BOYAHED

Äventyret fortsätter. Comedy Cellar var riktigt, riktigt bra. Intim lokal, rikligt med alkohol, grymma komiker som alla mördade. Dave Attell var bekant dekadentgrym och igenkännande pubertal.

Konstrasterna är att uppskatta. Från Les Pantalones Fanc’y-restaurang med dukar så vita att du kan bajsa på dem utan att de blir smutsiga, till en sunkig källare med tegelväggar och svettiga komiker som gnider sitt skrev mot din nacke när de kliver av scenen. En vanlig torsdagskväll i New York.

Satte oss på ett diner vid tiotiden i morse. Given kombination – chokladpannkakor och öl. Kontemplerade över gårdagskvällen som bestod av ytterligare kontraster. Från italiensk restaurant till åskåda kvalificering till världsmästerskapen i luftsex.

Ja, luftsex.

Luftgitarr är så 1980, så Chris Trew beslutade sig för att uppdatera temat och drog igång luftsexscenen. Air Sex World Championships kom så till New York och det var sannerligen en upplevelse att se. Varierande kvalitet på de ca tolv tävlande och tre finalisterna.

Våra favoriter var nog Bjorn To Fuck som i Chippendales-outfit bland annat agerade ut en scen där han staplade fyra luftbrudar på varandra och använde skrev, händer och mun för att ta hand om dem alla. Eller Slut Truffle som illustrerade hur tråkigt sex hon bjöds och istället valde att tillfredsställa sig själv med en riktig(!) vinkelslip. Och den givna vinnaren Som Vi Aldrig Lyckades Höra Namnet På som oerhört verklighetstroget (uhm..) cruisade runt och plockade upp en prostituerad medan han snackade i telefon. Den trehundra personer starka publiken av jämn könsfördelning skrek unisont i extas till vinnarens imaginära ejakulation.

Fantastisk, fascinerande, imponerande.

Jag har en liten fäbless för att tatuera mig på resor, så därför gick vi från luftsex till exotiskt betitlade Crazy Fantasy Tattoo för att tillfredsställa mina behov. En ung och extremt fåordig ukrainsk snubbe fick äran att bepryda min kropp med sin konst.

Eftersom ölen tidigare hade flödat höll jag flera gånger på att somna under tretimmarssessionen – men eftersom jag tydligen också har en större fäbless för dödsryck vid insomning så höll jag mig vaken. Och gjorde halvryssen irriterad.

I den sjukt obekväma sittställningen jag var tvungen att begagna såg min nakna och bleka överkropp väldigt vidrig ut. Mer än vanligt, that is. Den tjocka svarta kvinnan med guldtänder och nacktatuering, som denna kväll valt att på riktigt cementera bilden av sig själv som black trash genom att tatuera in en tramp stamp (eller som det heter på svenska: rövhatt), stönade högt av smärta en halvmeter från mig.

“I hope I’m not bothering you,” sade hon efter en stunds stönande.

“No worries – I hope I’m not bothering you!” sade jag och pekade på min bleka, vidrigt positionerade lekamen som var den enda vy hon hade.

“That’s alright, I’ve seen worse.”

Ouch.

Lycka när hon senare slutat stöna mig på kroppen och var färdig.

“What do you think?” frågade hon och visade upp ett jävla spektakel till tramp stamp.

“It’s alright, I’ve seen worse.”

Snap, bitch.

/haddock