Lite från ingenstans kommer här ett smakprov från nya säsongen av Robins. Slit det med hälsan.
Säsongspremiär lördag klockan 21. Be there, mofos!
/johabbed
Lite från ingenstans kommer här ett smakprov från nya säsongen av Robins. Slit det med hälsan.
Säsongspremiär lördag klockan 21. Be there, mofos!
/johabbed
En riktig lågoddsare i sammanhanget, skådespelerskan Sif Ruud, har avlidit vid 95 års ålder. Polisen utreder om det är gängrelaterat.
Denna bortgång, vare ser den skett till följd av en driveby eller på annat sätt, ger förstås inga större poäng i den alltid lika moraliskt tvivelaktiga tävlingen DÖDSPOLARE 2011.
Men vi säger likväl grattis till deltagarna Godslayer och Johan, som prickade in dödsfallet. Sif ger poängen 100 – 95 = 5 poäng. Plus ytterligare några poäng baserat på sin placering på respektive deltagares lista.
Sedan den senaste uppdateringen har dessutom en aktiv ishockeyspelare döden dött, vilket ger tio fräscha poäng till nanami som hade dessa som sitt dödspolargäng. Och så tillkommer poäng till ett par deltagare tack vare att Amy Winehouse kallades popstjärna i en av hennes dödsartiklar.
Ställningen är därmed som följer:
OFFICIELL RANKING, DÖDSPOLARE 2011
1: Sill, 126 poäng.
2: johabbed, 74 poäng.
3. Godslayer, 53 poäng.
4: Marcus, 24 poäng.
5: Jason, 20 poäng.
5: nanami, 20 poäng.7: Johan, 15 poäng.
8: Hummer Bugg 10 poäng.
8: Perra, 10 poäng.Sist: Alla andra, 0 poäng.
/johabbed
Hej hej hallå.
Det har gått nästan en månad sedan jag senast skrev ett blogginlägg.
Vad beror detta på, undrar ingen. Har jag kanske haft så enormt jävla mycket att göra att jag helt enkelt inte haft tid att skriva om vad det nu är som tagit upp min tid? Eller har jag tvärtom inte haft något att skriva om eftersom absolut ingenting hänt?
Ingetdera. Jag har varken haft full tupp eller dess motsats nykter höna. Bristen på inlägg beror inte på nånting särskilt, förutom att jag inte skrivit några.
Saker jag hade kunnat skriva om de senaste veckorna men inte pallat:
* En tur till Stockholm, där jag hann med att ståuppa på hela två klubbar då jag tajmade mitt besök med den stendöda perioden mellan sommar- och höstsäsongerna. Här fick jag äran att byta några ord med en ståuppare som också är med i Lars Vegas Trio. Det gäller att smöra för rätt folk, så jag påpekade hur relevanta de fortfarande är. Ett rent faktum, vilket bevisas att de var med i förra årets Allsång på Skansen. Precis som att Rednex var med i Allsång på Skansen i år.
* Hur uselt det gick med den alltid spännande kändisspottingen i Stockholm. Förutom den tidigare nämnde Lars Vegas Trio-basisten så stannade resultatet under mina sex dagar i huvudstaden på Åsa Linderborg och nån som jag helt ärligt har glömt namnet på. Desto konstigare är att när jag återvände till Malmö och varit hemma i mindre än ett dygn, så ser jag Hasse Aro.
* Att jag börjat jobba heltid igen, närmare bestämt med en ny säsong av Robins på SVT. Arbetsuppgifterna hittills har varit de vanliga, såsom att tömma lådor fulla med tennisbollar på folk på våningen nedanför och skriva taskiga skämt om Joe Labero. Precis som min syo förutspådde.
* Den väldigt roliga ståuppen på Malmöfestivalen, som jag inte deltog i men uppskattade väldigt som medlem av publiken. Olika komikers tolkningar av Jakob Hellman-låtar uppmixat med Jakob Hellmans egna tolkningar av samma Jakob Hellman-låtar var ren och skär fedtness, liksom kvällen därefter när det var Aluma-temakväll med skoj om och kring folk som är hemlösa.
* Den väldigt roliga humorfestivalen Lunds humorfestival, där jag ståuppade lite grann och festade desto mer. Och såg roliga föreställningar av andra människor. Krig, kötthattar, och sånt där. Ett mycket trevligt arrangemang på alla vis, förutom kanske de tusentals MUFare som kutade runt utanför och delade ut “Rör inte min statsminister”-pins. PR-genierna vill tydligen att man ska tänka på Fredrik Reinfeldt som ett mobboffer.
* Ett dubbelgigg på engelska förra fredagen, först på Southern Kitchen och sedan på Malmö Högskola med ungefär en taxiresa och fyra öls mellanrum. Och hur detta följdes av en lägenhetsfest hos två ryssar och en finne, där min närvaro dock blev kortvarig innan jag for vidare till en plats där musiken tack och lov var den exakta motsatsen till rysk och finsk. Alltså svart.
Ja, det var väl det jag kommer ihåg. Hädanefter ska jag försöka skriva snäppet oftare än var fjärde vecka. Vi får se om jag lyckas.
/johabbed
Idag handlar förstås mycket om Sven-Otto “Svetto” Littorin och dennes påstådda sexköp i en lägenhet år 2006. Men Micke Leijnegard vill i det här tre år gamla klippet gärna påminna dig om att den skyldige hade kunnat vara vem som helst.
Det hade också kunnat vara din arbetskompis, din bror, din arbetsmarknadsminister…
/johabbed
Gigg nummer två under ståupperiveckan avklarat. Denna gång på en klubb som heter Komikaze och ligger i Stockholm, en charmig men snötyngd stad på Sveriges östra kust.
Till skillnad från Big Ben-gigget i söndags så kände jag mig pigg och hade väldigt roligt på scenen. En del av skillnaden kan tillskrivas ringrost och allmän trötthet i söndags, men mycket beror nog också på att jag då enbart körde material jag vet brukar funka. Safe = trist.
Så ej denna gång. Första halvan var beprövade grejer, sedan var mycket helt nytt. Jag hade även bestämt mig för att dra ett skämt jag till 95 procent visste skulle bomba, bara för att själv få det lite intressantare på scenen. Skämtet, som jag kört (och bombat med) en gång i somras, är följande:
Jag skulle vilja ha ett husdjur, men jag är pälsallergiker. Så jag funderar på att skaffa en mogwai och sedan mata honom efter midnatt.
Procenten stämde, skämtet bombade med all rätt, och jag fick det intressantare på scenen. Fedtness.
Det nya jag körde fick varierande reaktioner. Särskilt en grej funkade extra bra, tack vare att en herre i publiken fick mål i mun och var precis lagom jobbig på precis rätt ställe i skämtet. Han blev som en kass snubbe i rundpingis som returnerar en boll med ett rejält ballong-upplägg, och sedan var det bara att smasha.
I sammanfattning: Safe start, sedan en andra halva med lite djupare dalar och högre toppar än i söndags. Ergo, ett roligt gigg.
Resten av kvällen gick inte heller av för hackor. Ola Söderholm var konferencier, och så uppträdde Jörgen Lötgård, Sara Andersson, Elina Du Rietz, Anders Celin, och Mathias Heldevik i åtta minuter vardera. Folk var väldigt roliga.
Kvällens avslutades med nyzeeländaren och improvisationsmästaren Al Pitcher i ett halvtimmeslångt set. Jag träffade Al när han var nere och gjorde ett avsnitt av Robins, men hade inte sett honom ståuppa live tidigare. Han var förjävla rolig.
Skum sak jag lade märke till: Al pratar om istappar, och säger att han aldrig känt nån som dött av en istapp och att det säkert inte fanns nån i rummet som kände nån som dött av en istapp. Då räcker två personer i publiken försynt upp händerna…
Al missar tyvärr detta, då han redan är vidare på nästa rolighet om istappar. Det skumma är att de här två människorna — som uppenbarligen varit bekanta med nån som dött av en istapp – då glatt fortsätter att skratta åt de följande istapps-skämten.
Så tydligen var den där istapps-förolyckade människan ingen de sörjde alltför mycket. Skönt det.
/johabbed
När jag jobbat i redaktionen på olika tv-program så skrivs det en hel del skämt vi författare mycket väl vet inte har i rutan att göra.
Som humorknegare har man i allmänhet en högre tröskel över vad som är okej att skämta om, och i en mindre grupp som en redaktion så hamnar man dessutom lätt i en masspsykos vad gäller osmakligheter. Man vill ju få en reaktion, om inte annat, och vanliga små skämt får inte samma effekt om man hör sådana hela dagarna.
Tina Fey har beskrivit det väldigt fint:
“If you want to make an audience laugh, you dress a man up like an old lady and push her down the stairs. If you want to make comedy writers laugh, you push an actual old lady down the stairs.”
- Tina Fey
True story: När Jarl Alfredius dog och en ‘civil’ medarbetare kom in och berättade detta, så var min första respons att sätta igång en dramatisk, pampig applåd likt i klyschiga Hollywoodfilmer. Förkastligt, förstås, men det var mest av misstag. Jag hade nämligen för en sekund blandat ihop honom med Jarl Borssén.
I alla fall. Under en Robins-säsong hade vi — alltså på redaktionen, inte i tv-programmet — ett återkommande skämtämne i Joy Rahman.
För er som inte känner till honom, så är han mest känd för att han åkte dit för mord, men friades efter att fallet tagits upp i media. Han fick ett rekordstort skadestånd för sina år i fängelse, och åkte till sitt forna hemland Bangladesh för att starta upp en välgörenhetsorganisation. Några år senare greps han för anstiftan till ett nytt mord, på en kassör i företaget.
Idag släpptes han från fängelset, men han är fortfarande misstänkt och har reseförbud.
Kanske har Joy Rahman haft världens otur och blivit falskeligen anklagad för två mord. Kanske så är han skyldig till ett eller båda av dem. Det senare scenariot är förstås mer intressant och roligare att greppa fast vid, eftersom det går mot den allmänna mediala bilden av mannen i fråga.
Därmed uppkom skämt som:
Vad är det för likhet mellan Joy Rahman och OJ Simpson?
Båda är oskyldiga till två mord.
Och till ett kortlivat inslag som hette “Världen i siffror”:
10 911 meter under havsytan återfinns…
… Marianergraven.
… jordytans djupaste punkt.
… Joy Rahmans revisor.
Samt en massa punchlines här och där som jag nu inte minns.
Inte super-osmakligt i jämförelse med annat som det skämtades om. Ovanstående skämt föll även bort för att det fanns roligare saker, att ämnet var något smalt och, kanske framför allt, att det hela är något svåretablerat. Men det var kul att ha en kändis som passade i mallen brottsling-som-går-fri, i den roll som just OJ Simpson hade i amerikansk comedy i 15 år.
Oj, nu poppade plötsligt namnen Papa Dee och Thomas Di Leva upp i mitt huvud. Hur kan det komma sig?
/johabbed
Det här är Ralf. Han gjorde oss sällskap på Robins-redaktionen under ungefär halva säsongen. Nu bor han hemma hos mig.
/johabbed
Sista avsnittet av Robins bjöd på lite fin julstämning. Först ut, Jörgen Lötgård ÄR allas vår polisprofessor Leif GW Persson:
Och Anna Blomberg ÄR Anna Anka, Maria Montazami, och Agnes-Nicole Winter:
Sveriges roligaste imitatörer. Fedtness.
/johabbed