Än en gång har mitt arbete tagit mig på resa över Norges mäktiga och spektakulära vidder. Det är i sanning en ynnest att få se detta land från ovan, från avstånd, njuta resultatet av istider, kontinentalförflyttningar och århundraden av vattenslipningar. Reflekterar över vilket enormt arbete och energi som krävts för att lyckas åstadkomma så massiva resultat. Landskapet är makalöst.
Här har det varit en duktig projektledare, det kan konstateras. Ett slutresultat så fjärran, så ofattbart, så orealistiskt, så osannolikt. Vid utdelning av projekten misstänker jag att Moder Natur gjorde Ansvarig för Vattenslipning mest besviken och bitter. Ett pissjobb. Tilldelat Pangeas Mr. Pink.
Men, på något sätt gick det. Jag ser det med egna ögon.
Relaterar, försöker uppbåda dessa urkrafter inför det massiva projekt som ligger på det fällbara bordet framför mig. Vik hädan, plast. Rågbrödsfralla, bli min.
Stavanger, Norges tredje största stad. Spatserar en tur i stan och gillar’t. Mysigt så in i helvete, “här skulle man vara på sommaren” tänker jag och försöker sälja staden till mig själv. Den måste ses på sommaren! Ett generiskt säljargument för vilken håla som helst, någonstans i Norden.
Det är som att säga: Det här vattnet smakar bättre när det inte är bajs i det.
Sommaren är så positivt laddad i våra permafrusna sinnen att vad som helst kan säljas med det argumentet. Denna källare, kanske mest känd som Elisabeth Fritzls bostad i 24 år, är FANTASTISK på sommaren. Minst tre barn varmt!
Men vi behöver det här argumentet, för vi är idioter hela bunten. Du och jag. Klagar och är bittra, som Ingvar Oldsberg utan eftermiddagssjuttis, i nio månader. Varje år. Över hur vidrigt allt är, kallt och jävligt. Grått och surt. Så kommer sommaren och vi konstaterar alla glatt hur det faktiskt finns ärliga säljare som inte ljuger, när den vitsvarta trafikskylten med Grännas siluett äntrar periferin.
Visst är säljarna ärliga, men det är ju vi som är problemet. Vi som lever nio månader av lögner. Det är ju så fint med alla färger på hösten. Gult? Brunt? Dassigt orange? Våren är ju så underbar när det börjar blomma och kärleken ligger i luften! Är det därför det kallas sommarromans?
Men det finns en gräns för detta ljugande. När det inte längre går att övertyga.
När jag i förra veckan gick de tolv minutrarna från tåget till jobbet var det något som kändes fel. Det gjorde ont i kroppen, det sved i ansiktet, bröstet var tungt, huvudet bultade. Kanske borde jag haft mössa. Kollegan som mötte mig i dörren iklädd standard norsk Nordpolsexpeditionsanorak, konstaterade mitt röda nylle och skrattade gott: Minus tjugenie.
Inte ens jag kan köpa att tjugonio grader kallt måste ses på sommaren.
/haddock
