Posts Tagged ‘Stavanger’

Människor, folk och fä

2010-01-14 00:01 by haddock

Var ute och käkade middag igår. Och vidare därifrån. Det är något visst med att spendera tid ensam bland folk. Man får tid till att studera andra människor, iaktta.

Efter att tryckt i mig en ordentligt trevlig och blodig hjortfilé och allt för mycket vitlökssmör, råkade jag halka in på ett ställe vars aftonplaner bestod av livemusik. Så beställde ölen, och läste Rogalands Avis i dunkel väntan.

Stället börjar fyllas på med folk. Unga människor… Allt för unga. Fösöker beställa en whiskey, men bartendern bekräftar min misstanke: Det är artonårsgräns ikväll, så ingen starksprit. Så är det i Norge – starksprit kräver tjugoårsgräns.

Sitter reserverat, diskret och rapar vitlökssmör, iakttar.

Fyra propra pojkar i jeans, mörka tenniströjor och svärmorsdrömsfrisyrer kliver upp på scen och drar igång. Dubbeltramp från baskaggen, tunga riff följt av growling. Ögonen blir förvirrade av öronen. Death metal. Duktiga så in i helvete på instrumenten, men värre på sången.

En fem nätter lång svärmorsdröm

Tonåringar, speciellt målbrottsversionerna, har många drag som påminner om dödsmetallsångare. Varierar ständigt och plötsligt mellan mörka djävulsröster och falsett. Släng en baskagge och strängar i bakgrunden och plötsligt är mamma på metalkonsert när sonen ber om ett par mackor till.

När volymen sänks och Take That kliver av scenen tänker jag på hur orättvist rockstjärnelivet måste vara för trummisar. Medan basisten och gitarristen i koordinerad segergest sträcker upp sina instrument och kliver av scenen börjar batteristen desperat skruva ned hela sitt skinnbeklädda verktygsset i tusen delar. Med panik i blicken ser han hur kamraterna kliver längre och längre in i backstageområdet och omringas av fler och fler beundrare i takt med att den egna coolheten försvagas lika fort som Tom Cruise mentala hälsa.

Trummisen – rockvärldens tandställning.

Ser snubben ett par hack bort i baren som ber om en kaffe. Han tar upp en femtiolapp och är redo att betala, men frågar vid bartenderns återkomst efter priset. Jag hör inte svaret, men konstaterar att han ger ifrån sig sedeln utan motstånd. Varför frågade han? Trodde han att en femtiolapp var för lite? Hade han motat bort koppen om det var 28kr istället för 22? Ofattbart. Blir förbannad.

Lämnar bygget och promenerar mot hotellet. Kvinnan som står och väntar på taxi bär en fantastisk päls. Den är stor, luden, varm och fantastisk för öga och sinne. Säkert helt underbar att ha på sig, men problemet med pälsar är att det är omöjligt för en kvinna att ha en på sig utan att se ut som femtio plus. Och omöjligt för en man att ha på sig en utan att se ut som en transsexuell.

Men, oavsett vad du har på dig kan ingenting göra dig äldre, bögigare eller fulare än detta:

VUXNA MÄNNISKOR HAR DETTA PÅ SIG!

Ja, det är en fleeceoverall. Förvisso barnstorlek, men föreställ dig den på en vuxen. Jag har sett två(!) kvinnor med denna vulgära utstyrsel här i Stavanger. Folk springer seriöst runt och ser ut som Teletubbies på stan.

Börjar undra om det verkligen är så bra att studera och iaktta, egentligen.

/haddock

Fortsätt ljuga, gör det bara

2010-01-12 20:48 by haddock

Än en gång har mitt arbete tagit mig på resa över Norges mäktiga och spektakulära vidder. Det är i sanning en ynnest att få se detta land från ovan, från avstånd, njuta resultatet av istider, kontinentalförflyttningar och århundraden av vattenslipningar. Reflekterar över vilket enormt arbete och energi som krävts för att lyckas åstadkomma så massiva resultat. Landskapet är makalöst.

Här har det varit en duktig projektledare, det kan konstateras. Ett slutresultat så fjärran, så ofattbart, så orealistiskt, så osannolikt. Vid utdelning av projekten misstänker jag att Moder Natur gjorde Ansvarig för Vattenslipning mest besviken och bitter. Ett pissjobb. Tilldelat Pangeas Mr. Pink.

Men, på något sätt gick det. Jag ser det med egna ögon.

Relaterar, försöker uppbåda dessa urkrafter inför det massiva projekt som ligger på det fällbara bordet framför mig. Vik hädan, plast. Rågbrödsfralla, bli min.

Stavanger, Norges tredje största stad. Spatserar en tur i stan och gillar’t. Mysigt så in i helvete, “här skulle man vara på sommaren” tänker jag och försöker sälja staden till mig själv. Den måste ses på sommaren! Ett generiskt säljargument för vilken håla som helst, någonstans i Norden.

Summer v. Winter - Lånat från Steffe@Flickr

Det är som att säga: Det här vattnet smakar bättre när det inte är bajs i det.

Sommaren är så positivt laddad i våra permafrusna sinnen att vad som helst kan säljas med det argumentet. Denna källare, kanske mest känd som Elisabeth Fritzls bostad i 24 år, är FANTASTISK på sommaren. Minst tre barn varmt!

Men vi behöver det här argumentet, för vi är idioter hela bunten. Du och jag. Klagar och är bittra, som Ingvar Oldsberg utan eftermiddagssjuttis, i nio månader. Varje år. Över hur vidrigt allt är, kallt och jävligt. Grått och surt. Så kommer sommaren och vi konstaterar alla glatt hur det faktiskt finns ärliga säljare som inte ljuger, när den vitsvarta trafikskylten med Grännas siluett äntrar periferin.

Visst är säljarna ärliga, men det är ju vi som är problemet. Vi som lever nio månader av lögner. Det är ju så fint med alla färger på hösten. Gult? Brunt? Dassigt orange? Våren är ju så underbar när det börjar blomma och kärleken ligger i luften! Är det därför det kallas sommarromans?

Men det finns en gräns för detta ljugande. När det inte längre går att övertyga.

När jag i förra veckan gick de tolv minutrarna från tåget till jobbet var det något som kändes fel. Det gjorde ont i kroppen, det sved i ansiktet, bröstet var tungt, huvudet bultade. Kanske borde jag haft mössa. Kollegan som mötte mig i dörren iklädd standard norsk Nordpolsexpeditionsanorak, konstaterade mitt röda nylle och skrattade gott: Minus tjugenie.

Inte ens jag kan köpa att tjugonio grader kallt måste ses på sommaren.

/haddock