Söndag och energinivån gör minsta ansträngning till en utmaning i Everest-klassen, likt en tröskel för en dvärg.
Trycker håglöst på fjärrkontrollen och tror att jag hamnat på en repris av På Spåret. Väntar på ledtrådarna.. väntar, väntar. Får till slut en ledtråd om att allt inte står rätt till, i form av NRK2-logon i övre högra hörnet.
Trycker på info-knappen och möter nynorsk.
Norsk dokumentar. Opplev heile togturen frå Bergen til Oslo frå orkesterplass, på dagen hundre år etter banen vart opna. Ikkje eit minutt går vi glipp av, programmet varer like lenge som heile togturen tar, altså sju timar og seksten minutt akkurat denne gongen. Slik har du aldri sett Bergensbanen, med mindre du er lokomotivførar. Fire kamera er med på toget, og i tillegg blir kvart eit svart hol i form av ein tunnel, utnytta til å ta fram arkivskattar frå Bergensbanen. Undervegs opplever du “Bergenstoget plyndret i natt”, radiointervju med rallaren Martin Gjerde, som sjølv var med og bygde banen for meir enn hundre år sidan, og mykje anna frå denne vidgjetne togstrekninga over høgfjellet.
For real. We’re talking sju timmar och sexton minuter tågresa – och inte en minut går vi miste om!
Om man hade hängt med från början, det vill säga. Men jag hänger aningen ofrivilligt med sista timmen, vill få en inblick i den norska nationalismen.
Jag blir alldeles förstummad. Det varvas tysta bilder från lokförarposition med i huvudsak norskproducerad musik som kontrast. Omotiverade panoreringar mot tjocka skogsstråk och picture-in-picture-inslag från intervjuer som gjorts med passagerare tidigare år. Dåligt ljud och tonårsflickeskratt i höga toner skär illa genom rummet. Och när tåget står stilla på plattformen, är bilden lika stilla.
Det underligaste stoppet är det näst sista, vid Nasjonalteateret i Oslo. Tåget stannar och blir stående dryga fem minuter.
Til lokomotivføraren som er Deep Purple-fan,
visas överst i rutan och Speed King med Deep Purple drar igång och tonas ut efter en halvminut, därefter tystnad resten av stopptiden.
Lokal-tv är Oscarsklass jämfört med detta.
Den dova tystnaden och den kolsvarta bilden när de åker igenom sista tunneln är befriande. Påminner om hur folk beskriver döden.
Jag kan se för mig hur konduktören som intervjuades efter ankomst Oslo, och lovade att se hela programmet, har varit löjligt engagerad under dagen. Tvingat barnen till att sitta ned och se. Se här vad pappa jobbar med! Och frugan suckar, men är ändå lite tacksam. Det är trots allt inte ofta han tar med sig jobbet hem. Men DVDn som mannen spelat in hela sändningen på, den svär hon för sig själv att diskret slarva bort. Och barnen svär att flytta hemifrån vid första tillfälle.
Åh, Norge, en så värdelös söndag detta varit.
/haddock