Inför veckan i New York hade jag och mitt resesällskap exakt noll aktiviteter inplanerade. Som enda garant för att vi skulle få tummen ur röven ur vagnen ur tågstationen såg vi till att boka ett redigt sunkigt hotell, så att vi skulle tvinga oss ut i NYC så mycket som möjligt.
Det funkade. Schemat blev fullspäckat, men med allting planerat ungefär två timmar innan det skedde. Det blev en hel del comedy, som brukligt. Men när vi fiskade upp ett exemplar av gratistidningen The Village Voice för att hitta aktiviteter för lördagskvällen, så fastnade vi på nåt annat.
En konsert med Stephen Marley. Mon.
Stephen Marley, för er som inte vet, är för Bob ungefär vad Sven-Bertil Taube är för Evert. Eller vad Jack Vreeswijk är för Cornelis.
Visst, dom har några egna låtar och fans. Samtidigt är stora delar av publiken där för att det är ganska svårt att få biljetter till musikgenier som redan är döda. Man får nöja sig med en genetisk arvtagare som gladeligen kör några av farsgubbens största hits utan att skämmas.
Det kan inte påstås annat än att Stephen förvaltar sin fars musikaliska DNA väl. Två solida timmar(!) högenergisk konsert i ett fullsmockat Irving Plaza. En scen som fylldes med familjemedlemmar ur Marley-klanens olika generationer. En grabb i åttaårsåldern, förmodat Stephens son, som kutar runt och viftar en rastaflagga under hela spelningen. Kanske är det ett bra sätt att hantera adhd, kanske är det bara ett skamlöst ignorerande av rådande barnarbetes-lagstiftning. Förmodligen både och.
Innan första låten hälsar Stephen Marley publiken välkommen. Det lät, ordagrant, så här:
Me name is Stephen Marley!
[ jubel ]
You like reggae music?
[ jubel ]
I’z gonna play some reggae music!
[ jubel ]
Entusiasm är trevligt. I efterhand känns det mer logiskt att besvara dessa fraser med (1) “Jo, vi vet. Ditt namn står på biljetten”, (2) “Ja, faktiskt. Det är lite därför vi är här”, och (3) “Fullt logiskt. Det är lite därför du är här.”
Nu hade det förstås blivit lite konstig stämning om han sagt nåt annat.
Me name is Stephen Marley!
[ jubel ]
You like reggae music?
[ jubel ]
I’z gonna play some euro techno!
[ förvirring ]
Comin up comin up.
/johabbed
[I nästa avsnitt: Om Stephen Colbert och hans fascination för Beowulf.]