, översätta dem på ett bra sätt, och byta ut lite referenser mot roliga svenska motsvarigheter.
Eftersom troligheten att jag kör materialet igen är förhållandevis låg (om inte nån ska ha en Woody Allen-appreciation-kväll inom en nära framtid, för då är jag på att uppträda), så tänkte jag att jag lika bra kan skriva ut texten här. Till allmänt ointresse.
Första delen är blandade skämt om hans äktenskap, tagna från här och där i hans act. Sedan följer ett par längre rutiner som är mer eller mindre “oklippta”. Så man kan med fördel kolla originalklippen på youtube för leverans-tips medan man läser min version på svenska. Om man vill bli yr i huvudet.
Håll till godo.
Jag tänkte börja med att berätta om mitt andra äktenskap. Jag kommer skriva ner det också. Lars Norén har visat intresse för rättigheterna.
Min fru var väldigt omogen. Väldigt omogen. Jag kunde vara i badrummet och bada, och så kunde hon bara stega in när helst hon kände för det.. och sänka mina skepp.
Vi hade trevliga stunder också. Jag minns en semester i Medelhavet, när jag åkte vattenskidor för första gången. Det var helt fantastiskt. Full fart. Vattnet skvätte upp omkring mig. Vinden i håret… Min fru är i båten framför, och ror frenetiskt.
Det var lite mitt fel att äktenskapet tog slut. Jag hade en förmåga att sätta henne under en piedestal.
Det fanns en stor religiös konflikt också. Hon var ateist. Jag var agnostiker. Vi visste inte vilken religion vi inte skulle uppfostra våra barn i.
Min mamma tog det väldigt hårt när äktenskapet tog slut. Jag berättade för henne att jag skulle skiljas, och jag minns hur hon gick fram till öppna spisen…och klev in.
Min mamma gav mig en gång en gevärskula. Och jag la den i min bröstficka. Och flera år senare, så går jag ute på stan, när en psykotisk evangelist står och slungar fickbiblar från ett hotellfönster. En av biblarna träffar mig i bröstet. Bibeln hade gått igenom mitt hjärta om det inte vore för gevärskulan.
Jag blev kidnappad en gång. Jag stod på skolgården. En svart skåpbil dyker upp, och två män kommer fram till mig, och frågar om jag vill besöka ett magiskt land fyllt med älvor och enhörningar, där jag skulle få så mycket serietidningar och sockervadd jag ville. Och jag följde med, för jag tänkte.. vafan, det hade precis varit tentavecka.
Dom skickar utpressningsbrev till mina föräldrar. Och min pappa har dåliga läsvanor. Han läste halva brevet en kväll, blev dåsig. la det åt sidan och somnade. Dagen efter lånar han ut det till en bekant.
Efter nån vecka får mina föräldrar ändå reda på att jag är kidnappad. Dom agerar omedelbart. Dom hyr ut mitt rum.
I brevet står det att min pappa ska lämna 30 000 kronor i ett ihåligt träd i Dalby. Min pappa har inga problem att fixa fram 30 000 kronor, men han får ryggskott av att bära det ihåliga trädet.
Polisen omringar huset. Dom ropar: ”Släpp ungen, lägg ner era vapen, och kom ut med händerna på huvudet.” Kidnapparna ropar: ”Vi kan släppa ungen, men låt oss behålla våra vapen och ta oss till vår bil.” Polisen ropar: ”Släpp ungen. Lämna över era vapen. Och vi låter er ta er till er bil.” Kidnapparna ropar ”Vi släpper ungen, vi behöver inte ta oss till vår bil, men vi behåller våra vapen.”
Polisen ropar: ”Behåll ungen!”…
Polisen beslutar sig för att sätta in tårgas. Men dom har slut på tårgas. Så istället spelar ett antal av poliserna upp Reidar Dahléns dödsscen i Rederiet. Kidnapparna storlipar och ger upp.
Jag sköt en älg en gång. Jag var ute och jagade uppåt landet, och jag sköt en älg. Så jag binder fast honom på mitt biltak, och börjar köra hem mot Malmö. Men det visade sig att kulan inte dödade älgen, utan bara snuddade vid hans skalp och gjorde honom medvetslös. Så jag kör runt med en levande älg på taket. Älgen är hjälpsam, han signalerar svängar med klövarna.
Men jag får panik, för det är olagligt att köra bil med en levande älg på taket, på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sedan vi gick med i EU.
Så kommer jag på att min granne har fest. Maskerad. Jag tänker att jag tar med mig älgen dit, dumpar honom på festen, så är det inte mitt problem längre. Jag ringer på. Älgen står brevid mig i trapphuset. Värden öppnar. Jag säger ”Hallå. Du känner Bobbo och Titti?”
Vi smiter in på festen. Det går bra för älgen. Han minglar. Får ragg. En kille berättar gamla lumparminnen för honom i två timmar.
Klockan tolv är det dags att avgöra vem som har bäst förklädnad. Första pris går till herr och fru Fahkro. Ett gift par från Libanon… utklädda till älg. Älgen kommer tvåa.
Älgen är fly förbannad. Han och paret Fahkro stångas i vardagsrummet. Jag tänker ”nu är min chans.” Jag tar upp geväret, siktar, skjuter. Jag binder fast kroppen på mitt biltak och kör ut mot landet. Men jag träffade paret Fahkro.
Nu kör jag runt med ett libanesiskt gift par på mitt biltak. Och det är olagligt på tisdagar, torsdagar och lördagar, ända sen vi gick med i EU.
Morgonen efter vaknar paret Fahkro upp i bokskogen, dom är förvirrade och har på sig en älgdräkt. Herr Fahkro blir skjuten av en jägare, halshuggen, uppstoppad och upphängd på Vellinge golfklubb.
Men skämtet är på deras bekostnad, för det är första gången någonsin som dom släppt in en invandrare.
Vecka numero 51 i nådens år 2009 blev en vecka med lagom utproportionerade humorfyllda evenemang för en konnässör som undertecknad att avnjuta. Eller nåt. Jag kollade på rolig skit, helt enkelt.
En liten resumé, således. Det blir många namn, så jag hoppas att wordpress fyllt på skrivaren med svart bläck.
—
MÅNDAG.
Galapremiär för Succéduon. Den nya Curb- och Klovn-inspirerade tv-serien med Anders & Måns (aka Måns Nilsson och Anders Johansson, i den ordningen) i huvudrollerna, som har premiär i SVT den 14 januari. Skumpa, biosalong, trevligt. Och två avsnitt av serien som lovade mycket, mycket gott.
Avsnittet “Butlern” var rolig parmiddagskomik med stänk av kolonialism, och avsnittet “Humorgalan” var rolig komikkomik med stänk av komikercameos. Alltså på så vis att det handlade om ett välgörenhetsevenemang med ståuppare, och därmed bjöd på en rollista med Erik & Mackan, Janne Westerlund, Lena Frisk, och Özz Nûjen som spelade versioner sig själva och var roliga. Särskilt Özz.
Grattis till Kristallen för bästa humorprogram 2010, förresten, för så kommer det att bli. Serien känns som en given DVD-box att äga om några månader. Inte missa.
—
ONSDAG.
Säsongsavslutning på Oslipat, min lokala ståuppklubb. Petra Mede skulle ha varit gästkonferencier och även Aron Flam skulle ha varit där och skojat, men båda tvingades ställa in. Klubbvärden Fritte Fritzson uttryckte sin glädje över detta med orden: ”Vi ska fan inte ha judar och brudar på Oslipat!” Det tycker jag är bra sagt eftersom det rimmar.
Istället kallades de manliga arierna Tomas Högblom, Paul Tilly, och Anders “hälften av en succéduo” Johansson in. Högblom var nästan lika ståtlig i smoking som han var rolig som konferencier. Anders avslutade kvällen med att visa semesterbilder. Mycket skoj.
Namedrop-listan för resten av kvällen: Marcus Johansson, Emma Knyckare, Fritte, Embla Löw-Larsen, och Nour El-Refai. Alla var roliga. Nour hade jag aldrig sett ståuppa innan denna kväll. Hon var väldigt bra.
—
LÖRDAG.
I Oslipats källare. Bara för att en ståuppklubb har haft säsongsavslutning så betyder inte det att säsongen är slut. Kristoffer Appelquist var nämligen i krokarna och ville dra lite skämt till sin kommande DVD.
Fritte och Marcus hade därför satt ihop en liten specialkväll i Tangopalatsets källare. Under första halvan körde just Fritte och Marcus, Högblom, och Nils Lind. Redan där var det med råge värt pengarna, hutlösa 40 riksdaler.
Herr Apfelstrudel själv kör enligt den Seinfeldska “I’m Telling You for the Last Time”-principen, genom att dokumentera det material han framträtt med de senaste åren, för att sedan förkasta alltihop på en gång och bara köra nytt. Nästan lite tragiskt att ingen kommer höra motorcykel- eller smådjursveterinär-rutinerna live igen. Det är good shit.
Andra halvan av showen därmed ännu roligare än den första. Kvällen blev en fin påminnelse om hur för jävla rolig han är, den där Kristoffer Appelquist. Ännu en DVD att lägga vantarna på i framtiden.
Grattis till priset för Årets Manliga Komiker 2010, förresten, för så kommer det att bli. Nu återstår väl bara frågan om Nour vinner årets kvinnliga eller årets nykomling.
—
Sådär. Fy fan vilket kladdigt positivt och kärleksfullt blogginlägg. Karmakontot är påfyllt. Nu kan jag med gott samvete hänge mig till näthat under hela 2010.
Jag hade äran att ståuppa på en av Oslipats experiment-kvällar igår, i den underbara lokal som är Tangopalatsets lumpna källare. Kvällen gick under rubriken “Snäll humor”.
Förutsättningarna var som följer: Komikerna skulle framföra fem minuter nytt material som aldrig körts på scen tidigare. Skämten skulle vara snälla, och för att kontrollera detta fanns en referensgrupp med förmodat lättstötta människor i lokalen.
Gruppen bestod av en tant, en feminist, och en jude. (Se bild ovan.) De lättstötta var beväpnade med förmågan att utdela minuspoäng om de kände sig kränkta. Dessutom fanns en jury med betydligt större faktiskt makt. Denna bestod förstås av medelklassmän i 30-årsåldern.
Just det, det fanns ett pris också. Vinnaren fick 1 000 kronor i etiska fonder.
Rent praktiskt hade man nog haft störst vinstchans om man helt skippat snällhetsgrejen och istället blidkat medelklassmännen med hjälp av könshumor, fördomar, och skämt på bekostnad av samhällets svaga. Fast då hade det ju bara varit helt vanlig ståupp.
Själv gick jag på snällhetsspåret mer eller mindre fullt ut. Det var skämt om drinkparaplyer, gnuggisar, ätliga grodor, tivolin, enhörningar, samt tomater. Med bara marginella inslag av spyor och överkörda igelkottar. Det mesta funkade rätt bra.
Det blev en mycket kul kväll. Värdig vinnare blev Kringlan Svensson. Han är snällheten personifierad. Titta bara så jävla städad han ser ut på den här bilden:
Kringlan är en man som inte skulle göra en fluga förnär. Föregående mening stämmer dock inte om man byter ut “fluga” mot “orangutang”. Och “förnär” mot “gravid”.
Det Justin Timberlake gjorde med sexy, det gjorde jag med limerickar. Förklaring följer.
På fredagen uppträdde jag på Malmö Komedifestival, vilket låter betydligt mycket pampigare än vad det är. Två år i rad har Malmö Comedy Festival anordnats i gigantiska Slagthuset. Det mindre storslagna Malmö Komedifestival anordnas med ojämna mellanrum på mindre gigantiska På Besök, ett trevligt litet ölkyffe där det går in cirka 45 personer.
Kvällen var snabbt ihopsatt för att ge Skånebesökaren Soran Ismail nåt att göra på fredagen, efter att ha ståuppat på Oslipat respektive PrickPrick på onsdag och torsdag (samt varit med i Robins, också på torsdagen).
Det blev helt enkelt så att en drös roliga komiker gick upp och körde lite obeprövade skämt. Så måste man nästan göra, eftersom halva lokalen består av folk som redan hört de beprövade skämten.
Bobster-Jesper, som han kräver att bli kallad, uppvisade för övrigt stor talang i konsten att gestalta smileys. Så kalla in honom om ni nånsin behöver nån till det och är beredda att betala i annat än keso.
Själv satte jag ihop lite nyhetsskämt jag skrivit de senaste veckorna med blandat Tjosse & Josse-material samt tre limerickar. Japp, limerickar. År 2009.
Ämnena jag valde för återupplivandet av denna skojfriska underhållningsform var tidigare nämnda Tjostolv Moland och Joshua French, tsunamin som drabbade Samoa för en månad sedan, och den folkkära artisten Thomas Di Leva.
Det gick bra. Nåt enstaka skämt som jag trodde var mitt säkra material halvbombade, men det mesta (alltså sånt jag trodde mindre på) gick hem. Det gjorde också limerickarna, vilket måste betyda att folk utan att veta om det törstat och suktat efter denna versbaserade humorform i flera decennier.
Det betyder förstås inte att det är fritt fram för folk att fortsätta dra limerickar på scen. Limerick-törsten är släckt för den här gången. Välkommen åter om 30 år.
/johabbed
PS: Bonuspoäng (in the game of life) till den som först plockar referensen i detta inläggs titel.
Jag ståuppade på Oslipat på onsdagskvällen. Därmed har jag avklarat min debut på klubben som ligger cirka 50 meter från mitt hem, och där jag druckit mången öl medan jag lyssnat på allmänt patrask som drog skämt från en extremt väl upplyst scen.
Den stora skillnaden denna gång var alltså att ölen (till en början) var gratis och att jag även bjöds på pizza. Jealous? Samt att jag skämtade lite själv.
Jag var som så ofta förr först ut av komikerna, efter att Fritte Fritzson värmt upp publiken förtjänstfullt. Inlednings-spotten, att det var mitt förstå ståupperi på en månad, samt att jag bara hade fem minuter på mig gjorde förutsättningarna lite speciella, men det gick bra. Jag drog mina skämt och folk skrattade. Mission accomplished.
Sedan fortsatte kvällen med idel bra prestationer, så nu följer en traditionsenlig namedrop-bonanza. Skämtade efter mig gjorde i tur och ordning: Linn Edlund, RålandUlvselius aka Dåktår Humår, Malin Nanhed, Nils Lind, Elin Nordén, Isak Jansson, och Soran Ismail.
Fröken Nanhed och herr Jansson var nya bekantskaper för mig, och positiva sådana. Den förstnämnda imponerade med kul material och en stor scensäkerhet trots sin rookiestatus, och den sistnämnde gick på knock med skitroliga röst-rutiner som nära nog försatte publiken i extas.
Sedan var de andra som sagt också väldigt bra, what with their Sverigedemokrat-humor, piano-humor, tillbe-en-sten-humor och annat smått och gott. Ännu en fin Oslipat-kväll, helt enkelt.
Jag var på den eminenta schtupp-klubben Oslipat i onsdags och såg den internationella trion Magnus Betnér, norrmannen Dag Sørås, och amerikanen Yannis “and the” Pappas köra långa och roliga set, supportade av korta och roliga set av svenskarna Marja Nyberg, Anna Braun och min kollega Robin Paulsson.
Så långt enbart soft. Finfin kväll, med Yannis och Marja som absoluta höjdpunkter.
Då line-upen var sig ganska lik på torsdagens Klubb PrickPrick i Lund och jag var allmänt lat undlät jag mig att åka in till min forna hemstad. Stort misstag. Det låter nämligen som det blev en rejält fucked up kväll på bästa tänkbara vis.
Prick Prick i går blev en kväll att minnas. [...] Vi bestämde oss för att jävlas lite med Erik. Eftersom han börjar jobba vid 4-snåret så kände vi att en riktigt lång kväll skulle vara rätt medicin.
Sagt och gjort, jag började kvällen med en knapp timme och påade Soran, som inte ens skulle vara med den kvällen. Tidschemat redan brustet och det rejält. Dag gjorde knappa 40 fantastiska minuter. Marja körde lite. Erik gick upp och ljög lite. Sedan var det Yannis tur och jag hade sagt åt honom att köra lååååååångt. Det gjorde han. 1,5 timme typ.
Erik ville runda av. Det ville inte vi. Efter Yannis vidtog en märklig komikerkavalkad där Marja var uppe igen, Cecilia var uppe minst en gång. Jag var uppe ungefär tusen gånger, Soran spelade piano, Yannis gjorde en halvtimme till och så vidare och så vidare.
Erik gick hem till slut. Vi borde väl ha fortsatt tills han började jobba och sedan ha kollektivlyssning på hans radioprogram, men det gjorde vi inte. Dryga fem timmar tror jag att det blev till slut.
Det blir egentligen bara löjligt om jag ska försöka återberätta vad som hände, för det går inte. [...] Men jag kan ge några exempel [...]
- Kvällen höll på i nästan 5 och en halv timme. I över 300 minuter så körde vi comedy.
- Magnus sjöng Amazing Grace, och var ganska bra faktiskt.
- Han påade mig utan min vetskap.
- Det pågick en stand-up battle á la Joe Rogan vs Carlos Mencia (för er som är insatta) på scenen mellan Magnus och Erik Börén (han som håller i klubben).
- En kille från publiken fick gå upp och testa stand-up för första gången, helt oförberett. Han var dessutom ganska bra.
- Magnus häcklade den här killen genom att spela piano (som står precis bredvid scenen)
- En tjej gick hem och hämtade en flaska vodka så att vi skulle kunna fortsätta eftersom baren hade stängt.
- Jag och Magnus körde någon form av dubbelact, där jag var hans sidekick vid pianot. Som en dålig Robert Wells. När det kommer till pianospelande. Gäller det comedy så var jag en fantastisk Robert Wells.
Återigen: Fan också. Vilken jävla felprioritering.
Min lokala comedy club Oslipat ligger ungefär ett stenkast från där jag bor. Jag säger ungefär eftersom jag ännu inte testat i praktiken, men jag känner mig ganska säker på att jag med rätt sten, lite övning, och en del tur skulle kunna pricka dom från min balkong.
I går hade denna eminenta ståuppklubb sin säsongsavslutning i kombination med en specialkväll, där alla komikerna verkade “i någons anda”. Kringlan Svensson, Jesper Rönndahl, Freja Hallberg, Marcus Johansson, Nils Lind, Erik Börén, Fritte Fritzson, Tomas Högblom och Kalle Lind skämtade som om de vore personen som stod före dem i listan du just läste. Utom Kringlan Svensson, som alltså skämtade i Kalle Linds anda. Och utom Erik Börén, som tolkade Cecilia Ramstedt som tyvärr var sjuk.
Det hela blev otroligt roligt, både som upplevelse och rent humormaterial-mässigt. När en kväll innehåller skämt om både spontan abort (Marcus i Frejas anda) och Mikael Rickfors dotter Leakim (Kringlan i Kalle Linds anda) så blir den kvällen en bra kväll.
Riktigt grym lokal för ändamålet också. Oslipat flyttade ner från den stora fest-och-tangolokalen till källaren. Tegelväggar, trångt, och ett avstånd mellan scengolv och tak som närmast kan beskrivas med den forntida längdenheten “en Fritte”.
Källaren är helt enkelt optimal som humorlokal, precis som österrikare vetat i decennier. Hoppas det blir mer upptåg där nere i framtiden.
