Ikväll körde favvo-ståuppklubben Oslipat för tredje gången någonsin sin Stockholmsupplaga på Kolingsborg. Jesper Rönndahl, Emma Knyckare, Tomas Högblom och Marja Nyberg körde, förutom klubbvärdarna Marcus och Fritte. Av allt att döma var det hur trevligt som helst. Jag var inte där.
Istället var jag på lågbudget-tillställningen Ståupp På Besök i Malmö. Åtta väldigt roliga komiker körde en massa väldigt roliga grejer, varav det mesta dessutom var väldigt nytt. Av mig att döma var det hur trevligt som helst. Jag var där, dock med tillräckligt mycket alkohol i blodet för att besudla mitt omdöme.
Nu finns det förstås inget konkurrens mellan klubbarna på något sätt. Men jag kunde ändå inte låta bli att bli onödigt defensiv och tävlingsinriktad när jag fick sms från Marcus om hur trevligt Oslipat varit i Stockholm.
Nedan följer en autentisk sms-konversation från för någon timme sedan. För sammanhanget kan nämnas att Oslipat hade en betalande publik på typ 250, medan På Besök körde med gratis inträde och i bästa fall rymmer typ 50 personer i en väldigt trång lokal.
Håll till godo.
MARCUS:
Hur var er kväll? Vår var fantastisk.
250 betalande. Hur många betalande hade ni?
JAG:
253.
MARCUS:
Oj. Grattis.
JAG:
Tack! Ville inte regna på er
parad. Men fakta är fakta.
MARCUS:
Hur var STÄMNINGEN då?
JAG:
Vet inte hur man ska beskriva den
mer än “snäppet bättre än hos er.”
MARCUS:
Jaha. Grattis då.
Sådär. Som sagt, jag kanske var obefogat defensiv.
/johabbed
PS. För att ingen ska känna sig utanför var de roliga människorna på På Besök inga mindre än Jørund Larsen, Palle Strömberg, Josefin Johansson, Ola Söderholm, Nils Lind, Lina Linderberth, Cecilia Ramstedt och Kringlan Svensson. En stor del av deras lön är att genom uppräkningen få ännu en träff när dom googlar sig själva.
Ibland kan man undra vad en ståupp-publik egentligen vill höra. Eller så kan man bara skriva så för att få till en inledning på ett blogginlägg.
Vi fick i alla fall svaret i torsdags, då det eminenta ölhaket På Besök stod värd för ännu en grym ståuppkväll. Denna gång under parollen “publiken bestämmer” , där – you guessed it – publiken fick bestämma innehållet.
Jag hade det i sammanhanget softa jobbet som konferencier, medan ensemblen av komiker utgjordes av Tomas Högblom, Emma Knyckare, Jørund Larsen, Kringlan Svensson och Marcus Johansson. En timme innan showstart fick de var sitt ämne av barbefolkningen att producera humor kring. Dessa ämnen blev självklart “Guatemala”, “Star Trek”, “hat mot poliser”, “streck”, och “fredagsmys”.
Vissa ämnen kanske något mer tacksamma än andra. Eftersom andra alltså var “streck”. Men resultatet blev i alla fall en riktigt bra första akt.
I omgång två fick komikerna ett ämne precis innan pausen och hade därefter ynka 15 minuter på sig att komma på roligheter. Denna gång var ämnena “navelludd”, “Arne Weise”, “skägg”, ”sportfiske” och “Facebook”. Också här med finfint resultat.
Men inte ens detta ger en komplett bild av vad folk på ett ståupphak egentligen vill höra en regnig sommarkväll. För i ovanstående fall var publikmedlemmarna tvungna att vädra sina önskemål offentligt. Sociala koder slår an. Man tänker WWMRTMTD? – What Would Magdalena Ribbing Tell Me To Do? Inte rättvisande.
Här anländer vid istället vid ett socialt expermient. Vad händer när folk får vara anonyma, till exempel genom att skriva sina favoritämnen på lappar?
Sönderrivna A4-papper och jobb-stulna blyertspennor delades ut inför showen, och folk kladdade ner sina olika förslag. Dessa lades i en hatt, ur vilken komikerna under kvällen sista inslag drog sitt slutgiltiga öde. Lapparna som komikerna drog var: “barndom”, “franska revolutionen”, “amfetamin”, “våldtäkt”, och “aktiv dödshjälp”. Bra jävla ämnen. Bra jävla komik.
MEN! Det blev en hel drös lappar över. Så för er som alltid undrat vad en helt vanlig publik på ett helt vanligt ölhak i Malmö vill att komiker ska skämta om, så får ni här den kompletta listan.
Anders Behring Breivik
djurplågeri
judo-skämt
utbytesstudenter
backpackers
Sverigedemokraterna
särskrivningar
vandrande pinnar (husdjuret)
dagens ungdomar
Jesusparken
Malmöö
ordvitsar
youtube
det där frisyrmodet bland tjejer då man snaggar ena sidan och ser ut som ett lobotomioffer
terrorattacken i Norge
pokémon
Håkan Juholt
Utøya – an inside job?
Malmös falafelhak
Zlatan
Carl-Philip Filip Bernadotte
Norge :)
surdeg (bröd)
köer
tjockisar
person i publiken
Citytunneln
komikers skämtblock
Leif GW Persson
Möllevångskarnevalen
hipsters
white rastas
ensamheten
Malmöfestivalen
hårda tider
indisk mat!
Oslo (om för tidigt så ta Titanic)
dig själv
Så. Ganska mycket om Norge, alltså. Ibland med ett smileyface.
/johabbed
PS: Ja, detta inlägg är lite till för att slå nytt rekord i antalet taggar.
Igår fyllde min vän Fritte Fritzson 40 år. Detta firades med dunder och brak i form av en roast. En extrainsatt föreställning av Oslipat, i Tangopalatsets stora sal, där Frittes vänner och bekanta samt betalande publik fick höra en drös Malmökomiker slänga skit på varandra i allmänhet och på Fritte i synnerhet.
Det blev en jävligt rolig kväll. Själv fick jag det ärofyllda och utmanande uppdraget att vara första komikern ut, efter att roastmastern Marcus Johansson dragit igång kvällens festligheter.
Hela grejen sändes även live via det världsomspännande internätet, men teknikstrul gjorde att det hackade en hel del, vilket också hänger kvar i filmklippen man annars hade kunnat se i efterhand. Så titta bara på det om du känner för att bli som den där tyske ungen som vrålar på sin dator i det där roliga klippet från några år sen, ni vet.
Därför tänkte jag istället slänga ut min roast i skriftform för allmän beskådan. Internt? Jovisst. Men skit samma. Mitt framträdande tar alltså vid efter att en finklädd Marcus Johansson presenterat mig, och jag flyttat på den ölback sagda roastmaster stod på och intagit min plats bakom podiet. Håll till godo.
Marcus Johansson, mina damer och herrar! Tydligen säljer dom kostymer på Polarn o Pyret!
Det är inget mindre än ett medicinskt mirakel att Marcus är här idag. Folk kanske inte känner till detta, men det är helt sant. Marcus Johansson lider av en extremt ovanlig blodsjukdom som gör att en gång i kvartalet, så måste ett läkarteam byta hans blod för att han ska överleva. Jag tror jag talar för alla här inne när jag säger… VEM ÄR DOM ATT LEKA GUD!?! Låt naturen ha sin gång! Evolutionen vill inte att det där ska fortgå! Är det sån skit våra skattepengar ska gå till?
Vi är ganska många komiker här ikväll, så av tidsskäl tänkte jag därför fokusera på de som är lite mer kända och framgångsrika. Tomas Högblom. Du är inte en av dom.
Jag tänker inte heller skämta om Erik Börén. För jag vet att vad jag än säger om honom, så kan han bara svara med… “Spegel!”
Vi är ganska lika, jag och Erik. Man kan säga att vi är lite som filmen Twins. Om båda rollerna hade spelats av Danny DeVito.
Apropå film. Jörund Larsen. Du påminner mig lite om Fredo i Gudfadern. Delvis till utseendet. Och delvis att man vill mörda dig på en båt.
Men det finns faktiskt lite mer kända människor här. Vi har till exempel den stora stjärnan från P3:s Tankesmedjan. Och bredvid honom sitter Simon Svensson. Kul att du släpade med honom hit, Jonatan Unge.
Jonatan Unge ska bli pappa, en applåd för det! Det kommer ju gå bra… Det finns barn som uppfostrats av vargar som kommer bli mer socialt kompetenta än det barnet. Det kommer vara det enda barnet på dagis som får stesolid i nappflaska. Nä, det kommer nog gå bra, Jonatan. Bara se till att vara tidigt ute med att ställa barnet i kö… till barn- och ungdomspsyk.
Och så har vi Kringlan Svensson, en av upphovsmännen till Rikets Sal-boken. En bok som sålt i nästan lika många exemplar som den har författare.
Jag måste bara nämna detta också, eftersom jag är säker på att det kommer tas upp. Kringlan Svensson. Ståupp-Sveriges största kuk. Inte att han har det, utan att han är det. Bara fråga nån av hans ex-flickvänner.
En av dom är här ikväll, Cecilia Ramstedt. Som varje gång hon är på scen pratar om sin betydligt yngre pojkvän. Det blir lite tjatigt. Jag menar… Fritte ligger också med småpojkar, men det är inget han skryter om.
Och så har vi den förtjusande Freja Hallberg. Jag säger bara såhär: Om Freja är en kärleksgudinna… så är jag ateist.
Här hade jag tänkte dra ett skämt om Anders “Ankan” Johansson, men han fegade ur. Eller rättare sagt, han hänvisade till sin familjesituation och att han var tvungen att ta hand om sina barn. Jag tycker det är så typiskt. Han går på lägenhetsbordell en gång, och helt plötsligt tror han att han är Sven-Otto Littorin.
Men vi är ju här för att prata om kvällens huvudperson. Fritte Fritzson. En av mina äldsta vänner. Inte för att vi känt varann så värst länge, men gubbjäveln är för fan 40 år.
Eller rättare sagt. Han är 40 år i kroppen, men 20 i sinnet. Och typ 60 i ansiktet.
Allvarligt. Dina ögon har så mycket kråkfötter att Mikael Wiehe kan skriva ett album om dom.
Fritte har också, som så många män i hans ålder, gått och blivit ihop med en betydligt yngre asiat. Och samtidigt flyttat norrut, där sånt beteende är mer accepterat.
För er som inte känner Fritte, så kan jag berätta att han är så mycket mer än bara en medelmåttig komiker. Han är så mycket mer än en två meter lång fallos. Han är så mycket mer än en farbror som står på scen och rappar, trots att han har sämre flow än Åke Cato. Han är så mycket mer.
Fritte är också en stor djurvän. Precis som Adolf Hitler.
Många här inne har förstås sett Fritte gå på stan med sin trogne följeslagare, den här äckliga lilla knähunden. En varelse som saknar all social kompetens, som inte kan vistas i möblerade rum, och som jag tror inte ens är rumsren. Men nog om Marcus Johansson.
För Fritte har också en foxterrier som heter Texas. Och Fritte är aldrig så lycklig som när han går nerför gatan med Texas kopplad i ena handen, och en nyinköpt burk jordnötssmör i andra handen. På väg hem för lite kvalitetstidelag med människans bästa knullkompis.
Nu är det inte som ni tänker, att Fritte skulle smörja in sitt kön med jordnötssmöret och sedan låta Texas slicka det. Nej, nej. Det går till så att Fritte alltså smörjer in Texas kön. Och sen börjar han mumsa.
Allt är större i Texas, som Fritte säger om sin penis.
Jag vill bara varna dig, Fritte. Om det blir för mycket av en röra av hund och jordnötter, så finns risken att din flickvän kommer servera det som pad thai.
Men allvarligt talat, Fritte. Du är en väldigt rolig människa. Jag skulle kunna höra dina rutiner om påven och danska polisserier hundratals gånger… till. Du är en rolig komiker och en bra vän. Och så vill jag tacka dig och Marcus för att ni driver Oslipat, som utan tvivel är Sveriges bästa ståuppklubb. Tack för att jag fick komma. Grattis.
Förutom ovan nämnda människor deltog också Nils Lind och Magnus Erlandsson i roasten, som också innehöll videohälsningar från Jesper Rönndahl, Valle Westesson, Aron Flam och Soran Ismail. Och sist men inte minst en överraskning i form av Frittes flickvän Jenny Rundby, som var extremt rolig i sin scendebut och slaktade Fritte på det mer privata planet.
I lördags var det dags för Malmös bästa komedifestival, nämligen Malmö Komedifestival på det ypperligt trevliga kyffet På Besök. Malmö Komedifestival VII, närmare bestämt, vilket jag väl måste skriva ut för att rubriken till detta inlägg ska få något som helst sammanhang.
Tomas Högblom hade satt ihop kvällen på jakt efter det eftersträvansvärda världsrekordet i flest komiker på minst yta. Lineuppen syns (knappt) här.
Eftersom vi var så otroligt många så blev det korta små set. Här är mitt.
Det jag är mest nöjd med är att jag nu äntligen har ett bra skämt om Palmemordet att använda när lusten faller på. Det är ju en sån grej man saknat tidigare.
Nu vet jag hur Björn Borg har det. Igår utökades min stora prissamling med hela 200 procent. Så nu har jag tre pokaler.
Alla kommer dock från samma tävling, närmare bestämt den nu årliga oneliner-tävlingen på ståuppklubben Garva. Förra årets förstaplacering tog även förstaplaceringen som den första förstaplaceringen i mitt liv, kanske för att jag till minnes aldrig ställt upp i någon som helst tävling tidigare.
Tävlingen var uppbyggd precis som förra året, närmare bestämt med att deltagarna drog fem oneliners per person, medan en jury betygsatte och vinnare bestämdes utifrån vilket enskilda skämt som hade högst poängsnitt. Dock så hade publiken även makt att välja sin favoritkomiker.
Jag vann alltså detta högst trevliga pris, samt lyckades med nöd och näppe sno åt mig huvudpriset med roligast oneliner även i år. A champion is me. Jag har för övrigt alltid sagt att om man ska vinna pokaler, så ska man vinna två i taget. För då kan man leka med dom i badkaret.
Rent allmänt skulle jag säga att nivån var jämnare i år, och nästan samtliga komiker hade påtminstone ett par riktigt bra skämt. Själv hade jag nog lite svajigare grejer än förra året, men det räckte i alla fall. Silverplatsen togs för övrigt av en dansk, och på tredje plats kom Henrik Mattison.
Jag har nämligen, som synes, inte bloggat så mycket de senaste dagarna. Under samma period jag dock haft väldigt trevligt på olika ståupp-relaterade tillställningar. Alltså sådana jag brukar sammanfatta lite summariskt här på bloggen när jag inte har inspiration till mer kreativt författande.
Kreativt författande får vänta ännu längre. Nu kör vi lite summarisk sammanfattning av helg-upptåg.
—
På fredagen: Malmö Komedifestival VI. Just denna version av begreppet komedifestival är alltså en omskrivning för att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppare samlas för att skoja samt dricka öl på det 13 kvadratmeter stora ölhaket På Besök.
Folk körde nästan bara nyskrivet, publiken var med, och det var riktigt bra klass kvällen igenom. Hurra vad vi är bra.
—
På lördagen: 30-årsbaluns för Erik Börén på KB i Malmö, med scenshow följd av hejdundrande fest. Scenshowen deltog jag i som kortast, då jag fått uppdraget att författa fem oneliners om kvällens huvudperson. Då Sydnytt-chefen Per Lärka aldrig dök upp trots att jag sett hans namn på gästlistan så var denna huvudperson alltså Erik.
Resten av showen, expertly konferencierad av Fritte Fritzl, bestod av bland annat Ola Söderholm som förmedlade långväga hyllningsord från Jonatan Unge, samt fina musikuppträdanden av Ryska Posten, The Bernadottes, Hojfen Balagan, och det lokala countrybandet Ewing Family Stone.
De sistnämnda inledde sin spelning med den gamla gospeldängan “Were You There (When They Crucified My Lord)?”. En hel låt som hade kunnat formuleras mer koncist med orden ”Är du jude?”
Svängig antisemitism var förstås bara en liten del av denna kväll, som blev synnerligen lång och festlig med mycket dans och karaktärsfördärvande drycker. Fedtness.
—
På söndagen: Oslipat höll pilotinspelning i Tangopalatsets källare. Här var jag inte med på scen utan drack istället återställar-öl och hade roligt som publik, när herrarna Fritte & Marcus höll ihop en rolig ståuppkväll med Petrina Karlsson, Sandra Ilar, och Kringlan Svensson. Det blir nog en bra pilot.
—
Ja, det var väl det. Jag säger som min lever sa i fredags: I’m out!
Jag har hunnit med tre ståuppgigg de senaste två dagarna. Nytt rekord. Här kommer ett trist blogginlägg om det.
I torsdags uppträdde jag på säsongsavslutningen av Klubb PrickPrick i Lund, som på grund av dubbelbokning hade fått flytta ut från Café Athen till grannlokalen Tegnérs matsalar. Lokalen funkade utmärkt för ändamålet och kvällen blev riktigt bra helt igenom.
Själv är jag tämligen nöjd med min insats. Skamlöst bra respons på inledande grejer om en viss Eyjafjallajökull, och sedan rullade det på. Fedtness.
Bara för att namedrop-grejen är så förväntad… Här kommer den. De andra humormånglarna denna afton var Kringlan Svensson som ingående beskrev logistikproblemen med bögtåg, Fabian Steier som gjorde debut, Agneta Wallin som var politisk och rolig, Nils Lindsom gjorde ett extremt bra gigg, Erik Löfmarck som lärde kidsen om Povel Ramel, Anders Celinsom våldtog det politiskt korrekta, samt den sävlige norrlänningen Ola Söderholm som avslutade med den äran.
Efter gigget åkte vi till Malmö och mötte upp med bland andra Aron Flam, som stack folk i benen med drinkpinnar och höll guerilla-föreläsningar om hallucinogeners betydelse för den mänskliga evolutionen. Good times.
Igår fick jag så för första gången uppleva att köra två gigg samma kväll.
Först på engelska i WiseCrackers regi, i form av after work-comedy på Southern Kitchen i Malmö. Det var första gången det ståuppades i lokalen, som var tillräckligt liten för att vara intim och skrattvänligt trång, men tillräckligt stor för att ha en duglig mängd publik. Det kommer bli en fin återkommande plats.
Jag körde i nästan en kvart, vilket är mitt längsta gigg på engelska hittills. Återigen tillåter jag mig vara tämligen nöjd. Jag var kul, nytt material funkade, publiken skrattade, Jesus grät och Moder Teresa onanerade. Eller nåt dylikt. Frid och fröjd.
Trodde ni att ni slapp? NEJ! De andra komikerna under kvällen måste enligt lag nämnas. Dessa var Wisecrackers-veteranerna Nils Lind, Joe Eagan, och Jørund Larsen, samt Cecilia Ramstedt som gjorde en imponerande engelskspråkig debut. Hennes överklassengelska dialekt passade dessutom perfekt ihop med hennes material och allmänna uppenbarelse.
Sedan tog vi oss vidare till På Besök, där mitt streak av bra gigg fick se sig bryskt avlivat.
Jag får skylla mig själv, eftersom jag bestämt mig för att bara köra kassa skämt. Skämt som, på riktigt, finns samlade i ett word-dokument på min dator som heter “KASSA”. Och som rent objektivt är ganska… kassa.
Igår fick alltså dessa olycksaliga kassa skämt äntligen chansen att få höras av allmänheten. Tanken var att konceptet i sig skulle bli en rolig grej. Men jag var själv ganska kass på scen och fick aldrig igång nåt flyt, så det funkade inte. Resultatet blev att jag helt enkelt stod framför en publik och drog kassa skämt. Inte så kul.
Men, men. Lärdomen får bli att inte vara övermodig. Just det, och att undvika kassa skämt.
På vägen hem gick jag förbi en lång radda ungdomar med sovsäckar och tält som häckade utanför Folkets park. Då det inte finns någon Stjärnornas Krig VII för kidsen av idag att köa till hade de istället fått nöja sig med en stundande Idol-audition. Nåt ska de ju fördriva tiden med, de små liven.
Det är alltid spännande att kommunicera med hoppfulla, optimistiska unga människor vars drömmar man vet ska krossas nästa dag, så jag passade på att hålla lite fylle-låda. Jag kände mig lite som Triumph the Insult Comic Dog, fast utan tv-kamera och hunddocka och förskrivna skämt och…
Det sjätte gigget på åtta dagar skedde på Malmö Comedy Festival, döpt så för att inte förvirra de två engelskspråkiga komikerna i startfältet.
Evenemanget gick av stapeln på det vanligtvis sprit-och-spyadoftande Slagthuset, och innefattade stora lokaler, tre scener, 59 komiker, fem comedy-pass per scen, cirka 900 besökare, en prisgala och en komikerfest.
Själv uppträdde jag först av alla på en av scenernas första pass, klockan 15.00. Kvällar är rimligtvis att föredra när det gäller ståupp, men jag kan inte klaga. Vissa skämt passade mindre bra för just en söndag eftermiddag när folk precis har satt sig, men på det stora hela gick det helt okej.
Sedan såg jag andra vara roliga. Nytt för i år var att teatern, som tidigare hyst prisgalan i slutet på dagen, nu även fungerade som ståupp-scen. Det såg riktigt “HBO Special”-lyxigt ut och ledde till ett fint publiktryck.
Prisgalan var trevlig. Bland annat vann Anders “Ankan” Johansson välförtjänt pris för årets rutin. Själv gjorde jag en “Högblom -09″, som läkarna kallar det. Det innebär att man likt Tomas Högblom förra året blir nominerad till priset bästa oneliner, förlorar, och sedan faller in i en djup depression.
Brevid mig satt Aron Flam och försökte dölja hur rörd han blev över att få ta emot priset ”Komikernas favorit”. Som gick till Soran Ismail, som inte var där.
Festen var ännu trevligare. Jag snackade lite med den gemytlige Al Pitcher och hans likaledes gemytliga svenska fru Anita. De måste ha parats ihop av en göteborgare, med tanke på vad hennes fullständiga gifta namn blev.
Ett par stolar bort försökte Jonatan Unge övertyga folk att de egentligen var ledsna. När ordets makt inte bet snodde han deras öl.
Sedan efterfest. Också det trevligt, men med för lite alkohol för att den skulle bli vidare långvarig. Sedan slut.
Sex gigg på åtta dagar följs nu upp av noll gigg på okänt antal dagar. Jag får se till att ta tag i det där, för regelbundenheten var riktigt nice.
Fredagen tog mig ner till Malmoe igen. Odramatisk flygresa, förutom den där killen som försökte spränga planet med en bomb han gömt i sina underkläder. Men det skedde ju i USA för över en månad sedan, så jag vet inte om det räknas.
Ståupp-gigg nummer fem under veckan skedde alltså på hemmaplan, närmare bestämt på På Besök, där den fjärde upplagan av Malmö Komedifestival gick av stapeln. Malmö Komedifestival innebär att den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker samlas för att skämta inför en publik bestående av den så kallade Möllan-falangen av Malmös ståuppkomiker och kanske några till.
Kringlan Svensson höll i trådarna som konferencier, och sedan var vi inte mindre än 13 komiker som alla körde sprillans nytt material med imponerande kvalitet. Efteråt samlades vi i en skogsdunge för ett gruppfoto.
Själv gjorde jag det dåliga valet att stå brevid två meter Fritte på ena sidan av mig, och folk som stod på en scen på den andra, vilket gör att jag ser ut som en storväxt dvärg. Nils Lind gjorde det bra valet att låta sin bror Sven vara stand-in för honom, och sedan få sitt ansikte dit-photoshoppat. Synnerligen lyckat.
Temat för festivalen var för övrigt “Ett år av dödsryck — Standup-döden i Sverige”, då Kringlan deklarerat att ståuppen kommer att avlida under 2010. Själv skojade jag därmed lite om hur ståuppen blivit förutsägbar, lite om Adde Malmberg, lite om Astrid Lindgrens barnsjukhus, och lite om hur olika ståuppare i lokalen kommer att döden dö.
Smått internt, alltså. Men det som inte handlade om folk där i rummet borde gå att finslipa och använda vidare.
Hela kvällen var förstås en enda stor circle-jerk — eller rund-runk, om man vill vårda det svenska språket. Men jävligt roligt var det i vilket fall. Min kollega på Robins, sång-och-dansmannen Valle Westesson, tog dödstemat hela vägen, maxade internskämts-mätaren, och sjöng en visa.
Nu bär det av till det något större arrangemanget Malmö Comedy Festival. Där ska jag köra fem minuter precis i början av hela schabraket, för att sedan titta på en massa andra lustigkurrar under resten av eftermiddag och kväll. Fedtness.
Vecka numero 51 i nådens år 2009 blev en vecka med lagom utproportionerade humorfyllda evenemang för en konnässör som undertecknad att avnjuta. Eller nåt. Jag kollade på rolig skit, helt enkelt.
En liten resumé, således. Det blir många namn, så jag hoppas att wordpress fyllt på skrivaren med svart bläck.
—
MÅNDAG.
Galapremiär för Succéduon. Den nya Curb- och Klovn-inspirerade tv-serien med Anders & Måns (aka Måns Nilsson och Anders Johansson, i den ordningen) i huvudrollerna, som har premiär i SVT den 14 januari. Skumpa, biosalong, trevligt. Och två avsnitt av serien som lovade mycket, mycket gott.
Avsnittet “Butlern” var rolig parmiddagskomik med stänk av kolonialism, och avsnittet “Humorgalan” var rolig komikkomik med stänk av komikercameos. Alltså på så vis att det handlade om ett välgörenhetsevenemang med ståuppare, och därmed bjöd på en rollista med Erik & Mackan, Janne Westerlund, Lena Frisk, och Özz Nûjen som spelade versioner sig själva och var roliga. Särskilt Özz.
Grattis till Kristallen för bästa humorprogram 2010, förresten, för så kommer det att bli. Serien känns som en given DVD-box att äga om några månader. Inte missa.
—
ONSDAG.
Säsongsavslutning på Oslipat, min lokala ståuppklubb. Petra Mede skulle ha varit gästkonferencier och även Aron Flam skulle ha varit där och skojat, men båda tvingades ställa in. Klubbvärden Fritte Fritzson uttryckte sin glädje över detta med orden: ”Vi ska fan inte ha judar och brudar på Oslipat!” Det tycker jag är bra sagt eftersom det rimmar.
Istället kallades de manliga arierna Tomas Högblom, Paul Tilly, och Anders “hälften av en succéduo” Johansson in. Högblom var nästan lika ståtlig i smoking som han var rolig som konferencier. Anders avslutade kvällen med att visa semesterbilder. Mycket skoj.
Namedrop-listan för resten av kvällen: Marcus Johansson, Emma Knyckare, Fritte, Embla Löw-Larsen, och Nour El-Refai. Alla var roliga. Nour hade jag aldrig sett ståuppa innan denna kväll. Hon var väldigt bra.
—
LÖRDAG.
I Oslipats källare. Bara för att en ståuppklubb har haft säsongsavslutning så betyder inte det att säsongen är slut. Kristoffer Appelquist var nämligen i krokarna och ville dra lite skämt till sin kommande DVD.
Fritte och Marcus hade därför satt ihop en liten specialkväll i Tangopalatsets källare. Under första halvan körde just Fritte och Marcus, Högblom, och Nils Lind. Redan där var det med råge värt pengarna, hutlösa 40 riksdaler.
Herr Apfelstrudel själv kör enligt den Seinfeldska “I’m Telling You for the Last Time”-principen, genom att dokumentera det material han framträtt med de senaste åren, för att sedan förkasta alltihop på en gång och bara köra nytt. Nästan lite tragiskt att ingen kommer höra motorcykel- eller smådjursveterinär-rutinerna live igen. Det är good shit.
Andra halvan av showen därmed ännu roligare än den första. Kvällen blev en fin påminnelse om hur för jävla rolig han är, den där Kristoffer Appelquist. Ännu en DVD att lägga vantarna på i framtiden.
Grattis till priset för Årets Manliga Komiker 2010, förresten, för så kommer det att bli. Nu återstår väl bara frågan om Nour vinner årets kvinnliga eller årets nykomling.
—
Sådär. Fy fan vilket kladdigt positivt och kärleksfullt blogginlägg. Karmakontot är påfyllt. Nu kan jag med gott samvete hänge mig till näthat under hela 2010.
Jag hade äran att ståuppa på en av Oslipats experiment-kvällar igår, i den underbara lokal som är Tangopalatsets lumpna källare. Kvällen gick under rubriken “Snäll humor”.
Förutsättningarna var som följer: Komikerna skulle framföra fem minuter nytt material som aldrig körts på scen tidigare. Skämten skulle vara snälla, och för att kontrollera detta fanns en referensgrupp med förmodat lättstötta människor i lokalen.
Gruppen bestod av en tant, en feminist, och en jude. (Se bild ovan.) De lättstötta var beväpnade med förmågan att utdela minuspoäng om de kände sig kränkta. Dessutom fanns en jury med betydligt större faktiskt makt. Denna bestod förstås av medelklassmän i 30-årsåldern.
Just det, det fanns ett pris också. Vinnaren fick 1 000 kronor i etiska fonder.
Rent praktiskt hade man nog haft störst vinstchans om man helt skippat snällhetsgrejen och istället blidkat medelklassmännen med hjälp av könshumor, fördomar, och skämt på bekostnad av samhällets svaga. Fast då hade det ju bara varit helt vanlig ståupp.
Själv gick jag på snällhetsspåret mer eller mindre fullt ut. Det var skämt om drinkparaplyer, gnuggisar, ätliga grodor, tivolin, enhörningar, samt tomater. Med bara marginella inslag av spyor och överkörda igelkottar. Det mesta funkade rätt bra.
Det blev en mycket kul kväll. Värdig vinnare blev Kringlan Svensson. Han är snällheten personifierad. Titta bara så jävla städad han ser ut på den här bilden:
Kringlan är en man som inte skulle göra en fluga förnär. Föregående mening stämmer dock inte om man byter ut “fluga” mot “orangutang”. Och “förnär” mot “gravid”.
Det Justin Timberlake gjorde med sexy, det gjorde jag med limerickar. Förklaring följer.
På fredagen uppträdde jag på Malmö Komedifestival, vilket låter betydligt mycket pampigare än vad det är. Två år i rad har Malmö Comedy Festival anordnats i gigantiska Slagthuset. Det mindre storslagna Malmö Komedifestival anordnas med ojämna mellanrum på mindre gigantiska På Besök, ett trevligt litet ölkyffe där det går in cirka 45 personer.
Kvällen var snabbt ihopsatt för att ge Skånebesökaren Soran Ismail nåt att göra på fredagen, efter att ha ståuppat på Oslipat respektive PrickPrick på onsdag och torsdag (samt varit med i Robins, också på torsdagen).
Det blev helt enkelt så att en drös roliga komiker gick upp och körde lite obeprövade skämt. Så måste man nästan göra, eftersom halva lokalen består av folk som redan hört de beprövade skämten.
Bobster-Jesper, som han kräver att bli kallad, uppvisade för övrigt stor talang i konsten att gestalta smileys. Så kalla in honom om ni nånsin behöver nån till det och är beredda att betala i annat än keso.
Själv satte jag ihop lite nyhetsskämt jag skrivit de senaste veckorna med blandat Tjosse & Josse-material samt tre limerickar. Japp, limerickar. År 2009.
Ämnena jag valde för återupplivandet av denna skojfriska underhållningsform var tidigare nämnda Tjostolv Moland och Joshua French, tsunamin som drabbade Samoa för en månad sedan, och den folkkära artisten Thomas Di Leva.
Det gick bra. Nåt enstaka skämt som jag trodde var mitt säkra material halvbombade, men det mesta (alltså sånt jag trodde mindre på) gick hem. Det gjorde också limerickarna, vilket måste betyda att folk utan att veta om det törstat och suktat efter denna versbaserade humorform i flera decennier.
Det betyder förstås inte att det är fritt fram för folk att fortsätta dra limerickar på scen. Limerick-törsten är släckt för den här gången. Välkommen åter om 30 år.
/johabbed
PS: Bonuspoäng (in the game of life) till den som först plockar referensen i detta inläggs titel.
