BOYAHED

Så var jag på pub och såg Champions League-finalen. För det är trots allt med öl och med fula huvuden mellan skärm och action the action skall upplevas.

Och jag måste säga att jag även i detta tillfälle fascineras över folks oförmåga att konstatera sin egen existens i sociala sammanhang. Läs: Jag hatar människor som är i vägen.

Fenomenet förbryllar mig väldigt. Hur människor helt plötsligt upphör att existera i den värld de fysiskt befinner sig i och helt plötsligt inträder sin fantasivärld – världen där de själva är ensamma och alla andra är dövstumma eller döda. Jag pratar om folk som tar ett steg efter rulltrappans ändstation och plötsligt stannar, de som på lördagen spatserar i de avslutande, trängre, delarna av Ikea och plötsligt ser något intressant. Dig som varit och köpt öl på puben och är på väg tillbaka till din plats på första rad framför storbilden.

Varför står du bara där? Sätt dig! Flytta dig! Vakna! Vänd dig om och se det kaos du skapar, din jävla tattare.

Det är något motsägelsefullt att säga att dessa saknar inlevelseförmåga – för det är ju denna de är så duktiga på att visa – men de saknar empati. Saknar förmåga att sätta sig in i andras situationer och känslor.

Det är då jag skrider in och uppvisar allt för mycket empati. Jag blir förbannad å andras vägnar, då jag ser du täcker sikten och framfarten för alla de andra troget sittande öldrickarna.  Gastar lite om jag deltager i det sittande öldrickandet, svär troget i skandinavisk tysthet om jag är på Ikea.

I slutändan blir jag den stora förloraren genom att hata för mig själv eller hata åt andra. Borde snarare försöka joina vinnarsidan och bli en av dem. En tattare, en av de kringresande som stjäl andras upplevelser. Och jag ska göra det i stora sällskap och duktigt spä på andras fördomar.  When in rom.

/haddock